Nya positioner i Kinas och Indiens ”spegelkrig”

Vad händer vid gränsen mellan Kina och Indien? I ”strider utan vapen” med kinesiska soldater ska ett tjugotal indiska soldater och en överste ha mist livet. Världens två folkrika nationer har sedan kriget 1962 inte varit goda grannar. Professor Prem Poddar som forskar i relationen analyserar läget. Hur oroliga ska vi vara över slagsmålen?

Indiens och Kinas nuvarande konfrontation ser ut som ett riktigt möte mellan boxare. Soldaterna har bettet sig som de vältränade och atletiska unga ”boxarna” gjorde under Boxarupproret i Kina mellan 1899-1901 (upprorsmakarna kallades ”boxare” på grund av deras kampsportsträning).

Det senaste dödläget mellan Indien och Kina har skett trots att man har respekterat överenskommelsen mellan länderna att inte använda skjutvapen vid kontrollinjen (Line of Actual Control).

Bråk utan vapen utbröt mellan de båda sidorna. Man använde knytnävar, stenar samt klubbor på de branta klipporna ovanför den snabbt strömmande Galwanfloden vid Aksai Chin, ett omtvistat område som ligger på gränsen till Tibet och Xinjiang.

Först rapporterades det i media att en indisk överste och två soldater hade mist sina liv. Snart steg numret till 20 avlidna indier. Det har även cirkulerat historier om kinesiska dödsoffer. Detta har ännu inte bekräftats av kinesiska statsmedier. Den nuvarande bilden av läget kommer huvudsakligen från indiska medier samt ett flertal internationella korrespondenter och nyhetsbyråer.

Galwandalen, där de dödliga slagsmålen ägde rum, var en av de positioner där Indien överrumplades av trupper från Kina i kriget 1962

Galwandalen är en ogästvänlig plats kantad av is och sten. Området har spelat roll i det historiska minnet av Kina-Indien-konflikten eftersom det var en av startpositionerna för 1962-kriget då Indien blev överrumplat av Kina.

Historiskt heta gränstrakter mellan Indien och Kina. Foto: CIA | USA, Wikimedia Commons

FAKTA | Kriget 1962

Militära strider pågick mellan Kina och Indien under en månad 1962, utan att något av länderna förklarat krig mot det andra. Kriget kan kopplas till oro och våldsamheter vid indisk-kinesiska gränsen efter det tibetanska upproret 1959, då Indien gav politisk asyl till Dalai Lama.

Efter misslyckade försök att lösa gränsfrågor genom diplomati satte Kina in militär och övertog gränsområden. Många av striderna ägde rum på 4 000 meters höjd över havet. Drygt 700 kinesiska och närmare 1 400 indiska soldaters liv släcktes (än fler indier rapporterades försvunna i strid eller som tillfångatagna av Kina).

Kina utropade ensidig vapenvila den 20 november 1962 och flyttade tillbaka trupper. Det här var första kriget mellan Kina och Indien och inga storskaliga strider har ägt rum sedan dess. Vid den här tiden var Jawahrlal Nehru premiärminister i Indien och Mao Zedong var ledare för Kinas kommunistparti. (Källa: Wikipedia, artikeln ”Sino-Indian War”)

Våldsyttringar i regionen rapporterades den 5 maj 2020. I mitten av juni uppgavs ett tjugotal indiska soldater ha dödats, enligt BBC, som var tidiga att rapportera om den uppblossande konflikten. Enligt indiska magasinet Outlook ska 76 indiska soldater ha skadats. The Hindu rapporterar att 43 kinesiska soldater dödats, enligt uppgifter som snappats upp genom avlyssning av kinesisk kommunikation. Global Times, Kinas engelskspråkiga röst i världen, har inte kommenterat händelserna, men skriver i en artikel om de ökade spänningarna länderna emellan och Indiens tilltagande nationalism. New York Times beskriver i en artikel hur ländernas respektive ledare har svårt att backa.

| Redaktionen Sydasien
__________________________

Efter kriget har Galwandalen varit ett relativt fredligt område vid kontrollinjen. Indiska och kinesiska patruller har inte haft några direkta stridigheter där till skillnad från vissa andra omtvistade delar av gränsen. Men militarisering av området har fortsatt i stadig takt och båda länder har byggt vägar, landningsbanor, utposter och telefonlinjer i närheten. Kina gör anspråk på mer än 90 000 kvadratkilometer i östra Himalaya och 38 000 kvadratkilometer i västra, bägge anspråken har ifrågasatts av Indien.

58 år efter 1962 har Kinas ockupering av Galwandalen gett landets arme strategiskt dominerande positioner med sikt över Indiens Darbuk-Shvok-Daulat-Beg-Oldi-väg (DSDBO). Vägen ansluter Leh (Ladakhs huvudstad) till Karakorampasset. En talesman för den kinesiska militären i området, överste Zhang Shuili, har sagt att ”suveräniteten över Galwanfloden har alltid tillhört Kina”.

En kinesisk karta över kontrollinjen efter 1962-kriget visar att linjen sträcker sig ända fram till Shvokfloden, konfliktens omtvistade område. Från indiskt perspektiv anser man att Galwandalen är ett område där kontrollinjen inte har varit omtvistad, till skillnad från platser som sjön Pangong Tso där det har funnits överlappade anspråk från bägge sidor.

