Den bortglömda historien om Indiens kineser

Kalimpong är en stad i nordvästra Bengal på gränsen till Sikkim vid foten på Himalaya. Det tar runt två timmar att köra till grannstaden Darjeeling (känd för att ha namngett en tesort) 50 kilometer till väst. Historiskt har Kalimpong varit en liten men oerhört kosmopolitisk stad.

Den låg stategiskt belägen utmed handelsrutter mellan centrala Tibet och Indien och fungerade som en mötesplats för indiska och tibetanska handelsmän: ull från Tibet avlastades från mulor till varuhus i Kalimpong för att sedan skickas vidare till Kolkata och resten av världen. Den lukrativa handeln, sceniska utsikten med Kanchennjunga och bördiga jorden runt Kalimpong gjorde att staden drog till sig folk från när och fjärran.

För tre år sedan besökte jag Kalimpong och gjorde ett fältarbete om stadens historiska koppling till Kina. Jag och min forskarpartner tog flyget till Bagdogra från Köpenhamn med en mellanlandning via Bangkok. När vi körde upp mot Kalimpong från Siliguri på den slingrande vägen längs Teesta floden såg vi makaker som nonchalant satt bredvid vägkanten eller lunkade fram och tillbaka.

Oftast beskrivs 1950-talet som stadens ”gyllene decennium”: förutom indiska och tibetanska handelsmän, fanns där även nepaleser som arbetade på åkrarna (majoriteten av befolkningen har bestått av nepaleser sedan början av 1900-talet), rika anglo-indier, bengaler och europeer med sommarhus i staden (Tagores familj spenderade många somrar där), olika minoriteter, excentriska tibetologer (Prins Peter av Danmark och Grekland till exempel), landsflyktiga afghanska prinsessor, bhutanesiska och nepalesiska kungligheter, konstnärer som Roerich familjen och så vidare.

En census från 1961 anger att 119 modersmål talades i regionen. I den här befolkningsmixen fanns det även en del kineser. Enligt statistiska rapporter från början av 60-talet, beräknad utifrån andelen hankinesisk befolkning, var Kalimpong den fjärde största staden i Indien efter Kolkata, Mumbai och Jalpaiguri .

När vi var i Kalimpong kom vi fram till att det förmodligen fanns runt 10 familjer kvar som identifierade sig antingen som kineser eller indisk-kineser. En stor skillnad från slutet av 50-talet då det fanns ungefär 550 hankineser i staden. Om man går runt i Kalimpong idag kan man fortfarande se tecken på att det en gång har varit en stad med kinesisk kultur, det finns fortfarande skönhetssalonger, kemtvätt och restauranger ägda av kineser och med kinesiska skyltar. Byggnaderna som en gång var den kinesiska skolan och det kinesiska templet finns kvar, även om de inte används för de föremålen längre. Emellertid finns inga spår av den kinesiska banken, handelsbyrån eller det som en gång kallades för den ”kinesiska gatan” av invånarna i staden.

Två sorters kineser. Gatan brukade vara full av kinesiska skomakare, speciellt hakkakineser från sydostkusten av Kina. Att arbeta med läder var något de flesta hindu-indier rynkade på näsan åt medan kineserna som en diasporagrupp inte hade några kvalmer över att arbeta med läder. De begagnade sig av tillfället och drog nytta av den ekonomiska möjligheten att arbeta inom läderprofessionen.

Generellt kan man säga att det finns två kategorier av kineser i dagens Indien: den första är kineser vilka planerar att bosätta sig i Indien långvarigt eller som har bott i Indien hela sitt liv och är andra, tredje etc.
–generations-”kineser”.

Den andra är kinesiska expats som ofta är i Indien i några år för att upprätthålla handelsförbindelserna mellan kinesiska och indiska företag. Den första kategorin av kineser i Indien har minskat markant sedan 50-talet medan den andra kategorin har ökat i takt med att handelsförbindelserna mellan Kina och Indien blivit allt bättre. I Kalimpong har huvudsakligen den första kategorien av kines-indier bott men liksom i resten av i Indien har de flesta kines-indier flyttat, antingen till Kanada eller Australien. Idag bor en majoritet av kines-indierna i Toronto.

