Kolonisatörer lade beslag på riken och rikedomar. Är det kanske dags att återlämna stöldgodset? Camilla Orjuela, professor vid Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet leder forskningsprojektet ”Människor, platser och krigsbyten: Återlämnande av plundrat kulturarv i en rörlig värld”. Här skriver hon kring frågan för Sydasien.
Det är många besökare som vill se de brittiska kronjuvelerna och en lång kö ringlar sig över kullerstenarna på Towerns gårdsplan. De ädelstensprydda skatterna är en turistmagnet som årligen drar flera miljoner besökare.
De är också viktiga symboler för Storbritannien som nation och för dess kungahus. Vid kröningar har de överdådigt utsmyckade kronorna, spiran och äpplet en ceremoniell, nästan helig, roll i att överföra makt, värdighet och ansvar till den nya regenten.
Samtidigt har föremålen en komplicerad historia och det är inte helt självklart att de hör hemma i just London. Mest omtvistad är den legendariska Koh-i-Noor-diamanten som pryder en av drottningkronorna.
Väl inne i Towerns mörka och välbevakade utställningssalar möts besökarna av information om den stora ädelstenen. Ett bildspel uppger att Koh-i-Noor – som betyder ”berg av ljus” på persiska – hittades i en gruva i södra Indien för flera hundra år sedan, för att sedan bli föremål för strider och erövringar genom historien.
Från södra Indien hamnade den hos Mogulrikets kejsare, varifrån den fördes som krigsbyte till nuvarande Iran av Nader Shah år 1739. Därefter skänktes den till det afghanska riket Durrani, för att 1813 komma i Maharaja Ranjit Singhs och det sikhiska imperiets ägo.
När britterna besegrade sikherna var det Ranjit Singhs son, tioåriga Maharaja Duleep Singh, som tvingades överlämna diamanten till drottning Victoria i enlighet med det fredsavtal från 1849 som också gav britterna kontroll över Punjab.
Väl i London ställdes diamanten ut till allmän beskådan på den stora Världsutställningen 1851. Mottagandet blev relativt svalt och stenen slipades om för att få en mer imponerande lyster.
Koh-i-Noor bars av drottning Victoria som brosch men fick efter hand sin nuvarande plats i en krona som användes vid kröningen 1937 av ingifta drottning Elizabeth, senare kallad drottningmodern. Inne i Towern får besökarna ställa sig på ett rullband som långsamt tar dem förbi kronjuvelerna.
I den allra sista glasmontern finns kronan med Koh-i-Noor. Vid kröningen av kung Charles och drottning Camilla i maj 2023 var det sydafrikanska diamanter som prydde Camillas krona – det ansågs för känsligt att använda Koh-i-Noor, som kommit att bli en symbol för kolonial erövring.
Indien har alltsedan självständigheten 1947 krävt att få tillbaka ädelstenen. Trots att den sedan länga lämnat landet ser många diamanten som en viktig del av det indiska kulturarvet.
Den figurerar i filmer, romaner och poesi, har gett namn till otaliga restauranger och förekommer i språkliga uttryck. Till exempel kan någon kärleksfullt säga ”Du är min Koh-i-Noor”, medan den som tappat bort något kan tröstas med ”Det var ju i alla fall inte Koh-i-Noor”.
Det finns också en ilska över att diamanten – liksom en enorm mängd andra indiska kulturskatter – har förts till och blivit kvar i Storbritannien, den forna kolonialmakten.
Trots upprepade krav och försök att ta frågan till domstol förefaller det högst osannolikt att Koh-i-Noor ska komma att återlämnas.
Trots upprepade krav och försök att ta frågan till domstol förefaller det högst osannolikt att Koh-i-Noor ska komma att återlämnas. Inte minst för att den – med sin plats bland kronjuvelerna – också är en viktig del av brittisk tradition och kultur.
Dessutom är det inte bara Indien som begärt att få tillbaka Koh-i-Noor. Också pakistanska ledare har gjort anspråk på den, då den senast tillhörde sikhimperiet som hade sitt säte i Lahore i nuvarande Pakistan. Även talibanerna i Afghanistan och styret i Iran har bett att återfå Koh-i-Noor.
Vissa aktivister har tagit saken i egna händer
Annars är återlämnade av föremål som plundrats eller på andra sätt bortförts under kolonialtiden en växande trend. Såväl stater som aktivister har drivit frågan. Black Lives Matter-rörelsen som år 2020 massmobiliserade mot polisvåld krävde också att kulturföremål skulle återlämnas till de forna kolonierna.
