Indien är världens största demokrati men det är ändå förenat med fara att arbeta för mänskliga rättigheter i landet. Restriktioner på utländsk finansiering till civilsamhällesorganisationer har stramats åt, vilket tolkats av många aktivister som ett steg i att försöka tysta kritiska röster, skriver Johanna Hedman.
– Du vet väl vad de gjorde med Amnestys kontor i Indien? Stängde ner dem.
Mannen som ställer frågan är präst och aktivist. Vi befinner oss på ett institut i utkanten av staden Madurai och mannen håller ofta i utbildningarna som institutet organiserar för aktivister. Området är lummigt och träden dämpar ljudet från trafiken.
Myggen flyger så tätt ihop att de ser ut som grå kompakt gas. På institutets väggar hänger affischer med slogans som I Commit to End Caste Discrimination and Untouchability. Lokalerna fungerar som ett utrymme för gräsrotsrörelser och politiska partier där de kan hålla möten.
Verksamheten finansieras med stöd från FN och EU. Så ser det ut för många indiska civilsamhällesorganisationer. Pengarna kommer från utlandet. Jag frågar om de har fått något ekonomiskt stöd från den indiska staten.
– De är rädda för civilsamhället. Och den indiska regeringen tycker att mänskliga rättigheter är ett västerländskt påfund, får jag som svar tillsammans med ett skratt.
Indien är inte ensamt om den hållningen. Om man följer uttalanden som Kina och Ryssland gör i internationella forum, inte minst i egenskap av permanenta medlemmar i FN:s Säkerhetsråd, framträder snabbt ett mönster. Mänskliga rättigheter betraktas som en nationell angelägenhet, inte en internationell.
Att kritisera kränkningar av mänskliga rättigheter framställs som försök att pådyvla länder ett slags nykolonialism där västerländska värderingar kamoufleras i anspråk på universalism. Människorättsförsvarare utmålas därmed som något utländskt och främmande, och många aktivister i Indien blir också misstänkliggjorda när de tar emot pengar från utlandet, vilket ofta är en nödvändighet för att kunna bedriva arbete för mänskliga rättigheter.
Till skillnad från Kina och Ryssland klassas Indien som en demokrati. Men det är en demokrati som kräver försiktighet av medborgare som vill kritisera regeringens politik, en demokrati där man måste välja sina ord.
– Det är inte lätt att tala om mänskliga rättigheter i Indien, säger en framträdande dalitisk människorättsaktivist under en workshop för aktivister. Vi vet inte om vi kommer hamna i fängelse. Vi kämpar för våra grundläggande rättigheter och för att få leva i trygghet.
Restriktioner på finansiering till civilsamhällesorganisationer har successivt införts i Indien under de senaste åren. En av de mest omfattande åtgärderna ägde rum 2010 då den dåvarande regeringen genomförde ett tillägg till en lag om utländsk finansiering från 1976.
Lagen instiftades ursprungligen för att begränsa utländska aktörers möjligheter att påverka inhemsk politik. Men det nya tillägget innebär att samtliga organisationer av ”politisk karaktär” – det vill säga inte enbart politiska partier och enskilda politiker – inte längre får ta emot pengar från utlandet.
Tvetydigheten i begreppet ”politisk karaktär” har gjort det möjligt för myndigheterna att dra in licenserna för civilsamhällesorganisationer som bedriver någon form av politisk verksamhet.
När en civilsamhällesorganisation för några år sedan överklagade ett myndighetsbeslut att dra in dess licens argumenterade inrikesministeriet inför Högsta Domstolen i New Delhi att organisationen hade använt utländska pengar för att informera FN och utländska ambassader om situationen i landet och därmed ”framställt människorättssituationen i Indien i ett negativt ljus […] till nackdel för Indiens image.”
Varför är då mänskliga rättigheter kontroversiellt i Indien? När jag ställer frågan till en aktivist kommer svaret snabbt.
– Kastsystemet. Patriarkatet. Klassklyftorna. Den religiösa fundamentalismen.
Motstånd mot mänskliga rättigheter är på många sätt logiskt i ett land som i över tusen år kategoriserat människor i en hierarki där kasttillhörigheten bestämmer graden av människovärde. Att vara dalit, det vill säga att stå utanför kastsystemet, är i det systemet likvärdigt med att sakna människovärde.
Det är förbjudet enligt den indiska konstitutionen att diskriminera invånare med hänvisning till kastsystemet. Men systemet har djupa rötter och dikterar fortfarande livsvillkoren för en befolkning som under 20-talet förutspås bli världens största. Kastdiskrimineringen tar sig olika uttryck, skiljer sig åt mellan landsbygd och storstad, men utvecklingen har inte fått kastsystemet att försvinna utan uppdaterat den. På dejtingsajter kan man exempelvis kryssa i vilket kast man vill att ens partner ska tillhöra.
När jag intervjuar en advokat om aktivism i Indien inleder jag med att fråga hur han själv blev politiskt engagerad. Han ser mig rakt i ögonen och svarar,
– Jag är dalit.
Han fortsätter,
– Kastdiskriminering är väldigt vanligt. Daliter lever i avgränsade bostadsområden och begravs på avgränsade gravplatser. Restauranger har skyltar som säger att bara kasthinduer är välkomna. Daliter som protesterar mot det här utsätts för våld och ännu mer diskriminering. Och regeringen följer kastsystemet. Det är väldigt svårt att vara politiskt aktiv i Indien idag.
