Satellitbilderna ljuger inte: Kina har tagit kontroll över gränsområden som Indien höll för en tid sedan. Kinas ledare mörkar, i vanlig ordning vid konflikter, de egna dödstalen. Det är av största vikt att inte förlora ansiktet, skriver Prem Poddar. Samtidigt namnger Indien dödade soldater, nu martyrer.
Satellitbilder som släpptes den 22 juni avslöjar tydligt att Kina ockuperar delar av gränsen Line of Actual Control (LAC) nära Aksai Chin i indiska Ladakh. Högupplösta fotografier från Maxar Technologies visar hur Galwanflodens vall har förstärkts och att delar av området täcks av rosa presenningar.
LÄS MER: I den föregående artikeln av Prem Poddar, Nya positioner i Kinas och Indiens ”spegelkrig”, publicerad den 20 juni 2020, beskrivs händelseförloppet maj–juni och Sydasien ger en historisk bakgrund till gränskonflikten.
Så sent som 2017 stoppade indiska soldater kinesiska soldater från att bygga en väg nära trevägskorsningen Indien-Kina-Bhutan vid Doklam. Enligt Yun Sun från Stimson Center i USA förvånades Kina över totalstoppet som varade 72–73 dagar.
Genom gränsen kan Kina också hindra Indiens ambitioner och skapa frustration i New Delhi.
Under maj och juni i år kom rappporter om handgemäng och stora slagsmål mellan de båda ländernas soldater längs Sikkim-Tibet-gränsen.
Från maj i år har Kina haft stora framgångar i Galwan-höjdernas gränsstråk, åtminstone i den egna berättelsen. Mest handlar det egentligen om att inte förlora ansiktet, diu lian på mandarin; på hindi: laaj rakhna.
Under Kinas semikoloniala historia, från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet kontrollerades de östra kusterna av europeiska nationer. I väster gjorde Japan intrång och från norr pressade tsar-Ryssland på.
Den här epoken beskrivs i termer av förnedring och sårad stolthet. I gränskonflikten med Indien finns bränsle för nutida nationalism. Kina kan inte tillåta sig att än en gång förlora ansiktet, vare sig i det egna folkets ögon eller i internationella politiska och diplomatiska relationer.
Att skipa kinesisk rätt, att korrigera en felaktighet, särskilt på kinesiskt territorium vid gränserna, är att ta fasta på det bästa i den kinesiska politisk filosofin. Kinas egen Kautilya, Han Feizi (280–233 f v t), skriver att i varje visat tecken på svaghet ”… kommer vår egen stat att vara i fara och vår härskare kommer att möta förakt”. När en motståndare presenterar sina kartor och säger att det är dessa som gäller så kan det inte accepteras.
Att hålla fast vid denna vägledande princip i den kinesiska tanken idag, innebär att tillåtande av ”naggande på kartan” kan likställas med att gå med på att förnärmas. De nya kartor som släppts av Indien är enligt Peking ogiltiga eftersom de visar Aksai Chin, ett område som administreras och kontrolleras av Kina, som en del av Ladakh.
Xi Jinping, som kan ses som ryggraden i Kinas politik, vill inte låtas sig böjas, inte tappa ansiktet (bu yao diu lian). Genom att hålla de röriga kartorna i Himalaya ordnade enligt Kinas strategi och design kan detta undvikas.
Att det förhåller sig så med gränsen som Kina beskriver det bekräftades oavsiktligt av Narendra Modi. Han klargjorde att ”ingen utomstående finns inom indiskt territorium och inga indiska posteringar har intagits”. Modi behöll lugnet, han överreagerade inte, vilket skulle ha skadat den egna sidan mer än motståndaren. Det kan sägas att ”Modi did not get the nose cut off”, talesättet översatt till hindi blir naak oonchi rakhke.
Samtidigt som uttalandet gjordes till indiska medborgare var syftet att dämpa Kinas oro och upprörda känslor över kartor och det geopolitiskt känsliga läget. Modis uttalande togs ur sitt sammanhang och spreds i Kina för att bli viralt: Kina var inte den aggressiva parten, utan det var Indien som ”olagligen gjort intrång, enligt kinesiska medier. Indien hade skickat sina soldater att dö på kinesisk jord.
Kina släpper inga dödssiffror vid konflikter – det handlar både om att inte ”förlora ansiktet” eller skapa oro
Under konflikter släpper Kina aldrig några siffror om skadade eller döda. Först 1984 publicerades siffror från kriget 1962 med Indien. Att dölja dödssiffror har lika mycket att göra med den egna synen på att ”förlora ansiktet” eller ”att rädda ansiktet”. Det kan kopplas till nationalistiska känslor såväl som till inrikespolitiska hänsynstaganden. Inga kinesiska källor uppger några dödssiffror i det kinesisk-vietnamesiska kriget 1979.