Vissa aktivister har tagit saken i egna händer och helt enkelt gått in på museer för att ta med objekt ut – ett sätt att med civil olydnad markera orättfärdigheten i att stulna föremål fortfarande finns kvar på kolonialmakternas institutioner.
Också politiker, museipersonal och akademiker har förespråkat återlämnande som en del i en större process för att göra upp med det koloniala arvet.
I ett uppmärksammat tal i Burkina Faso meddelade Frankrikes president Emanuel Macron 2017 att Frankrike ämnade lämna tillbaka kulturskatter som de tagit från sina kolonier i Afrika. Återlämnandeprocesser har också inletts i Tyskland, Nederländerna och Sverige.
En institution som det riktas många krav mot, men som hittills tenderat att säga nej till återlämnande, är British Museum. Denna pampiga byggnad i centrala London är ett palats för all världens historiska dyrbarheter.
I rum 33 behandlas Sydasien och en stor skulptur av den dansande guden Shiva, en så kallad Nataraja, är placerad mitt på golvet vid utställningens början. I den vidsträckta salen presenteras sedan historien kronologiskt, uppdelad i olika civilisationer.
Människor från all världens hörn – Londonbor och turister – strömmar igenom. En del läser de förklarande texterna noga, medan andra tittar mer förstrött. Sydasiens kulturföremål orsakar inte lika stor trängsel som Parthenon-skulpturerna från det antika Grekland eller de egyptiska mumierna som huserar i andra delar av museet. Men de är hur som helst ovärderliga.
Här finns till exempel kvarlämningar från ett av Indiens äldsta och mest betydande buddistiska tempelområden, Amaravati, från århundradena innan vår tideräknings början – kolossala stenpartier, intrikat skulpterade med scener från Buddhas liv.
En övervägande del av objekten i Sydasienutställningen har koppling till religion. På informationsskyltarna nämns ibland att skulpturerna tidigare varit placerade i tempel.
Från att ha dekorerat en religiös plats eller förkroppsligat en gud eller gudinna och tillbetts av människor har de i stället blivit utställningsföremål som beundras som skickligt utförda konstverk. För många av museibesökarna representerar de främmande och avlägsna kulturer.
Andra känner igen sig. ”Där ser ni!” utbrister en ung tjej i slöja till sina kompisar. Hon har precis hittat en text som bekräftar att några skulpturer hon tyckt var bekanta är från Afghanistan, landet hon har koppling till via sin familj. En annan besökare sätter ihop händerna i en gest av vördnad inför en av de stora hinduiska gudaskulpturerna.
När Sydasienutställningen gjordes om 2017 fick den brittiska kolonisationen viss plats, liksom motståndet mot den. Men frågan om återlämnande av föremål som kommit till Storbritannien som stöldgods, krigsbyten eller som handelsvaror och gåvor under ojämlika förhållanden berörs inte.
Dessutom är krafterna som motsätter sig ett återlämnande starka. Dels finns det lagar i Storbritannien och flera andra länder som hindrar museer från att lämna ifrån sig sina samlingar, dels har ursprungsländerna (ibland felaktigt) ansetts sakna resurser och kunskap att bevara de mångåriga och ofta sköra objekten.
”Hjälp!!! Britterna har kidnappat mig!”.
Men aktivister har utmanat British Museums tystnad om återlämnande. En spektakulär kampanj genomfördes 2018 av India Pride Project. Aktivister gick in i rum 33 och höll upp vad som ser ut som pratbubblor bredvid några av gudarna och knäppte sedan foton på dem.
Den stora Natarajan ser till exempel ut att säga:
”Hjälp!!! Britterna har kidnappat mig!”
”Hur hamnade jag här?” frågar sig en Buddhafigur, medan en annan skulptur säger:
”Jag är en gudinna, inte ett utställningsföremål”.
Bilderna fick stor spridning i sociala medier och uppmärksammade på så sätt frågan om ägarskap och kolonial skuld.
India Pride Project är en grupp som verkar för att gudar religiösa skulpturer och gudaavbildningar som stulits och hamnat på museer och i privata samlingar världen över ska återföras till Indien.
De menar att Indiens kulturskatter har plundrats i århundraden – först av mogulerna, som härskade över stora delar av den indiska subkontinenten mellan 1526 och 1857, och därefter av europeiska kolonisatörer, framför allt Storbritannien.
Efter självständigheten har det i stället varit det egna folket som stått för stölder från tempel för att tillfredsställa västvärldens museers och privatsamlares begär efter exotisk konst – något som fortfarande pågår. Att få tillbaka de stulna gudarna är att återfå Indiens stolthet, enligt organisationen.
