Konstutställning i Göteborg tar avstamp i chawls i Bombay

Konstnären Amol K. Patil från Indien har vistats i Göteborg för att skapa ny konst.
Konstnären Amol K. Patil från Indien har vistats i Göteborg för att skapa ny konst. Foto: Maksud Mondal
Beräknad lästid 6 minuter

Den indiske konstnären Amol K. Patil har vistats i Göteborg, där arbetet har kretsat kring så kallade chawls i Bombay. Nu väntar utställningen ”Skuggan av lyster” på konsthallen Röda Sten. Som konstnär för han ut daliters budskap och erfarenheter, konstaterar Henrik Schedin som har intervjuat Patil.

En göteborgsk januaridag, när snön börjar bli till regn, tar Amol K. Patil emot mig i en gästateljé på Konstnärsepidemin. Den indiske konstnären befinner sig i Göteborg under december och januari på International Artist Studio Program in Sweden (IASPIS) samordnat mellan konstnärskollektivet Konstepidemin och konsthallen Röda Sten. Residenset kulminerar i utställningen ”Skuggan av lyster” som öppnar 8 februari på Röda Sten.

Under sin vistelse kommer han att utveckla sitt arbete kring så kallade chawls i Bombay [konstnären kallar under intervjun konsekvent staden Bombay, inte Mumbai, red anm]. I Röda Stens stora hall kommer nyproducerade screentryck hänga. På andra och tredje våningen kommer tidigare verk ställas ut.

– Chawls är stora byggnader med små rum, där det inte finns något privatliv. De boende delar kök, badrum och innergårdar med varandra, förklarar Amol K. Patil.

En kultur och gemenskap växt fram har växt fram i chawls – som nu rivs på många håll i staden.

Han berättar med vördnad om boendeformen som har huserat arbetare som tvingades in till städerna för att tjäna pengar under kolonial tid. Under decennier och mellan de generationer som har bott kvar i husen har en kultur och gemenskap växt fram.

Nu rivs chawls på många håll i staden, berättar Patil, för att lämna plats till skyskrapor för mer välbeställda hyresgäster. Det gör det svårt för mindre bemedlade att hitta boende i den stora staden. Staden förändras och kulturer och mänskliga gemenskaper förändras med den. Det är dessa utrymmen och gemenskaper för daliter och arbetarklassen som Patil utforskar i sitt konstnärskap.

– Utanför Indien är det oftast enklare att diskutera klass än kast, då de flesta har enklare att förstå den diskussionen.

Patils stora internationella genombrott skedde när han blev inbjuden att delta på Documenta 15 i Kassel sommaren 2022, där han gjorde en mycket imponerande installation över daliters erfarenheter. Nu ställer han ut runt om i världen och har befunnit sig på residens i Amsterdam de senaste två åren.

Amol K Patil Sweep Walkers Documenta 15
Amol K Patils installation Sweep Walkers var en höjdpunkt på Documenta 15 i Kassel, enligt Henrik Schedin. Foto: Henrik Schedin

Kastproblematiken har inte varit ett självklart tema att jobba kring för Patil.

– Min bror vill inte att jag jobbar med frågorna, berättar Patil. Min bror var duktig i skolan och gick på college där han fick utstå diskriminering på grund av hans bakgrund. Han försökte länge skydda mig från den, och blev arg när jag började jobba med det.

Patil kommer från en konstnärlig släkt. Hans farfar var Powada-sångare, en poesiform vanlig i Maharashtra, som sjungs för att hylla stora personer men även för att uppmärksamma sociala frågor, och hans far var skådespelare och manusförfattare.

– När jag började läsa min pappas manus, fick jag upp ögonen för kastproblematiken.

Manusen riktade sig till arbetarna som bodde i chawls och var ofta politiska.

– Manusen är dramatiska och vackra, och jag började jobba med min pappas och andra författares manus. Då dök dessa frågor om kast och klass upp och hur chawls påverkade relationer i Bombay.

Hans bror är fortfarande inte nöjd, men det var han som ledde honom till konsten.

– Jag hade inte bra betyg i skolan, så han tyckte jag kunde börja på konsthögskola för att bli illustratör.

Under studierna på Rachana Sansad Academy of Fine Arts and Crafts i Bombay blev han intresserad av den undersökande konsten och performance. Strax efter studierna blev han aktiv i konstnärskollektivet Clark House Initiativ, en plats där sju konstnärer och två curatorer anordnade samtal och utställningar.

