Bokmässan 2017 – och att fortsätta stå upp för det fria ordet när det blåser

Bokmässan 2017 blev inte lik någon tidigare upplaga. Göteborg höll andan under det demonstrationsgrepp nazister tillåtits ta. Trogna mässbesökare stannade hemma, andra gick ut för att manifestera mot intolerans. Inne på mässan pratade alla, från indiskan Arundhati Roy till norrbottningen Mikael Niemi, om att stå upp för det fria ordet. Roy oroas av högerextremismen: ”Det sprider sig som konvulsioner. Ett stort slag väntar oss.”

Arundhati Roy kom, sågs och signerade. Jo, hon pratade också, mycket om ämnet på toppen av agendan. I två månader har hon tvingats förklara sitt val att komma till Bokmässan i Göteborg, när nazister skulle demonstrera utanför. Hon förklarade att hon länge tagit strid mot högerextremister, vilket hon skrev om i Dagens Nyheter 16 augusti.

Arundhati Roy har utnyttjat berömmelsen efter De små tingens gud som kom ut 1997 till att nå ut med journalistik och samhällsdebatt. Nu är hon tillbaka i romanens värld. Sveriges Radios Marie Lundström intervjuade Roy i sitt program ”Lundströms bokradio”.

”Det finns saker som enbart fiktionen kan göra. Det är det jag är intresserad av. Det som bara kan åstadkommas i en roman. Inget annat medium kan göra det som Den yttersta lyckans ministerium kan göra som roman, det som framtvingar och driver på allt det som sker i romanen”, förklarar Arundhati Roy i inledningen av intervjun.

I Den yttersta lyckans ministerium blir en kyrkogård i Delhi till ett paradis för outsiders, en plats för sökande av den lycka som är tillfällig.

”I min roman om samtiden ryms Indien av idag. Konflikter, indisk politik och de högerextremas framväxt. De kontrollerar allt idag”, säger Arundhati Roy.

Romanens huvudperson Anjum är hermafrodit och den andra huvudpersonen, Adam, är en muslim, som tagit sig namnet Saddam Hussein. Begreppet hijra som beskriver överskridandet av könsgränser är centralt och konflikten i Kashmir mullrar i bakgrunden. Kyrkogården är en metafor för världen av idag, där vi alla kanske bor på en kyrkogård, i ”en galen tid” präglad av klimatförändring och politiska konvulsioner.

Roy såg framväxten av högerextremismen i Indien redan innan hindunationalistiska BJP vann mark andra halvan av 1990-talet. Hennes observationer hade då avfärdats från många håll. Nu har det högerextrema enligt Roy tagit kommandot i Indien och går framåt runtom i Europa. Hon beskriver ett tumult i Indien, där kapitalismen som ska ta hand om människor inte förmår göra det.

”Jag vill skriva en roman som var som en stad, rymmer på både våld och ömhet och mjuk närhet”, översätter Marie Lundström Roys ord.

Roy säger att staden är i ständig förändring, den omformar sig själv hela tiden. Där kommer romanen till sin rätt. Hon har låtit förvandla sig själv, har absorberats av berättelsen och har ”skrivit med sin hud, svettats ut romanen”. Hon säger att hon har lagt all sin energi och alla sina färdigheter i romanen.

”Det är en ynnest att kunna få göra det ännu en gång”, konstaterar hon.

Hennes läsare håller med. Än en gång kan hon vinna det prestigefyllda Bookerpriset. Arundhati Roy har av läsare setts som det paradis på kyrkogården som beskrivs i romanen, någon som alltid finns där och gör allt för mig. Kanske är det så?

”Vi är en grupp människor som gör allt för varandra, vad som helst. Det räddar mig, ger mig skydd och sätter ett leende på mina läppar, nästan varje dag”, säger Roy,

Det är, avslutar Marie Lundström, som i Bob Dylans sång ”Shelter from the storm”.

Som försvarare av mänskliga rättigheter har Roy länge levt under hot. För några veckor sedan mördades journalisten Gauri Lankesh i Bangalore, en känd kritiker av hindunationalismen. Hon sköts till döds utanför sitt hem. Rädsla är en naturlig följd av våldet. Det finns enligt Roy en självbevarelsedrift, som leder till avvägningar i vad som kan sägas, när och hur det kan läggas fram.

Journalisten Ulrika Nandra, som själv har rötter i Indien, intervjuade Roy för Sveriges Radios ”Studio ett” under lördagseftermiddagen. Samtidigt hovrade helikoptrar utanför fönstret när Nordiska motståndsrörelsen skulle demonstrera och motdemonstranter förberedde sig för att hindra dem. Mittemellan stod polisen, som ett hinder för att folk inte skulle slå ihjäl varandra på gatorna.

Roy rördes till tårar av det hon såg i Göteborg, hur människor läste och sjöng som ett svar mot högerextremism. Hon menar att en renodlad fascism breder ut sig i Indien, och nu har ett grepp om de statliga myndigheterna. På gatorna lynchas människor av hindunationalister.

”Människor lät hindunationalismen ske, de låtsades att det var bara en konservativ regering. Men det vi ser är regelrätt förföljelse av minoriteter, stora minoriteter – hundratals miljoner. En lynchning av en muslim kan läggas ut på Youtube, det rättfärdigas med något rykte om att någon har ätit eller transporterat nötkött”, säger hon i intervjun.

Världen är på en och samma gång skrämmande och vacker, konstaterar Roy. Hon anser att alla romaner är politiska, att det som utelämnas är lika politiskt som det som nämns. För Indiens del är det som är mest skrämmande, enligt Roy, att landet leds av politiker som styrs av rädsla.

”Katten är ute ur väskan”, säger hon.