Också Bharatiya Janata Party (BJP), som är det ledande partiet i Indiens regering, har sedan det först kom till makten 2014 gjort återförandet av kulturföremål till en viktig utrikespolitisk ambition och fått antalet återlämnanden att öka markant.
Detta har förstås välkomnats som en viktig kulturgärning. Samtidigt kan det ses som en del i BJPs hindunationalistiska projekt, där framställningen av mogulerna som ockupanter används för att utpeka landets muslimer som främmande.
Både BJP-regeringen och India Pride Project fokuserar på att få tillbaka hinduiska och buddhistiska föremål, men är mindre intresserade av landets muslimska och sikhiska arv.
I Indien finns en spänning mellan idén om unity in diversity, det vill säga att människor med en mångfald av språk, religioner och kulturtraditioner kan leva tillsammans i harmoni, och de hindunationalistiska strömningar som ser Indien som framför allt hinduiskt.
Omtvistade kulturföremål kan tjäna flera olika nationalistiska syften, har det visat sig. Koh-i-Noor-diamanten ses till exempel ofta som en nationell symbol för Indien, men kan också kopplas till sikherna som grupp.
Dessutom betraktar många i Storbritannien Koh-i-Noor och andra föremål från de forna kolonierna som brittiska. Även om landet börjat göra upp med sin våldsamma historia som kolonialmakt finns det många britter som anser att imperietiden är något att vara stolt över.
I kontrast till de olika nationalistiska tendenserna finns det ytterligare andra som ser de historiska föremålen som ett världsarv som tillhör mänskligheten snarare än ett visst land eller folkgrupp.
När en av gudastatyerna, med hjälp av India Pride Projects pratbubbla, säger:
”Jag tillhör mitt folk”, kan det alltså uppstå frågor om vilka och var folket egentligen är.
Parallellt med att ädelstenar, skulpturer och andra kulturskatter flyttats mellan platser har ju även människor rört på sig under historiens gång. Detta syns extra tydligt i en världsstad som London med sin brokiga befolkning.
Av Storbritanniens cirka 70 miljoner invånare uppger närmre fem miljoner att de är av sydasiatisk härkomst i den senaste folkräkningen. Några av arvtagarna till de kungadömen och samhällen som en gång förlorade sina kulturföremål bor numera alltså i de länder som stod för den koloniala plundringen. Att bestämma var historiska skatter hör hemma är inte helt enkelt i en globaliserad värld.
Just diasporan har en central roll i Manchester Museums Sydasiengalleri som invigdes 2023. Utställningen planerades gemensamt av museet och 30 personer med sydasiatisk bakgrund – konstnärer, musiker, historiker, lärare och ledare för lokala organisationer.
Resultatet blev en kombination av antika föremål och vardagsprylar som berättar om regionens historia och människorna därifrån. En färgstark väggmålning av The Singh Twins, två brittiskfödda kvinnor av sikhisk härkomst, har en central plats och utgör en kommentar till brittisk kolonialhistoria och sydasiaters erfarenhet i diasporan.
Självaste Koh-i-Noor figurerar i målningen, i drottning Marys krona. I ett stort självporträtt utmanar Azraa Motala den stereotypa bilden av den sydasiatiska, muslimska kvinnan och visar att identiteter är blandade och i ständig förändring.
Det indiska magasinet Vogue beskriver galleriet som ett lyckat försök att börja läka de sår som Storbritanniens imperialism åsamkat regionen.
”När jag växte upp i Manchester fanns inget sådant här, så det väcker ganska mycket känslor att kunna komma hit och se mig själv representerad och att själv få bidra med ett konstverk”, säger konstnären Nasia Salwar-Skuse.
Hennes installation bjuder besökare att kliva in i historien i form av en återskapad version av ett tält som en gång tillhörde Mysores legendariska sultan Tipu, men som plundrades av brittiska styrkor 1799.
En annan medskapare till Sydasiengalleriet, Nazma Noor, beskriver sina blandade känslor när hon ser historiska föremål från Sydasien utställda i Storbritannien. Hon uppskattar att inte behöva resa hela vägen till Indien eller Pakistan för att se dem, men är också medveten om att de kan ha en mörk historia.
”Varför äger ens museet dem?” frågar hon sig, och visar sitt favoritobjekt, en brosch från 1930-talet som pryds av en enastående smaragd från mogultiden. Hur ädelstenen hamnade i Europa vet man inte.
Att bjuda in och samarbeta med människor från de länder samlingarna kommer från har blivit ett sätt för museer att göra upp med sitt förflutna som maktens institutioner och att i stället låta fler röster höras.
