Det är nu 70 år sedan den ödesdigra delningen av Brittiska Indien, och de självständiga nationerna Pakistan och Indien skapades, en delning ackompanjerad av folkfördrivning, etnisk rensning och massakrer. En miljon döda och 15 miljoner på flykt. Är det verkligen något att fira?
Uppmärksamma och högtidlighålla är kanske bättre ord för att minnas de dramatiska dagar sommaren 1947 då brittiske vicekungen Lord Mountbatten först den 14 augusti överförde makten till Pakistan i Karachi och därefter vid midnatt mellan 14 och 15 augusti till Indien i Delhi. Gränserna mellan de båda nationerna fastställdes först två dagar senare, den 17 augusti, och byggde på en gränsdragning gjord några veckor tidigare av Sir Cyril Radcliffe, en man som aldrig satt sin fot i Asien förrän han fick sitt uppdrag.
Resultatet blev att två provinser delades – Punjab och Bengalen, och att det fattades beslut, av många uppfattade så som om överraskande, exempelvis att staden Lahore tillföll Pakistan medan Gurdaspur tillföll Indien, och i öster hamnade Sylhet-distriktet i Pakistan liksom Chittagong Hill Tracts fastän befolkningen där utgjordes av stamfolk som hellre ville tillhöra Indien.
Jawaharlal Nehru höll vid midnatt till den 15 augusti inför Indiens konstituerande församling i parlamentsbyggnaden i Delhi sitt berömda tal, ”Tryst with Destiny” (Möte med Ödet) där han högtidligt deklarerade att Indien nu måste infria de löften som getts under kampen för självständighet.
Nehru som var kongresspartiets ledare blev Indiens första premiärminister och innehade den positionen till sin död 1964. Numera ifrågasätts han allmänt för den relativt långsamma utvecklingstakten under sin tid vid makten och han svartmålas av de nuvarande hindunationalistiska makthavarna. Men faktum är att Nehrus visioner för Indien med betoning på inhemsk produktion med höga skyddstullar på importvaror, liksom satsning på tung industri och kraftverksbyggen lade grunden till den snabba ekonomiska utveckling som Indien genomgått de senaste 25 åren.
Dessutom valde Nehru att föra en alliansfri politik med distans till både USA och Sovjetunionen, även om det till följd av amerikansk misstro och USA:s aktiva stöd till grannlandet/fiendenationen Pakistan utvecklades en starkare relation till Sovjet, som bistod Indien med ekonomiskt och politiskt stöd och inte minst militär rustning ända fram tills Sovjetunionens sönderfall 1991.
Under 1950-talet stod Indien i spetsen för den alliansfria rörelsen som blev ett resultat av den antikolonialistiska Bandung-konferensen 1955, och det utvecklades också varma relationer med Kina och dess utrikesminister Zhou Enlai. Den vänskapen slutade dock i katastrof när Kina 1962 på grund av oenighet om landets gränser med Indien valde krig, och genom snabba aktioner kunde demonstrera sin militära överlägsenhet. Alltsedan dess har relationen varit kylslagen och till och med fientlig – och faktum är att just nu i augusti 2017 pågår en öppen gränskonflikt i gränslandet mellan Indien (delstaten Sikkim), Kina och Bhutan, där Indien stoppat ett kinesiskt vägbygge på vad man hävdar är bhutanesiskt territorium. Kina har öppet varnat Indien för konsekvenser i form av nytt krig om man inte drar tillbaka de indiska trupperna.
Hösten 1972 besökte jag för första gången Indien och Pakistan, det var 25 år sedan Partition (delningen) men än viktigare bara ett år efter kriget 1971 då Indien kraftfullt besegrade Pakistan och såg till att den nya nationen Bangladesh kunde skapas utav förutvarande Östpakistan. Gränsen mellan Indien och Pakistan hade varit stängd och endast nyligen öppnats för gränspassage en dag i veckan, onsdagar. Jag lämnade Lahore klockan 6 på morgonen och kom till Wagah border bara för att finna en 200 meter lång kö av folk som också skulle ta sig över till Indien. Det tog 12 timmar med alla formaliteter innan jag och medresenärer kunde ta en buss in till Amritsar och övernatta på pilgrimshärbärget till sikhernas Gyllene Tempel.
