Den röda korridoren krymper

 

Beräknad lästid 6 minuter

Den senare tidens våg av vänsteruppror i Indien, som kallas naxalit-maoist-rörelsen, når nu sin lägsta nivå hittills. När rörelsen stod på sin topp sträckte sig dess fäste ända från de nordöstra staterna till Karnataka med förlängningar in i delar av Kerala. Det här var den röda korridoren.

Enligt tjänstemän vid det indiska inrikesministeriet kan cirka 20 av de 106 distrikt som beskrivits som delar av den röda korridoren snart strykas från listan. Den här kartläggningen, som pågått under två år, görs nu om för första gången sedan 2006. Då identifierades och graderades de distrikt som påverkades av maoisterna utifrån våldsprofil. Våldet i delstaterna Bihar och Orissa har nu minskat markant och antalet distrikt som påverkas av naxaliterna förväntas minska ytterligare framöver.

Naxaliternas motståndsrörelse mot godsägarna fick sitt namn efter byn Naxalbari i Västbengalen, där rörelsen uppstod under sent sextiotal. När den första vågen av naxalitrörelsen dog ut, samtidigt som flera ledare uttryckte att parlamentarisk politik skulle vara den nya arenan för vänsterkampen, så utgjorde extremvänstern endast en mycket begränsad skara.

Det indiska kommunistpartiet Communist party of India – Marxists (CPIM) var en del av Indiens regering och har vid flera tillfällen givit stöd till centralregeringen. Många av de mer inbitna vänsteranhängarna existerade fortsatt vid sidan om det politiska spektrat.
Uppmaningen att ta till väpnad konflikt mot den indiska staten kammade noll för vänstern sedan ULFA (United Liberation Front of Assam) avvecklats.

Några av organisationens ledare flydde till Kina när regeringar för Indien, Bangladesh och Burma gick ihop för att utplåna ULFA, en organisation som hävdade att de kämpade för rättigheterna hos de inhemska stamfolken i Assam och nordöstra Indien. ULFA blev ett exempel på en rörelse som drivits fram av våld och som vänt sig mot sitt eget folk. Många såg på de våldsamma elementen i naxalitrörelsen som kopior av ULFA. De bombdåd som utfördes av ULFA dödade även etniska assameser och oskyldiga indier, vars enda brott var att de talade hindi.

Resultatet av den påföljande desillusionen kring våld har blivit att den nya generationen Assameser i större utsträckning har blivit en del av det indiska samhället än vad deras förfäder var.

Den nya vågen av naxalituppror började 2004 när en organisation på vänsterkanten som kallades People War Group (PWG) smälte samman med Maoist Communist Center of India under ledning av en vetenskapsläraren Muppala Rao, även känd som Ganapathy, för att bilda CPI-maoisterna. För närvarande är Ganapathy den högste befälhavaren för CPI-maoisterna, som utgör de kadrer som är fotsoldater i naxalitrörelsen.

PWG försökte internationalisera sitt budskap. Organisationen deltog på ett internationellt seminarium organiserat av Belgiska Arbetarpartiet i maj 1995 tillsammans med 60 andra organisationer från 40 länder. De nya CPI-maoisterna deklarerade att de skulle fortsätta en ”utdragen väpnad kamp” mot den indiska staten, som den ansåg var ledd av ett ”samarbete mellan imperialister, representanter för borgarklassen och feodalherrar.”

Vid tiden väckte uttalandet glädje bland de Che Guevara-dyrkande reportrar vars hjärtan klappade för vänstern. Partiet uttalade att det skulle följa marxist-leninist-maoist-ideologin. Problemet var bara att nästan inga stamfolk som bodde i den röda korridorens skogar hade hört talas om – eller för den delen brydde sig om – Marx, Lenin, Mao eller ens Che Guevara.

Däremot brydde de sig om sin mark.

En av de första berömda vänsteranhängarna, Kanu Sanyal, som deltagit i den ursprungliga naxalbarirörelsen och fått tillbringa nio år i fängelse på grund av det, hade offentligt fördömt CPI marxist-leninisternas originalstrategi med väpnad kamp, utan att först bygga en ordentlig bas bland de stora massorna. År 2004 existerade en bas redan i skogarna i Chhattisgarh och Andra Pradesh. Stamfolk och lantbrukare av lägre kaster som precis hade klarat att ta sig ur godsägarnas och penningutlånarnas klor, tack vare den ursprungliga naxalbarirörelsen och, i viss utsträckning, bättre anställningsmöjligheter i städerna – hade fått en ny fiende, den statliga regeringen i ett globaliserat Indien som avsagt sig skogsmark i bauxit- och järnmalmsrika delstater till internationella gruvbolag.

