Alla resor till Sri Lanka får en egen karaktär. Så även den i maj 2024, som präglats av att det gått 15 år sedan inbördeskriget tog slut. I den här krönikan reflekterar Sydasiens redaktör kring sin senaste resa och tidigare resor till ön från 1997 och till idag.
Krönikan uppdateras under veckan med fler bilder.
I slutet av varje vistelse på ön och senare vid hemkomsten brukar jag få samma fråga:
”Kommer du att åka tillbaka?”
Svaret brukar bli detsamma:
”Jag vet inte, vi får se.”
Det går inte att veta. Jag planerar aldrig längre än en resa i taget och inget kan ju, rent filosofiskt, tas för givet.
I frågan inryms också om det finns en vilja åka tillbaka. Känslan har ibland varit att, ”nä, nu får det räcka med Sri Lanka, dags att fokusera på annat”. Efter något år har suget kommit tillbaka. Ofta för att det har skymtats ytterligare en pusselbit, som kan bidra till förståelsen av landet. Och så har det blivit ännu en tripp.
Vad är då utmärkande för den här resan? Givetvis är det uppmärksammandet av att det är 15 år sedan inbördeskriget avslutades på en strandremsa i nordöstra Sri Lanka. Det skulle vara intressant att vara i landet vid denna tidpunkt och så blev det.
Minnesdagen som anhöriga till de tamilska offren höll i Mullivaikal kunde i år hållas utan att regeringen, polisen och militären försökte förhindra den. President Ranil Wickremesinghe tog dessutom emot Amnesty Internationals generalsekreterare Agnes Callamard, som också närvarade vid minnesceremonin i Mullivaikal den 18 maj och kom med starka uttalanden.
Nu väntar arbetet med att skriva reportagen och att gå igenom bilderna.
Det i sig är intressant och något att skriva hem om. Nu väntar arbetet med att lyssna igenom intervjuer, försöka tyda anteckningar, välja ut bilder och att skriva reportagen.
Givetvis minns människor i både norr och söder sina döda familjemedlemmar. Det officiella firandet av Sri Lankas krigsseger den 19 maj har tonats ned, jämfört med de påkostade festligheterna under bröderna Rajapaksas år vid makten. De väpnade styrkorna uppmärksammade i år dagen genom att hedra de kamrater som stupade i kriget.
Sammantaget var andelen tamilska dödsoffer störst under de 27 åren av inbördeskrig 1983-2009 mellan LTTE, Tamilska Eelams befrielsetigrar och regeringsstyrkorna. Det är fortfarande oklart hur många som dog, sannolikt över 100 000. Krigets slutfas utreds fortfarande av FN. Totalt 35 000 singalesiska regeringssoldater och poliser dödades också under kriget.
Aldrig tidigare har världen framstått som så sammanflätad. Händelser på lokal nivå är intressanta ur ett globalt perspektiv. Inte minst gäller det säkerhetsfrågor. Sri Lanka arbetar nu för att förhindra att medborgare reser utomlands för att som legosoldater delta i pågående krig och för att få hem alla som befinner sig i krig.
Landet måste också, precis som Sverige, hantera terrorhot. Under resan kom nyheten om att fyra lankeser gripits i Gujarat i Indien. Fyra muslimer, bosatta i Colombo och Negombo, misstänks för att ha svurit trohet till ISKP och för planering av terrordåd. Om de döms kan de räkna med långa fängelsestraff. I bästa fall får de också behandling för sin åkomma.
Jag kommer att minnas alla möten med människor, några som jag träffat förut och några nya bekantskaper, och jag kommer att minnas störtskurarna som kom med kraftiga vindbyar. Jag såg hur ett stort träd fallit och krossat en mur och skadat fyra bilar vid Kynsey Place i Colombo 7 (Colombos stadsdelar har namn, men staden är också indelad i siffror).
Dansal är ett välkänt begrepp i södra Sri Lanka. Det innebär gratis mat och dryck längs vägarna i samband med den buddhistiska högtiden Vesak, som firas vid fullmånedagen i maj till minne av Buddhas, Siddharta Gautamas, födelse, uppvaknande och upplysning.
Det gör trafiken än mer galen än den i vanliga fall är. Inte minst ungdomar far fram på motorcyklar i stora klungor för att stanna till och äta gratis och umgås.
Kaffet från Ceylon är inte lika känt.
Ceylon-te har alla hört talas om. Kännarna vet också att te från Sri Lanka kommer i olika kvaliteter, Broken pekoe och liknande. Kaffet från Ceylon är inte lika känt. Med i packningen hem finns ett kg bönor, att avnjuta på hemmaplan.
En gång i tiden odlades kaffe för export, innan de brittiska kolonisatörerna beslutade att skifta till tebuskar på plantagerna. Kaffebuskarna är sedan dess i minoritet. Produktionen idag är mest för inhemskt bruk, enstaka privatexporterade paket borträknade.
Allt som rör Sri Lanka hängs upp på årtal, från självständigheten 1948 och framåt. Det gäller även mina 15 resor till ön, som kan delas in i tre faser: kriget (resor 1997, 1999), fredsprocessen (resor 2002, 2003) och efterkrigstiden (resor 2012, 2014, 2015, 2017, 2018, 2019, 2023 och så 2024 – två av dessa år gjorde jag två resor).
Den första reportageresan till ön, i juli 1997, genomfördes under sommarledighet från journalisthögskolan. Senare har det handlat om presidentval, parlamentsval, nationaldag, minnesdagar av olika slag, internationella möten och någon konferens.
Vid resan i april 2002 fanns ett utbrett fredshopp, i norr såväl som i söder. För journalister fanns en unik möjlighet att resa in i de krigsdrabbade delarna. Resultatet blev bland annat en dokumentärfilm, kallad ”Fredens år 2002 i Sri Lanka”.
Resan året därpå, 2003, gjordes för att rapportera om Sri Lankas nya möjligheter för turism och att det nu för första gången på länge var möjligt att besöka alla delar av ön. Den med norsk hjälp framförhandlade vapenvilan hade redan då brutits och fredsprocessen börjat hacka. För min del följdes det av tio år utan Sri-Lanka-resande.
Sedan, 2012, gläntade jag på den där dörren igen och det skulle bli fler turer.