Vid den tiden i början av 1970-talet rådde en positiv atmosfär i Indien. Kongresspartiet var fortfarande i princip det enda parti som betydde något, och Indira Gandhi – Nehrus dotter – hade vunnit parlamentsvalet överlägset 1971 på en vänsterinriktad paroll om Garibi Hatao Desh Bachao (Utrota fattigdomen, rädda nationen).
25 år senare, när Indien 1997 högtidlighöll 50-årsjubileet av Partition hade en ny tid inträtt. Kongresspartiets monopol på maktinnehav var på väg att upphöra – i april 1997 blev Inder Kumar Gujral, företrädande partiet Janata Dal och en tredje politisk kraft av sekulära center- och vänsterpartier, utsedd till premiärminister. Hans maktinnehav varade dock bara till november då kongresspartiet konspirerade och drog tillbaka sitt stöd till regeringen. Ett år senare kom så hindunationalistiska Bharatiya Janata Party, BJP, till makten för första gången, fast då bara som det ledande partiet i en bred koalition av 17 partier som också innefattade mera sekulära partier.
Vidare hade den ekonomiska liberaliseringen inletts. Sovjetunionen fanns inte längre och istället hade djupa vänskapliga relationer inletts med USA, i hög grad symboliserat av Coca Colas återkomst till Indien 1993 efter att ha varit blockerat från den indiska marknaden sedan 1977. Det första Coca Cola gjorde var att köpa upp sina indiska konkurrenter och lägga ner dem.
1997 var året då för första gången en dalit, f d oberörbar, nämligen Kocheril Raman Narayanan i juli månad valdes till Indiens president, vilket kändes hoppfullt i synnerhet som han valdes enhälligt av parlamentet, och Narayanan gjorde sedan ett storartat arbete som president – d v s statsöverhuvud med mestadels ceremoniella uppgifter, typ kungen av Sverige. Narayanans dotter Chitra var för övrigt indisk ambassadör 2001-2004 och gjorde mycket för att utveckla indiskt-svenskt kulturellt utbyte inklusive ett ambitiöst översättningsprojekt av litteratur lett av mina vänner Birgitta Wallin och Tomas Löfström.
Nu har det alltså blivit dags för 70-årsjubileum, det är augusti 2017, och den politiska situationen i Indien är starkt förändrad. Nyligen fick Indien sin andra dalit-president, nämligen Ram Nath Kovind.
Men denna gång är det en dalit som företräder hindunationalistiska BJP, som sedan valet 2014 har egen majoritet i parlamentet. Och när val gjordes av vicepresident en vecka senare den 5 augusti och valet gick mellan ännu en BJP-representant – Venkaiah Naidu – och opolitiska men av oppositionspartierna utsedda kandidaten Gopalkrishna Gandhi, barnbarn till Mahatma Gandhi och före detta ambassadör i Norge och guvernör i Västbengalen, frångicks traditionen att låta posterna som president och vicepresident gå till olika partier, utan BJP föredrog att låta även posten som vicepresident gå till BJP-representanten.
Den politiska situationen är i mina ögon allvarlig. När BJP hade makten 1998-2002 försökte man omforma samhället i kommunalistisk riktning, ändra läroböckernas historieskrivning, och uppamma religiösa konflikter i syfte att marginalisera Indiens muslimer – något som starkt påverkades av rivningen av en moské i tempelstaden Ayodhya 1992. Men som nämnts innan hade man ingen egen majoritet i parlamentet utan var beroende av stöd från regionala och kastbaserade partier av vilka många stod för en mer sekulär världsåskådning. Dessutom var premiärministern ingen mindre än Atal Behari Vajpayee, en respekterad äldre politiker som kunde konsten att kompromissa.
