Protesterna 2022 fick släkten Rajapaksa att tappa greppet om makten och med valen 2024 kom ett dramatiskt politiskt skifte. I den här analysen ser forskaren Andreas Johansson tillbaka på vad Sri Lanka gått igenom och sätter fokus på hur majoriteten ska kunna samexistera med minoriteterna för landets och allas bästa.
Sri Lanka firar nationaldag 4 februari, för att uppmärksamma självständigheten 1948.
När Sri Lanka våren 2022 ställde in betalningarna på sin utlandsskuld och landet kastades in i sin värsta ekonomiska kris sedan självständigheten, stod det snabbt klart att krisen inte enbart handlade om ekonomi.
Bristen på bränsle, livsmedel och läkemedel slog hårt mot hela befolkningen, men konsekvenserna var långt ifrån jämlikt fördelade. För religiösa minoriteter, muslimer, kristna och hinduer, sammanföll den ekonomiska kollapsen med flera år av ökande politisk misstänksamhet, säkerhetsretorik och social utsatthet.
Sri Lanka är en demokrati och ett samhälle med flera religiösa minoriteter, men landets konstitution ger buddhismen en särstatus. Omkring 70 procent av befolkningen är buddhister, medan hinduer (främst tamiler) utgör drygt 12 procent.
Muslimer står för omkring 10 procent och kristna cirka 7 procent. Denna demografiska struktur har länge varit politiskt laddad, och trots att inbördeskriget som avslutades 2009 så under de senaste åren har pandemin, säkerhetspolitiken och den ekonomiska krisen snarare fördjupat än dämpat gamla konfliktlinjer.
Från påskdåden 2019 till ett permanent säkerhetstänkande
Den 21 april 2019 attackerades tre kyrkor och flera hotell i Colombo, Negombo och Batticaloa i koordinerade självmordsbombningar under påskfirandet. Attacken utfördes av inhemska muslimska terrorister och hundratals människor dödades.
Attacken riktade sig direkt mot kristna och turistmål men dess politiska och sociala konsekvenser kom att prägla hela samhället. I efterdyningarna stärktes säkerhetsapparaten kraftigt. Nationell säkerhet blev ett överordnat politiskt mål, och utrymmet för kritik och opposition krympte.
För kristna lever traumat från attackerna fortfarande kvar, inte minst genom den katolska kyrkans fortsatta krav på ansvar och transparens kring statens agerande före dåden.
Samtidigt riktades misstänksamheten snabbt mot muslimer som helhet. Hatretorik ökade, muslimägda företag utsattes för hot och attacker, och religiös identitet började i det offentliga samtalet allt oftare kopplas till säkerhetsrisker. Amnesty International varnade redan då för utvecklingen. I ett uttalande (Amnesty International, Sri Lanka: Authorities must end violence and discrimination against Muslims, 18 oktober 2021) från 2021 slog organisationen fast:
”Våld och diskriminering mot muslimer i Sri Lanka har förekommit med en alarmerande frekvens, ofta med myndigheternas tysta godkännande”.
Konsekvenserna av pandemin
Covid-19-pandemin blev ytterligare ett stresstest för relationen mellan staten och religiösa minoriteter. Regeringens beslut att införa obligatorisk kremering av alla som avled i covid-19 väckte kraftiga protester, särskilt bland muslimer, vars tro förbjuder kremering. Även vissa kristna grupper berördes.
Trots kritik från medicinska experter, religiösa ledare och internationella aktörer höll regeringen fast vid policyn under lång tid. Först 2021 drogs beslutet tillbaka efter omfattande internationellt tryck. Amnesty International uttryckte återigen sin oro för landet i den årsrapport som publicerades i mars 2022 (Amnesty International, Annual Report 2021/22) i ovanligt skarpa ordalag:
”Myndigheternas hantering av pandemin i Sri Lanka hade en tydligt diskriminerande inverkan på religiösa minoriteter och visade hur grundläggande rättigheter snabbt kunde åsidosättas utan tillräckliga vetenskapliga eller juridiska grunder.”
För många muslimer blev tvångskremeringarna en symbol för något djupare, en känsla av att staten inte betraktade dem som fullvärdiga medborgare, vars religiösa rättigheter var värda att skyddas även i krissituationer.
Ekonomisk kollaps och ökad sårbarhet
När den ekonomiska krisen exploderade 2022 präglades vardagen av tomma bensinstationer, långa strömavbrott och kraftigt stigande matpriser. Missnöjet kulminerade i massprotester som ledde till president Gotabaya Rajapaksas avgång. Under en kort period uppstod en känsla av nationell samhörighet över etniska och religiösa gränser. Men krisen slog hårdast mot dem som redan levde med små marginaler.
Många minoriteter är överrepresenterade inom småhandel, egenföretagande och informella sektorer, områden som snabbt kollapsar vid inflation och valutafall. När resurser blir knappa ökar också risken för syndabockstänkande, särskilt i samhällen där religiös och etnisk identitet redan är politiserad.