Kina och Vietnam var även i konflikt 1987. Dåvarande talesmannen för det kinesiska utrikesministeriet, Ma Yuzhen, pratar inte om förluster men förnekar inte direkt rapporten om att 500 kinesiska skadades.
Det finns rapporter om kroppspåsar i Galwan innehållande döda kinesiska soldater. Sound of Hope, en webbradiokanal i San Francisco som drivs av exilkineser i diasporan delar inte fastlands-Kinas syn. Det konstateras att Kina inte anger siffror för skadade. Kroppssäckarna innehåller ”bara kanonmat”.
Samtidigt görs de indiska dödsoffren till martyrer. Långdistansnationalism är vanlig bland både den kinesiska och indiska diasporan ute i världen.
Hu Xijin, chefredaktör för Global Times förklarar Pekings vägran att dela med sig förluster för folkets befrielsearmé vid gränsen i Galwan som ”goodwill”. Det ska ”undvikas att allmänheten påverkas och stämningar uppstår”.
I Indien däremot, har det hållits offentliga begravningar för några av offren. Till detta läggs historier om hur de nu namngivna soldaterna förlorade sina liv. De dödades i slagsmål med knytnävar på liv och död. Andra slogs ihjäl med spikklubbor. Soldater har dött av nedkylning på den höga höjden, andra efter att ha knuffats från klippor.
Satellitbilder från USA-baserade Maxar Technologies visar vad som bedöms vara kinesiska byggnader och konstruktioner på en terrass med utsikt över Galwan-dalen samt vid de omtvistade så kallade ”Fingrarna” vid sjön Pangong Tso.
Nathan Ruser, expert på satellitdata vid Australian Strategic Policy Institute, anser att befrielse ”verkligen inte är det ord som den [indiska] regeringen bör använda”. Chris Biggers, analytiker vid underrättelseföretaget HawkEye 360 bekräftar att det förhåller sig så.
Kinesiska mainstream-medier tystar ner bildernas existens, förutom flera andra aspekter kring konflikten. Samtidigt hävdas Kinas fullständiga suveränitet över dalen. ”Anslagstavlan” 6park, är ett av få kinesiska webbforum som nämner bilderna och varnar för att det kan bli krig om Kina inte backar.
I sociala medier, där retoriken blir allt mer hätsk, handplockas väl valda citat ur indiska Twitterflöden och tidningsartiklar. Kinesiska ”mediekrigare” har även spridit pakistanska inlägg på Facebook och Twitter.
Syftet är att samla nedsättande memes och tecknat material om Indien. Dessa översätts sedan till kinesiska. En meme som far runt på kinesiska sociala medier är en bild av Folkets befrielsearmé och den pakistanska armén som äter en festlig lunch tillsammans i Ladakh efter att ha besegrat de indiska styrkorna.
Även indiska flygvapnet hånas. Weibo visar gamla bilder på indiska soldater, bundna på marken. Liknelser görs också till hur den indiska armén framställs av Bollywood.
Det är en anmärkningsvärd skillnad mellan medier i Kina och de öppna och bullriga indiska medierna. I Kina matas allmänheten med ett fåtal väl kalibrerade meddelanden från den kinesiska regimen.
Folket idag (Renmin Ribao) och PLA Daily (Jiefangjun Bao) har av förståeliga skäl varit tysta. Global Times är som buktalarens docka. Det blir uppenbart i artikeln om den hysteriska bojkotten av kinesiska varor i Indien:
”Medan man bedömer de nya spänningarna vid gränsen, bör Indien förstå att Kinas återhållsamhet inte är tecken på svaghet. De två nationerna bör värna om sina värdefulla utvecklingsmöjligheter och upprätthålla goda bilaterala relationer. Det skulle vara extremt farligt för Indien att låta antikinesiska grupper väcka allmänheten och därmed öka spänningarna. Båda sidor måste nu prioritera påskyndandet av den ekonomiska återhämtningen.”
Hökarna bland kommentatorer och strateger i Kina har gett Peking rådet att förbereda sig för intensifierade gränstvister, särskilt med Indien. En pensionerad PLA-officer Wang Yunfei skriver i Ordnance Industry Science Technology, en tidskrift som rör försvarsindustrin:
”[Vi borde] stärka övervakningen längs gränsområdet. Om den indiska armén går över till den kinesiska sidan av gränsen, kommer vi att slå tillbaka resolut. En sådan attack bör inte vara begränsad till Line of Actual Control … förrän vi helt har tvingat den indiska armén till reträtt.”