Medan avkoloniseringen av museer pågår i västvärlden öppnar också nya utställningar i det globala syd med nyligen återlämnade föremål. I januari 2026 invigde premiärminister Modi en utställning i Delhi med ädelstenar som tros ha tillhört Buddha.
En brittisk arkeolog tillskansade sig dem vid en utgrävning 1898, men de har nu köpts tillbaka till Indien genom ett samarbete mellan regeringen och en företagskoncern.
Att religiösa och historiska föremål återförs kan få stor betydelse både för makthavare, vanligt folk och för hur historien förstås. I Sri Lanka var återlämnandet av en kunglig guldbelagd tron 1934 en stor händelse.
Storbritannien hade tagit den som krigsbyte när de besegrade kungen av Kandy år 1815 och därmed tog kontroll över ön. Stora folkmassor kom för att se den återförda tronen på 1930-talet och den har än idag en central plats på landets nationalmuseum.
Trots att den från början var en gåva från holländarna och att den kombinerar lankesisk, indisk och europeisk stil, kom den att ses som en symbol för nationen och majoritetsgruppen singaleser, medan Kandy-riket kom att representera ren och ursprunglig singalesisk kultur.
De nyaste tillskotten till museet i Colombo är sex föremål som 2023 återlämnades från Nederländerna, Sri Lankas kolonialherrar under 16- och 17-hundratalet. De tjusigt dekorerade och ceremoniella vapnen – bland annat en kanon, två svärd och en kniv – plundrades från Kandy 1765 och ställdes därefter ut på Rijksmuseum i Amsterdam.
Tillsammans med Tyskland har Nederländerna under det senaste årtiondet gått i bräschen för återlämnande, efter ökad press från akademiker, medlemmar av diasporan och politiker.
Det tomrum som skapats på museet i Amsterdam har fyllts med andra föremål, gjorda av lankesiska konstnärer och konsthantverkare. Vapnen har i stället fått en framträdande plats i utställningen i Colombo till gagn för landets invånare och utländska besökare.
Men det finns lankeser som är tveksamma till återlämnande och menar att det är tack vare att föremålen en gång plundrades som de faktiskt bevarats. De har fått erfara att landets makthavare inte alltid förvaltar sin makt väl.
Medan återlämnandeprocessen framskred genomled Sri Lanka sin värsta ekonomiska kris sedan självständigheten. Massiva folkliga protester 2022 anklagade ledande politiker för att stjäla från folket.
Även om föremål som kommit till Europa på tveksamma sätt under kolonialtiden förs hem igen återstår fortfarande oklarheter kring hur de ska tas om hand och vilka syften de kan komma att tjäna.
Nepal sätter lokalsamhällen i fokus när stulna föremål ska tas hem. Landet koloniserades aldrig och var länge stängt för omvärlden. Men på 1950-talet öppnades Nepal upp för turism, vilket också banade väg för plundring från landets många tempel.
Ovärderliga gudastatyer plockades helt enkelt loss, bars iväg och såldes illegalt till olika delar av världen. Några eldsjälar startade en kampanj för att spåra och försöka få tillbaka dem, vilket har resulterat i att flera har återlämnats.
Väl i Nepal är det inte museer som ses som deras rätta hem, eftersom statyerna inte är konstverk och historiska dyrgripar, utan ett levande kulturarv. Människor lokalt betraktar dem som gudar som tagit fysisk form och de vördar dessa gudar genom att tvätta och dekorera dem och erbjuda dem mat.
Således hör de hemma i de lokala tempel de stulits från. Viktiga förutsättningar för att kunna föra tillbaka dem dit, noterar forskarna Kristin Hausler and Elke Selter, är att de inte kan stjälas på nytt och att de bevaras från skador och slitage.
Men viktigast är ändå att de faktiskt tillbes. Under ceremonierna smyckar människor ofta gudarna med rött färgpigment, vilket kan nöta ner materialet. Men, menar många, det är bättre att gudarna används, än att de stängs in på museer eller i samlingar långt från människorna som dyrkar dem.
Debatten om plundrade kulturföremål är idag högst levande både i olika delar av Sydasien och i diasporan. Var föremålen faktiskt hör hemma kan ha flera och ibland motstridiga svar. Diskussionen om ägarskap, kolonialt arv och nutida maktkamper lär fortsätta också framöver.
Läs vidare | Forskningsprojektet på Göteborgs universitet
Forskningsprojektet ”Människor, platser och krigsbyten: Återlämnande av plundrat kulturarv i en rörlig värld” har en sida på GU.se, som fylls på under projektets gång.