En central fråga för många minoriteter är fortsatt användning av Prevention of Terrorism Act (PTA), en lag som länge kritiserats för att möjliggöra frihetsberövanden utan tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Under de senaste åren har flera uppmärksammade fall, där främst muslimska aktivister, jurister och kulturarbetare frihetsberövats, bidragit till en utbredd rädsla och självcensur. Human Rights Watch sammanfattade utvecklingen i sin rapport (Human Rights Watch, World Report 2025 – Sri Lanka):
”Sri Lanka fortsätter att använda terrorismlagstiftning på ett sätt som oproportionerligt drabbar religiösa och etniska minoriteter, vilket skapar ett klimat av rädsla och självcensur inom civilsamhället”.
För tamilska hinduer, särskilt i norra och östra Sri Lanka, tar utsattheten ofta andra uttryck. Här handlar konflikterna i ökande grad om mark, heliga platser och kontroll över historien. Statliga institutioner och säkerhetsaktörer har anklagats för att stödja processer där hinduistiska tempel, och ibland även muslimska helgedomar, ifrågasätts eller trängs undan till förmån för buddhistiska monument.
Detta är något som länge har påpekats av de politiska representanter jag själv har intervjuat under mina fältarbetet i Sri Lanka. Kristna, särskilt mindre protestantiska samfund, vittnar samtidigt om en mer lågintensiv men konstant press: svårigheter att registrera församlingar, lokala trakasserier och en politisk retorik som framställer kristen verksamhet som ”utländsk påverkan”.
Ekonomisk återhämtning – men till vilket pris?
Efter 2022 har Sri Lanka inlett en ekonomisk återhämtning genom ett omfattande IMF-program. På makronivå syns vissa tecken på stabilisering, men reformerna innebär också hårda åtstramningar. Höjda skatter, minskade subventioner och ökade levnadskostnader påverkar låginkomsthushåll först.
För minoriteter innebär detta en dubbel sårbarhet: ekonomisk osäkerhet i kombination med begränsat politiskt skydd. När staten fokuserar på budgetdisciplin och skuldhantering riskerar frågor om mänskliga rättigheter och religionsfrihet att hamna längst ned på den politiska dagordningen.
Sri Lanka står i dag inför ett avgörande vägval. Den ena framtidsberättelsen handlar om ekonomisk stabilisering, internationellt förtroende och gradvis återhämtning. Den andra handlar om ett samhälle där säkerhetstänkande, nationalism och ekonomisk stress fortsätter att begränsa minoriteters utrymme.
För muslimer, kristna och hinduer är frågan inte bara om ekonomin vänder, utan om återhämtningen blir inkluderande. Minoriteternas trygghet fungerar som ett lackmustest för demokratin: när människor kan be, sörja sina döda, organisera sig och leva öppet utan rädsla – då har Sri Lanka på allvar lämnat krisåren bakom sig.
När jag skrev min analys för Sydasien under protesterna 2022 beskrev jag en bräcklig enighet och varnade för hur snabbt den kunde krackelera när den akuta krisen ebbade ut. Jag pekade särskilt på risken att minoriteter återigen skulle bli sårbara syndabockar när den tillfälliga solidariteten gav vika för politisk normalitet, säkerhetsretorik och ekonomisk åtstramning.
Med facit i hand går det att konstatera att mycket av detta tyvärr har besannats. Protesternas löfte om ett mer inkluderande samhällskontrakt har till stor del ersatts av ett återupprättat status quo, där staten prioriterar stabilitet och kontroll framför rättigheter och försoning.
Krisen var aldrig bara ekonomisk. Den handlade och handlar fortfarande om vem som räknas fullt ut som medborgare när samhället pressas. Att minoriteter fortsatt lever med osäkerhet, misstänkliggörande och begränsat skydd är därför inte ett tillfälligt misslyckande, utan ett tecken på att de grundläggande frågor som drev människor ut på gatorna 2022 ännu inte har fått sina svar.
Om Sri Lanka ska ta sig ur krisåren på riktigt krävs mer än ekonomisk återhämtning, det krävs en politisk vilja att bryta mönstret där samma grupper gång på gång får betala priset för nationens sammanbrott. Samtidigt är framtiden inte helt låst.
Diskussionen om statens ansvar och rättighetsfrågor fortsatt är närvarande i det offentliga rummet
Inför president- och parlamentsvalen 2024 fanns ett gryende offentligt samtal kring ansvar, korruption och rättigheter. Det fanns ett politiskt utrymme för förändring.
Den politiska utvecklingen med den nya regeringen vid makten under drygt ett år har tagit form. Det offentliga samtalet om ansvar, korruption och rättigheter har fortsatt, men har i stor utsträckning samexisterat med ett starkt fokus på ekonomisk stabilisering. De erfarenheter som gjordes under krisåren har endast delvis omsatts i institutionella reformer, och frågan om minoriteters rättigheter har i många avseenden förblivit underordnad andra politiska prioriteringar.
Sammantaget tyder utvecklingen under den senaste tiden på att utrymmet för en mer djupgående demokratisk omorientering har varit begränsat, även om diskussionen om statens ansvar och rättighetsfrågor fortsatt är närvarande i det offentliga rummet i Sri Lanka.
Läs också | Analys under protesterna i Sri Lanka 2022
Protesterna i Sri Lanka: Bräcklig enighet och sårbara syndabockar