När skjutvapen inte tillåts förespråkas att laserpistoler och chockgranater ska användas. I China Daily har Lan Jianxue attackerat BJP:s Hindutva-agenda och dess krigsliknande politik. Den används både i Indien och utanför landet utan reflektioner över den hypernationalism som uppstår i Indien.
Användare på Weibo, den kinesiska motsvarigheten till Twitter, har varit mycket mer motstridiga. En skärmdump av en WeChat-konversation visar ett fotbollsresultat: ”Huoguo (hotpot) 1, Gali (curry) 0”.
Användaren Weiyue Qinyu skriver att indierna ”fångades och dumpades som dumplings och att mer än 100 dödades och sårades”. En annan varnar kinesiska resenärer och hävdar att 3 000 hotell i Indien har vägrat incheckning till dem.
Den 29 juni införde den indiska regeringen ett förbud för användning av 59 kinesiska appar i Indien. Dessa skulle omedelbart raderas. Orsaken var att de sågs som ett hot mot Indiens nationella integritet och suveränitet. Det misstänks att dessa appar kan underlätta för den kinesiska staten att bedriva cyberspionage.
Utrikesministeriet i Kina är ”mycket bekymrat” över Indiens åtgärd. Det påpekas att Indien har ett ”ansvar för att upprätthålla de legitima och lagbundna rättigheterna för investerare inklusive kinesiska företag”.
https://www.youtube.com/watch?v=U2TYnFHD4TA
Tiktok är oerhört populärt i Indien. När appen togs bort från Googles och Apples appbutiker i Indien blev det ramaskri bland indiska användare. Exempelvis publicerade @omkarsharma988 en video där han bankar en stol i golvet, sliter i sina lakan och snyftar och gråter.
I bakgrunden spelas en sång av Kailash Kher, med textraderna: ”du har lämnat mig, hur kommer jag att leva nu? Du är min tillflyktsort, du är min värld” (på hindi: chhode gaya jo tu, kaise jiyenge hum, tu he kinara, tu hi jag sara). Videon har i skrivande stund setts mer än tre miljoner gånger och gillats av 235 800.
Frågan är om inte indierna drabbas hårdare än de kinesiska företagen av Indiens app-förbud
Kinesiska medier tolkade det snabbt som att förbudet ska gynna nya indiska företag och avskräcka från kinesiska investeringar i Indien. I 21st Century Business Herald ställer Bai Yang frågan om det inte är indierna som drabbas hårdast och inte de kinesiska företagen.
En forskare från Chinese Academy of Social Science säger till Global Times att förbudet så småningom bara kommer att råda på papperet. De förbjudna apparna används av indier och förbättrar deras liv och de är dessutom viktiga för det indiska samhället, som blir mer effektivt genom att människor använder dessa appar.
Som i många andra delar av världen finns en oro bland ledarna för den snabba digitala koloniseringen. Det är uppenbart att Indien nu vill äga de indiska medborgarnas data. Det kan kallas ”techno-nationalism”.
Data är makt och egentligen är det bara ”nätverkseffekter” som utgår från ett fåtal företag i Silicon Valley. Den ständigt ökande konkurrensen mellan amerikanska företag och deras kinesiska rivaler understryker en försvagning av världsordningen som rått sedan 1945. I tider när kinesisk nationalism tilltar kan Indien i bästa fall haka på som en ”innovatör” inom detta område.
Kina är besatt av USA i sin utrikespolitik, oavsett om några bedömare tycker annorlunda, enligt Zhiqun Zhu vid Bucknell University. Indien är ingen tungviktare i sammanhanget. Detta ”kognitiva gap” i förståelsen av situationen kan vid sidan av den verkliga konflikten ytterligare försämra den bräckliga relationen mellan Kina och Indien.
När allt i berättelsen plötsligt förändras från ett tidigare status quo, kvarstår fortfarande den kinesiska uppfattningen att Indien i huvudkonflikten ”saknar ansikte” (på mandarin: meiyou lian) och att det är helt självförvållat.
Indien ser Kina som ett ”hårdhudat ansikte”, eller som kineserna säger lianpi hou. Med Modis ord, muh tode jawaab (munhuggande), har den indiska regeringen gett Kina svar på tal.
Översättning: Johan Mikaelsson