Varför har kineserna valt att lämna Indien? Av många olika anledningar. I Kalimpong intervjuade jag en äldre kinesisk herre och ägare av en vegetarisk restaurang som sålde momos med chutney (momos är tibetanska dumplings). Han var från Kalimpong och hans kinesiska fru från Kolkata, han berättade för mig att de planerade att flytta till Kanada eftersom deras son bodde där. Det var för tre år sedan och senare hörde jag att de hade flyttat och numera befinner sig i Nordamerika. En annan grund till varför en del kineser i Kolkata har valt att migrera är att läderindustrin och skoindustrin har industrialiserats. Det är inte ekonomiskt gångbart att bedriva ett garveri på det traditionella sätt som kineserna har gjort sedan de flyttade till Kolkata runt sent 1800-tal. Dock verkar det som att den mest avgörande orsaken är konsekvenserna av det kinesisk-indiska kriget i 1962, vilket drabbade kineserna i Kalimpong särskilt hårt.

Redan innan kriget började (eller gränskonflikten, beroende på hur man ser det), hade kineserna i Kalimpong börjat känna av den försämrade relationen mellan Kina och Indien. Eftersom Kalimpong var en viktig gränsstad nära Tibet fungerade den även som en utmärkt bas för att bedriva spioneri i området. Staden kallades för ett ”spionnäste” av både Nehru och Zhou Enlai. Bhola Nath Mullik, chef för den indiska underrättelsetjänsten, skrev senare att på 50-talet insåg de att ”Darjeeling-Kalimpong-Gangtok regionen kommer att utveckla sig till en hett område för internationellt spionage”. När etnologen Michael Pessel besökte staden i 1959 sa kineserna att Kalimpong var ett ”näste för occidentala spioner”. I många länder uppmärksammade man och hade ögonen på det som hände i och runt Kalimpong mot slutet av 1950-talet.

Efter att Dalai Lama flydde till Indien i 1959 försämrades relationen mellan Kina och Indien markant. Detta hade stor påverkan på Kalimpong eftersom handelsbarriärer infördes och till sist, i början av 60-talet när landgränsen stängdes helt mellan Kina och Indien, blev det omöjligt att bedriva handel . Den förvärrade relationen påverkade speciellt den lokala kinesiska befolkningen då de sågs som ”suspekta” av den indiska staten.

Många kineser hölls under uppsikt av den indiska underrättelsetjänsten och enskilda individer och deras familjer deporterades till Kina eller blev tvungna att flytta till andra delar av Indien. Ofta använde sig den indiska staten av ursäkten att dessa kinesiska invånare hade överträtt tämligen obetydliga byråkratiska regler, till exempel att ha felaktigt registrerat sin bostadsaddress. Dokument i de västbengalska arkiven visar att detta bara var en förevändning för den indiska staten för att skicka iväg misstänkta spioner från den känsliga gränsregionen.

Efter att den kinesisk-indiska konflikten brytit ut och President Sarvepalli Radhakrishnan proklamerat nationell kris i oktober 1961, utfärdade han ”Defence of India Ordinance” och ”Foreigners Law (Application and Amendment) Ordinance”. Dessa förordningar gjorde att man kunde begränsa och beröva enskilda personers rörelsefrihet, arrestera individer samt internera dem i läger eller fängelse. Förordningarna berörde individer som inte hade indiskt ursprung, vid födsel var medborgare av ett annat land, eller var landsman i/från ett land som Indien antingen var i krig med eller som hade begått externa aggressioner mot Indien. I praktiken betydde detta att alla personer som hade kinesiskt ursprung, vare sig de hade indiskt medborgarskap eller ej, inte kunde resa utanför sitt designerade område utan polistillstånd.