Polishelikoptrarna hade slutat surra i luften, men efter en stund var de tillbaka. Det är inte över än, konstaterar Ulrika Nandra och Roy svarar med att höja det som måste ses som ett varningens finger, ett omen för vår tid.

”Det är farligt att låta oss luras att tro att det är över. Ett stort slag väntar oss.”

Vi som är journalister måste försöka förstå den värld vi lever i. På lördagsförmiddagen hade jag och en journalistkollega sett människor utanför en ICA-affär i Mölndal stanna upp. De iakttog de hundratals mestadels svartklädda männen och kvinnorna som samlats på parkeringsplatsen med sina grön-svart-vita fanor. De såg demonstranter med sköldar, kängor, hjälmar och kraftiga handskar, förberedda som frontsoldater för en batalj mot polis och motdemonstranter inne i Göteborg. Några bar plakat. Ett tjugotal politiker, journalister pekades ut som ”förbrytare”.

– Det är ju förfärligt, konstaterade en medelålders man vid åsynen av så många nazister på en och samma plats.

Polisens presstalesperson, Hans Lippens, svarade på frågan om vad han anser att människor som kommer för att handla mat ska behöva se detta:

– Det är naturligtvis bedrövligt.

Sverige har valt att hålla högt i tak när det kommer till yttrandefrihet. Hets mot folkgrupp är förbjudet i lag. Rörelser som står för ideologier som gett upphov till folkmord är inte förbjudna, såvida inte hakkors och nazistiska symboler används öppet.

Medlemmarna i NMR, som vi pratade med, sa att de föredrar att kallas nationalsocialister. I folkmun är de nazister. De hade sett fram emot den här dagen. Idéerna är inte nya; etablissemanget och merparten av alla människor som kommit till vårt land från andra länder ska skickas tillbaka. Det ska ske genom en ”Nordisk revolution, utan pardon”. I grunden finns gamla konspirationsteorier om att judar styr världen.

En man trampade med återhållen ilska otåligt runt på parkeringsplatsen. Han sa sig ha gjort motstånd mot nazister flera gånger tidigare.

När tåget bestående av cirka 500 demonstranter marscherade iväg ställde sig tre personer, varav en mamma med ett litet spädbarn, med en spontant tillverkad banderoll för att visa dem alla sin avsky inför deras ideologi. Inne i Göteborg väntade en mur av poliser och motdemonstranter.

Allt tog stopp utanför en annan ICA-affär, när demonstrationens ledare inte hörsammade polisens instruktioner om färdriktning. Sköldbärarna gjorde sedan en våldsam framstöt, där journalister kallades folkförrädare. Efter att polisen, som har våldsmonopol, ingripit med batonger var det hela över på ett par minuter. Polisen beslutade att demonstrationen skulle avslutas.

Det blev stökigt och bråkigt, men inte på den nivå som hade befarats. Drygt 20 NMR-demonstranter greps, misstänkta för våldsamt upplopp. En motdemonstrant greps, men fler är misstänkta för våldshandlingar. Händelserna har beskrivits ingående i svenska medier de senaste veckorna och finns väl dokumenterade.

För Bokmässans del stal hela uppladdningen inför lördagens demonstration uppmärksamhet. Som några konstaterade tog den bort den riktiga mässglädjen. De flesta medborgare blir bedrövade och trötta av att se människor förespråka och bruka våld mot andra människor, att höra dem säga att de vill bortse från demokratiska principer och rasera det samhälle vi gemensamt förvaltar och bygger och som generationer före oss har byggt upp.

Nej, årets mässa liknade inte de tidigare. Redan förra året stod NMR-demonstranter utanför Bokmässan. Få tog särskilt stor notis om dem då. Den högerextrema tidskriften Nya tiders medverkan hade fått andra utställare att bojkotta mässan 2016. I år tog frågan om att medverka eller inte medverka verklig skruv. Alla fick motivera sitt val. Inne på mässan diskuterade människor. Frågan var i ständigt fokus. Svenska PEN-klubben arrangerade tillsammans med Berättarministeriet tre dagar av högläsning ur Anne Franks dagbok under rubriken ”Min röst” – för yttrandefrihet och mot rasism.

Tillbaka på bokmässan efter tumultet på stan var det befriande att se ett seminarium med utgångspunkt i Paul Frigyes bok Exil. Den handlar om sju människor i Sverige som kämpar för bättre förhållanden sina olika hemländer. I vår fristad kan dessa människor göra sina röster hörda.

Författaren Mikael Niemi, ”från Norrbotten, uppe vid ishavet”, inledde en stund senare sitt scenframträdande på Internationella torget om sin nya bok Koka björn med att understryka att han är stolt över att bli inbjuden.

– Det är ju som ett Ordens tempel, att få komma hit till Bokmässan. Trots att det nu är en del störningar i Göteborg, så tog jag det beslutet, att det är viktigt komma hit. Ingen ska få tysta mig. Och jag tror att ni känner samma sak, att ingen ska få tysta er. Stort tack för att jag får komma hit!

De här dagarna och diskussionerna kring demonstrationsfrihet och yttrandefrihet väcker fler frågor än det finns svar just nu. Den svenska polisen har en del att brottas med, förutom det dagliga ”buset”, liksom lagstiftarna, som sätter reglerna för brottningsmatcherna.

Vid Bokmässans sista utrop i högtalarna det här året, klockan fem på söndagseftermiddagen när mässan skulle stänga, konstaterade rösten i högtalaren att 2017 inte blev som tidigare bokmässor. Det fångade den lite dystra stämningen, som infunnit sig hos utställare och besökare, och utropet avslutades med orden:

– Puss och kram!

En stilla applåd spred sig runtom i lokalerna. Vi är många som frågar oss hur det ska bli nästa år.