T re olästa böcker av Arundhati Roy ligger på hyllan. När det tar stopp i läsningen av romanen Den yttersta lyckans ministerium (2017) tar jag istället upp den tunna reportageboken Vandra med kamrater (2017).
I reportaget som publicerades i Indien och USA redan 2011 ryms ett slag om makt, landområden, ideologi, mineralrikedomar, rättigheter och ekologi i det som stolta indier kallar ”världens största demokrati”. Enligt Roy handlar slaget i grund och botten om Indiens själ.
I reportaget ger Arundhati Roy en bild av den motståndsvåg som stamfolk under samlingsnamnet naxaliter drivit i uppemot hälften av Indiens 29 delstater, företrädesvis i landets centrala delar där det bor en mängd olika stamfolk. Konflikten eskalerade efter 2004, men har gamla och djupa rötter.
Trots att våldet har krävt uppemot 15 000 människors liv är konflikten föga känd. Varken indiska eller internationella medier följer den på djupet.
Följaktligen är det ett bra uppslag för ett reportage. Roy lyckas efter månader av väntan, ta sig in och möta dessa människor som kallas ”det största säkerhetshotet” i landet. Allt tar sin början i staden Dantewada, som ligger lite till sydost om Indiens mittpunkt i provinsen Chhattisgarh. Roy genomgår, som sig bör i ett längre reportage, en del strapatser och möter mestadels unga frihetskämpar med gamla, stulna gevär i händerna – varje bössa har sin egen historia.
PLGA (Peoples Liberation Guerrilla Army) har 10 000 i leden, kanske fler. Mestadels utför dessa maoister, som den indiska staten benämner dem, arbete på fälten parallellt med sina patrulluppdrag. Annars förefaller de tycka bäst om att dansa, sjunga och imitera. Roy beskriver dem ömsint och visar på deras säregna humor. Hon varken ursäktar eller försvarar maoisternas enkelspåriga och militära tankesätt.
Men bara att beskriva och försöka fördjupa allmänhetens kunskap om något som ses som ett farligt hot mot den indiska staten innebär att ta risker. Roy gör det ständigt, och på flera olika plan. Romandebuten 1997 med De små tingens gud gav henne en plattform att nå ut. Och hon har använt den.
Berättelsen präglas av Roys vakna ögon och klara blick. Hon ser med kritiska ögon på den indiska staten när det kommer till hänsynslös rovkapitalism som slukar människor i dess väg vid gruvdrift och vattenkraftsprojekt, de högsta kasternas och maktelitens grepp om massorna och hindunationalismen, den tickande bomben som när som helst kan explodera igen.
Reportaget är av klassiskt snitt och skulle platsa i en reportagekanon, inte minst som inspiration för journalister. Roy ger detaljerade beskrivningar av människor, miljöer och detaljer och väver in politiska fakta och fylliga analyser baserat på sina infallsvinklar. Berättelsen flyter på. Detta är en bok för sträckläsning. Tråkigt blir det aldrig för den som har ett intresse för Indien – eller för goda reportage i allmänhet. Bilderna, som Roy själv tagit, tillför lite av det som en text aldrig kan säga.
Det som mest stannar kvar efter läsningen är porträtten av människorna som slåss för en bättre framtid. De tycks inte allt för präglade av maoistiska idéer, snarare är den bild som framträder att de kämpar för rättvisa förhållanden och någon form av logik i ett land där små människor ofta mosas under nedärvda orättvisor.
”Kamrat Rinki har mycket kort hår. Bobfrisyr som de säger på gondi. Det är modigt av henne. För här betyder ”bobfrisyr” lika med ”maoist”. För polisen är det mer än nog bevis för att berättiga en summarisk avrättning. Kamrat Rinkis by, Korma, angreps av Nagabataljonen och Salva Judum år 2005. Vid den tiden var Rinki med i bymilisen. Det var också hennes vänner Lukki och Sukki, som också var medlemmar av KAMS. Efter att ha bränt byn fångade Nagabataljonen Lukki och Sukki och en annan flicka och gruppvåldtog och dödade dem.”
”De våldtog dem på gräset”, säger Rinki, ”men när det var över fanns inget gräs kvar”.
Inte bara maoister utan också vanliga bybor står under ständigt hot från säkerhetsstyrkorna och deras operation ”Green Hunt”. När militären gjort sitt kommer istället polisen på besök ”när de behöver kvinnor eller kycklingar”. Enligt Roy är det naivt att tro att naxaliterna i nuläget skulle kunna ta till ghandiskt icke-våld för att nå målen.
Walking with the comrades gavs ut 2011 i Indien (Hamilton Hamish, Penguin Books India) och USA (Penguin Books). Varför kommer en svensk översättning först nu?
Oktoberförlaget, som fått tillstånd av Roy att ge ut boken, lyfter till vardags fram läror av herrarna Marx, Lenin och Mao. Det är bra tajming av Oktober, med en röd stjärna som logga och med rötter i Sveriges kommunistiska parti: När Arundhati Roy 2017 kom ut med en roman kan intresset för hennes samhällskritiska journalistik väckas.
Den som läst Roys två romaner och är nyfiken på hennes reportage ska inte låta sig skrämmas av den här bokens reaktionära, revolutionära förpackning. Och även ett reportage med några år på nacken kan göra att fler får upp ögonen för en långdragen konflikt som knallar på i skogarna, på fälten och i byarna mitt i det gigantiska Indien. Hur står det till där idag? Frågan dröjer sig kvar.
FAKTA;
Vandra med kamrater (2017), Arundhati Roy
Översättning Björn Nilsson
95 sidor
Oktoberförlaget, http://oktoberforlaget.se/