Världens blickar riktades mot Indien när landsomfattande protester mot den nya medborgarskapslagen (CAA) bröt ut i slutet av 2019. Kritikerna menar att lagen speglar regeringspartiets Bharatiya Janata-partiets ambition att förvandla det sekulära Indien till en hinduisk stat och i praktiken klassa religiösa minoriteter som andra klassens medborgare. Dalitiska aktivister som jag möter talar ofta om att det existerar två Indien: ett för kasthinduer, ett för kastlösa och religiösa minoriteter.
Instiftandet av medborgarskapslagen är på så vis ett nytt uttryck för en gammal och djupt rotad uppfattning i det indiska samhället: att vissa människor är värda mer än andra. Lagen är dock ett avsteg från att Indien på pappret – med konstitutionen som ständigt närvarande referenspunkt – har varit ett land där alla människor har lika rättigheter, oavsett kast, kön, religion eller sexuell läggning.
Avståndet mellan lagstiftningen och verkligheten är stort
Indien har en omfattande lagstiftning som förbjuder kastdiskriminering och en viss procent av platser på lärosäten och i parlamentet är reserverade för daliter. Men avståndet mellan lagstiftningen och verkligheten är stort.
Tjänstemän saknar ofta både kunskap, kompetens och vilja att följa lagar som skyddar minoriteter. Byråkratin i Indien är komplicerad och svår att navigera i även för jurister.
Det är inte ovanligt att polisen vägrar att ta emot anmälningar från daliter, pressar dem till att dra tillbaka anmälan och istället ”kompromissa” med gärningsmännen, eller ser till att anmälan innehåller så få detaljer och så lite faktaunderlag att fallet genast läggs ner.
Att ha lagen på sin sida är med andra ord ingen garanti för att en brottsanmälan ens registreras hos polisen. Och den omfattande lagstiftningen ger heller inget automatiskt skydd till de som arbetar för att den ska bli verklighet.
Inför en publik av gräsrotsaktivister betonar chefen för en stor människorättsorganisation vikten av att människorättsförsvarare arbetar tillsammans.
– Det är för farligt för oss att arbeta på egen hand.
Människorättsaktivister i Indien utsätts för olika former av våld med syfte att tysta de som vågar protestera mot kastdiskrimineringen. De mördas, attackeras, trakasseras, kidnappas, svartmålas och undermineras genom fabricering av kopplingar till terrorister och fundamentalister.
För kvinnor är förtrycket ofta dubbelt eftersom civilsamhället, liksom alla andra delar av det indiska samhället, domineras av män. Att vara kvinna, dalit och aktivist är ovanligt.
Kvinnor som tar plats i offentligheten provocerar enbart genom att synas, kvinnor som tar plats och talar om kastsystemet och mänskliga rättigheter smutskastas och möter stort motstånd. Dalitiska kvinnor som försvarar sina rättigheter gör det med risk för sina egna liv.
De mördas, attackeras, trakasseras, kidnappas, svartmålas och undermineras
Generalsekreteraren för ett kvinnoförbund i Tamil Nadu konstaterar att rättighetsbaserat arbete alltid har varit utmanande i Indien men att den politiska utvecklingen har gjort arbetet ännu svårare.
– Det är en svår kamp som förs just nu, säger hon. Vi har en regering som betraktar kvinnor som underlägsna män.
Två teman återkommer i mina intervjuer med indiska aktivister: utrymmet för civilsamhället krymper och det internationella samfundet borde göra mer för att uppmärksamma den utbredda kastdiskrimineringen och situationen för mänskliga rättigheter.
Aktivisterna som jag intervjuar arbetar med olika saker, vissa bor i storstäder, andra på landsbygden, de flesta är daliter, en del tillhör höga kast, men deras beskrivningar av det politiska läget i landet och det internationella samfundets undfallenhet är påfallande lika.
– Det minskande utrymmet för aktivism är ett hårt slag mot alla marginaliserade grupper i Indien, säger en dalitisk professor på Loyola College.
Hon ifrågasätter den nationella och internationella tystnaden om kastdiskriminering och våld mot daliter. Som exempel tar hon upp ett fall från 2018 då en trettonårig dalitisk flicka blev halshuggen i sitt hem av sin granne, en man från en hög kast, efter att hon avvisat hans sexuella närmanden.
– Ett barn blir halshugget och ingen reagerar. Vad är det för land som tyst låter sådant hända utan att göra något?
En frilansjournalist baserad i Chennai berättar om kollegor som blivit avrådda från att skriva regeringskritiska artiklar eller blivit utsatta för direkta hot om de väljer att göra det ändå.
En chefredaktör på en av landets största tidningar berättar att regeringar på delstatsnivå kritiserar tidningen när de publicerar artiklar om kastsystemet och kränkningar av mänskliga rättigheter. De försöker pressa redaktionen att inte ta upp vissa ämnen.
– Vi vet att vi har gjort ett bra jobb när regeringen reagerar, säger chefredaktören.
Att ha en fast anställning på en stor tidning ger ett skydd som frilansande journalister saknar men hot är ändå en del av vardagen. Redaktören talar dock om hoten i förbifarten, och när jag ställer följdfrågor om dem rycker han på axlarna och säger att man får räkna med sådant. Han skrattar till.
– Vi kan inte alla migrera till Sverige. Och vi måste skriva om vad som händer.