Det var en mötesplats som var öppen för allmänheten och tanken var att vara inbjudande. Det kan vara en högtröskel att gå in på ett galleri eller en så kallade white cube, men Clark House skulle inte vara det.

– Många personer i Maharashtra har ingen hög utbildning och har inte så stor insyn i konstvärlden. På Clark House arrangerade vi utställningar och samtal som skulle vara inbjudande, berättar han. Jag är stolt över att ha varit en del av det sammanhanget.

Konstnären Amol K Patil. Foto: Maksud Mondal
Konstnären Amol K Patil. Foto: Maksud Mondal

Kast är fortfarande känsligt i Indien, men när jag frågar Patil om hans utställningar är kontroversiella när han ställer ut i hemlandet får jag ett nekande svar.

– Inte så ofta. Indier känner till kastpolitiken och problematiken. Vissa ifrågasätter varför jag alltid pratar om kast. Då vänder jag på frågan och frågar när de ska sluta lägga vikt vid vilken kast?

Patil berättar även att hans galleri Project 88 är stöttande och öppen för att föra diskussionen vidare. Galleristen Sree Banerjee Goswami representerar flera konstnärer som är politiska i sitt konstnärskap.

När jag frågar om premiärminister Narendra Modi och det senaste decenniets hindunationalistiska politik, frågar Patil skämtsamt om jag fortfarande spelar in. Även om många daliter anser sig vara hinduer, är det inte populärt att påtala att hinduismen inte är enad eller, som vissa gör, påpeka att hinduismen är roten till problemet. Alltså kan det vara känsligt att kritiskt vilja diskutera kastsystemet under det hindunationalistiska styret.

Konstvärlden är i viss mån isolerad från resten av samhället och kan föra diskussioner enklare utan att politiker stör.

– Det finns många konstnärer som jobbar kring frågor som rör kast, så det är möjligt. Det finns exempel på museum som har stängts ned på grund av politiska utställningar som inte uppskattats av lokala högervridna politiker. Men de har öppnat igen.

Patil började som performancekonstnär, men med tiden har konsten utvecklats till videoinstallationer, teckningar och skulpturer. Sina skulpturer gör han i brons eller keramik.

Han läste om en bronsgruva i Tamil Nadu där arbetarna hade börjat strejka under parollen ”Vi ger er brons, och ni ger oss cancer”. Under arbetet med en utställning om gatsopare och avfallshanterare i Bombay märkte han att de protesterat med liknande slagord. Saneringsarbetarna hanterar mycket avfall som är skadligt och får likt gruvarbetarna sjukdomar, bland annat hudåkommor.

Då det främst är daliter som jobbar med dessa yrken sätter klass och kast sina spår i huden. Brons har dels den verkliga kopplingen mellan gruvarbetare och avfallshanterare, men i materialet går det också att återskapa samma färgtoner som hudåkommorna ger.

Därför polerar han inte skulpturerna. Dels för att återskapa dessa färgtoner, dels för att symbolisera att daliterna anses orörbara. Hudens politik tränger in i skulpturerna.
Inspirerad av gatsoparnas och avfallshanterarnas kroppar, kroppsspråk och gester. De jobbar ofta längs en sträcka på cirka tre kilometer och Patil fascineras av hur de håller kvasten och sina tofflor. Deras kroppar hårdnar och får dramatiska uttryck, vilket är något han försöker fånga i konsten.

– Deras fötter och händer har starka uttryck.

Förutom utställningen i Göteborg tar 2025 honom till Berkeley Art Museum and Pacific Film Archive utanför Los Angeles, och hans först soloutställning i USA, samt Kin museum för samtidskonst i Kiruna för en fortsättning på IASPIS.

Likt teatersällskapen, hans farfar och pappa turnerade med runtom i Maharashtra, turnerar nu Patil världen runt och diskuterar klass- och kastpolitik genom sin konst. Han tar med sig daliters budskap och erfarenheter och förmedlar dessa vidare.

Läs mer | Patil vid Documenta 15

Övertydlig men också bra konst på Documenta 15

 

Henrik Schedin

Henrik Schedin är skribent och var redaktör för Sydasien 2020-2022. Hans fokusområde är sociala rörelser i Nepal och han har rest till Nepal regelbundet sedan 2012. Henrik har en magisterexamen i globala studier från Göteborgs universitet och har en bakgrund i antropologi och utvecklingsstudier.