“Midnattsknackningen”. Det finns olika statistik på hur många personer med kinesiskt ursprung som arresterades, men mellan 2100 till 3000 personer blev arresterade och internerade i ett läger i Deoli i Rajasthan, och cirka 900 av dessa var indiska medborgare. Det var samma läger som Nehru hade suttit i när han var fängslad av britterna. 1963 repatrierades 1600 ”kineser” tillsammans med 730 anhöriga till det kommunistiska Kina, och det var först 1967 som de sista internerade blev frisläppta från Deoli. Under den här tiden var den offentliga hållningen från staten och allmänna synen från befolkningen om Kina och kineser ytterst negativ i Indien. Personer med kinesiskt ursprung ansågs vara ”svekfulla” och ha ”blod på händerna”. Butiker ägda av kineser i Kolkata var attackerade och kineser var allmänt rädda för sin säkerhet.

I Kalimpong intervjuade vi kineser som fortfarande mindes denna traumatiska period. Vissa var rädda för vad som kallades för ”midnattsknackningen”, då polismän tenderade att komma på natten för att arrestera personer med kinesiskt ursprung. En kinesisk person sade att han mindes hur tibetaner spottade utanför hans familjs skoaffär, en annan hur en klasskamrat plötsligt slutade att komma till skolan, en tredje att hans far förnekade att han var kines när polisen kom och frågade. Många helt vanliga kineser var arresterade, men dem den indiska intelligensbyrån hade sina ögon på var framförallt de kineser som var affilierade med det kinesiska kommunistpartiet eftersom de ansågs vara ”fienden”. Under den här kritiska perioden fanns det kineser i Kalimpong som bytte identitet och uppgav att de var lepchas för att undgå att bli fängslade (Lepchas är en utav minoriteterna i området med ”östasiatiskt” utseende).

Ett flertal kineser kunde inte återvända till sina hem efter att de hade släppts från Deoli då dessa regioner i Västbengalen ansågs vara ”känsliga” områden. De som till slut lyckades komma tillbaka till Kalimpong upptäckte ofta att deras egendom eller ägodelar hade blivit sålda eller tagits över av andra. Den generella anti-kinesiska atmosfären gjorde det även var svårt för kineser att hitta jobb. För kines-indier födda innan 1950 blev det väldigt problematiskt att få kinesiskt eller indiskt medborgarskap, och många äldre kines-indier som valde att stanna kvar i Indien är fortfarande statslösa. Dock beslutade sig en stor del av kines-indierna för att flytta till andra engelskspråkiga länder för att börja ett nytt liv och hitta andra möjligheter.

Det är inte många som känner till kinesernas indiska historia, vare sig i Indien eller utanför Indien. Först på senare år efter att Yin Marshs självbiografiska bok publicerades 2013 har deras historia uppmärksammats. Boken berättar om hur det var att växa upp i Darjeeling som kines och hennes erfarenheter i lägret i Deoli som barn. Kines-indier utomlands har nu formerat stödgrupper, främst online. De har framfört krav till den indiska staten om en ursäkt, något som de inte har lyckats få hittills. Däremot har den indiska staten sagt att de som kan bevisa att de förlorade egendom under denna period kan lämna in anspråk på att återfå sin egendom.

I dagsläget kan kines-indier fritt besöka Kalimpong. Många kommer tillbaka för att besöka sin gamla hemstad och vörda sina förfäder som ligger begrava på den kinesiska kyrkogården: det är en viktig ritual i kinesisk kultur att respektera sina avlidna släktingar och förfäder. De flesta kineser jag pratade med i Kalimpong och kineser från Kalimpong som flyttat utomlands, verkar inte känna någon ilska eller frustration mot den indiska staten eller Indien (vilket det oftast porträtteras som i tidningsrapporter), utan mer en enkel nostalgi om barndomstiden i en liten vacker stad vid Himalayabergen, en stad som liksom så många andra småstäder i Indien har ändrats så mycket, med skräpiga vägar, bilar, migration och illegala byggnader, att den inte finns längre, förutom i minnet.