I början drevs naxalitrörelsen av intelligentian och upprätthölls tack vare ett flöde av unga från universitet och college i Bengalen, Andhra Pradesh, Telangana och Bihar. Under årens lopp minskade tillflödet av nya medlemmar till några få droppar och drivkraften är nu militarism. Under de tidiga åren av den nya vågen var den indiska regeringens strategi att bagatellisera rörelsen. Sedan steg premiärminister Manmohan Singh fram och kallade CPI- maoisterna för en terrororganisation. Ironiskt nog backades den Manmohan Singh-ledda kongressrörelsen upp av CPI-marxisterna, förmodade vapenbröder till naxaliterna.

I början av den nya vågen utförde naxaliterna flera dödliga attacker i Chhattisgarhs Bastar-distrikt och dödade ett stort antal säkerhetspersonal. Den dödligaste attacken skedde i april 2010 när 76 personer inom säkerhetspersonalen vid Central Reserve Police Force dödades i ett bakhåll. Regeringens respons blev brutal. Året efter attacken dödades maoistledaren Kishenji i något som många anser var en ”fejkad sammandrabbning”. Bybor rekryterades till ett medborgargarde som kallades Salwa Judum. Salwa Judum kastade ut stamfolk och bybor från skogen och in i läger. Både maoisterna och Salwa Judum rekryterade barnsoldater så unga som femton år.

Konfliktutmattning är en sedan länge beprövad strategi av Indiens regering. ”Du kämpar mot den indiska staten i tio, femton eller tjugo år”, sa en politisk reporter som inte vill bli namngiven, ”efter det tror du inte längre att du kan vinna mot den indiska staten”.

Strategin fungerade i det här fallet också. Sedan de militära befälhavarna dött och de ideologiska väktarna blivit allt äldre, började CPI-maoisterna att förlora greppet om den röda korridoren. Dessutom trakasserades många oskyldiga bybyr och aktivister av regeringen under förevändning av jakt på maoisterna. När personer gav information om maoisterna, så hämnades maoisterna brutalt genom att skära öronen av informanterna.

En incident som visar hur mycket stöd maoisterna har förlorat är fallet med Soni Sori, en aktivist bland stamfolken som misshandlades sexuellt av polisen i Chhattisgarh. Sori hävdar att polispersonal satte stenar i hennes underliv. Även efter den brutala tortyren, valde Sori att inte ansluta till maoisterna utan gick istället med i Aam Aadmi Party. Hon utmanade i valet 2014 och förlorade mot en kandidat från Bharatiya Janata Party.

Det här var på grund av att Sori kände till den hemlighet som alla i den röda korridoren känner till – att gruvbolagen betalar maoisterna för att bevaka deras intressen i delstaterna Orissa och Chhattisgarh. Det faktum att vänstergerillan också är korrupt, verkar inte falla väl ut hos vänsterromantiker, men är inte överraskande med tanke på omfattningen när det gäller inkomstskillnader.

CPI-maoisterna erkänner själva att de får bidrag genom utpressning och genom att inhämta skatt från samarbetspartners i sina områden. Ett viktigt ”arbete” i delar av den röda korridoren är att driva in skatter för odling av Tendu-blad, som används för att rulla Bidi-cigaretter. I åratal har regeringen hjälplöst sett på medan produktionen av Tendu-blad kontrollerats av maoisterna.

Men just nu förändras saker och ting. Stamfolk som varit trötta på de ständiga konflikterna och på att betala skatter i åratal till maoisterna, som inte verkar komma någonstans, har insett att de blivit fångna under regeringens säkerhetsradar. Ökande urbanisering minskar också beroendet av mark. Fler bybor hittar säsongsarbete i städerna, något som visserligen kan vara förnedrande – men iallafall är säkert.

När det gäller maoismen, så hävdar Ganapathy att CPI-maoisterna inte får något stöd från Kina och att de flesta av deras vapen produceras i landet. Faktum är att kineserna själva är aktieägare i flera sydostasiatiska gruvbolag som har intressen i bauxitgruvor i centrala Indien. Dessutom, om man ansluter sig till Maos definition, så är Kina inte längre ett land i Tredje världen utan tillhör istället den Andra världen, med sin region att ha inflytande över och som i sin tur utnyttjar den tredje världen. Ett sorgligt faktum för Ganapathy.

Den indiska regeringen har ökat sin insats och övertygar maoistkadrerna att ge upp med löfte om bättre jobb och säkerhet. Just nu utväxlas inte den röda hälsningen Lal Salaam lika ofta i Indiens skogar.

Översättning: Teresia Borgman

Rohit Bhatia

Rohit Bhatia är journalist och frilansskribent, född och uppvuxen i Bombay (Mumbai) där han arbetat som reporter för olika journaler och dagstidningar. Han har MA i Engelsk Litteratur. Hans arbete har publicerats i Indien, Australien och Europa. Hans huvudsakliga ämnen är indisk politik, klimat och alternativ kultur.