Idag 2017 är situationen mycket annorlunda. BJP har egen majoritet i parlamentet, och även om man också formellt sett styr landet i form av en koalitionsregering benämnd NDA (National Democratic Alliance) är man inte beroende av andra partiers stöd. Man är på dessutom på väg att säkra kontroll över allt fler delstater inklusive den folkrikaste Uttar Pradesh, och premiärminister Modi är utomordentligt populär i stora befolkningsgrupper.
Själv har han tonat ner sin antimuslimska retorik och talar numera mest om behovet av utveckling och att bekämpa fattigdom, men hans partiföreträdare är desto mer involverade i sekteristisk splittring. Man ligger bakom en hätsk kampanj mot koslakt och biffätande, något som lett till ett flertal mord och övergrepp mot muslimer i norra Indien.
BJP har länge krävt ett nationellt förbud mot att slakta kor i Indien. Högsta domstolen har dock sagt nej till detta eftersom den inte vill lägga sig i de lokala reglerna om vad som ska gälla för slakt av djuret, som många hinduer ser som heligt. I dag förbjuds konsumtion av nötkött och/eller koslakt i 21 av Indiens 29 delstater. Men miljoner människor bland landets stora minoritetsgrupper, som muslimer och kristna liksom hinduer av låg kast äter nötkött.
Vidare pågår ett misstänkliggörande av sekulära forskare och vetenskapsmän som ifrågasätter den kvasivetenskap exempelvis i form av astrologi som nu etableras brett på universiteten, och rektorer och chefer för forskningsinstitutioner byts ut mot personer med rötter i hindutva-filosofin. Jawaharlal Nehru University (JNU) i Delhi anses vara ett fäste för vänster-akademiker och kritiska studenter, och därför agerar BJP och deras systerorganisationer såsom RSS (Rashtriya Swayamsevak Sangh) särskilt starkt för att bryta det mönstret.
Misstänkliggörandet gäller också journalister som öppet kritiserar Indiens Kashmir-politik eller rapporterar från centrala Indiens djungelområden där det pågår krig mot den maoistiska gerillan och där den civila stambefolkningen utsätts för övergrepp. Att vara kritisk kallas för att vara anti-nationell, och krav har rests att ställa författaren Arundhati Roy infor rätta anklagad för landsförräderi för hennes öppna stöd för ett fritt Kashmir.
BJP satsar dessutom skickligt på att ta makten även i de delstater och regioner där man tidigare varit svaga. Exempelvis har man lyckats vinna regeringsinnehav i Assam och Manipur i nordöstra Indien, och man försöker nu intensivt att vinna terräng i Västbengalen, Kerala och Tripura, som varit vänsterns starka fästen i Indien. Man har stora förhoppningar att lyckas speciellt som det fordom stora kongresspartiet håller på att reduceras till obetydlighet, vänstern är uträknad i Västbengalen och allt fler regionala partier väljer att ansluta sig till BJP. Sist men inte minst är stödet från indier i diasporan, i USA, England, ja även Sverige, enormt för premiärminister Modi och hans regering.
Samtidigt som jag oroas över utvecklingen i Indien måste avslutningsvis tilläggas att jag älskar Indien, dess rika kultur och samhälle, dess gästvänliga människor. Inte minst älskar jag den än så länge vitala och sekulära intellektuella miljön i min indiska hemstad Kolkata. Och i Stockholm firas under hela veckan 15-20 augusti 2017 en kulturfestival med mängder av indiska inslag i form av konserter, dansföreställningar, filmvisningar, yoga etc. Allt för att högtidlighålla 70-årsminnet av Indiens självständighet. Ett fantastiskt program, missa inte det.