Vad är chansen för att situationen kommer att eskalera till ett krig? Detta är vad världen har frågat sig även om nedtrappningar nu verkar ha satts igång från båda sidorna. Eller är konfrontationen helt enkelt våghalsig politik och ett uppvisande av Kinas styrka i dagens coronavärld?

Extremt kontrollerat spel från Kinas sida och Indien svarar på Kinas aktioner

Min åsikt är att detta måste förstås som extremt  kontrollerat från Kinas sida och att landet spelar ett spel i en takt som gagnar dem själva, medan Indien enbart verkar reagera på Kinas ageranden. Vad det än är som Indien skulle vilja rätta till, så är landet inte i position att kunna fixa det.

Precis som under Kargil-intrången 1999 när Indien lät pakistanska trupper dominera Srinagar-Zojila-Kargil-Leh-motorvägen och hotade att skära av Ladakh och därmed Aksai Chin från norr (Indien återtog positionerna som Pakistan hade ockuperat senare), har de kinesiska intrången i Galwandalen låtit den kinesiska militären dominera DSDBO-vägen. Om detta är sant, betyder det att Kina även skulle kunna lyckas med at isolera Depsang området och därmed neutralisera Indiens infrastrukturförbättringar i trakten.

Många faktorer är okända i det här ”spegelkriget” mellan de två stora grannarna som nu strider med varandra i Himalaya. En rimlig tolkning är att Kinas ageranden är mest riktade gentemot vad Beijing anser vara Indiens handlingar i fyra områden av särskilt intresse.

Indiens undertecknande av Världshälsoorganisationens resolution om en undersökning av coronautbrottet har irriterat Kina. Landets ökade engagemang i den indo-pacifiska regionen samt dess förbättrade relation med USA har förargat grannen.

Det kan tolkas som att Kina reagerar på Indiens handlingar i fyra olika områden av särskilt intresse för Kina

Kina har dessutom varit missnöjt över att Indien har tagit ”ensidiga” beslut om att bygga vägar genom känsliga områden, skenbart för att användas av Kailash-pilgrimer. Det har även anstiftats oroligheter i pakistanska Baluchistan som kan riskera Gwadarhamnen, något som kan sätta käppar i hjulet för Kinas megaprojekt ”Belt and Road Initiative” (BRI).

I internationella relationer säger man ofta att ”uppfattning är viktigare än verkligheten”. En stor del av vad vi vet om konflikten är att vi inte vet många saker. Detta är bra att ha i åtanke när det gäller den nuvarande situationen.

Ingen av ländernas regeringar har gett en förklaring över vad det är som har hänt nere på marken. Det är därför svårt, kanske till och med omöjligt, att säga någonting med säkerhet. Många historier förlitar sig på icke-redogjorda källor och de som är redogjorda kommer framför allt från anonyma källor i militärerna eller regeringarna.

Det är därför inte förvånande att vi nu har motsägande bilder av läget: drog sig militärerna tillbaka, gjorde reträtt, eller skickade de ut trupper? Det har även påståtts att kinesiska militären genomförde ett bakhåll på de indiska trupperna. Andra historier har också kommit fram om att bägge sidorna har förstärkt sin närvaro vid kontrollinjen.

Den 17 juni sade Indiens premiärminister Narendra Modi att Indien skulle ”försvara varje sten, varje tum av territoriet”. De två sidorna har även utfärdat uttalanden med överenskommelser om att trappa ner och lösa konflikten ”på ett respektabelt sätt”.

Tidigare hade Kinas utrikesminister Wang Yi sagt att Indien var ansvarig för konflikten och att den indiska militären illegalt korsat kontrollinjen tre gånger. Kinesiska statsmedier har även rapporterad att den kinesiska militären har haft gemensamma militärövningar med indiska ”för att förstöra viktiga fientliga nav”.

Inhemsk politik och allmän opinion, speciellt från ultranationalister som drivs av ”väpnade” sociala medier, leder lätt till ett språk av att vilja ”ge igen” för dödsfall och eskalering.

Kina har flyttat fram flera steg och ockuperar erövrad mark

Om kineserna faktiskt har korsat kontrollinjen vid några platser vet man inte. Analytiker har föreslagit att det kinesiska beteendet är ganska olikt tidigare skärmytslingar vid kontrollinjen. Till skillnad från 2013 och 1986 har det den här gången varit flera incidenter och Kina har flyttat flera steg framåt så att landet faktiskt ockuperar land som aldrig förut har varit ockuperat av Kina vid kontrollinjen.

Det går bara att spekulera över varför Kina har gjort vad landet har gjort och vad Beijing vill med det. Många analytiker är överens om att eftersom vi inte vet vad Kinas krav är militärt eller på diplomatisk nivå, kan det bara antas att det Kina håller på med är att försöka ändra situationen nere på marken.

Detta blir tydligare när man kommer ihåg slutspelet av Doklam-krisen (eller Donglang på kinesiska). Området som var omtvistat låg mellan Kina och Bhutan, men Indien som är allierade med Bhutan skickade trupper 2017 för att stoppa ett kinesiskt vägprojekt i Doklam, vilket ledde till att Beijing anklagade Indien för att inkräkta på kinesisk mark.

Freden återvände när båda sidorna kom överens om att dra sig tillbaka och återgå till status quo. Den indiska regeringen berättade om resultatet som om det hade varit en seger för det indiska folket fast Kina stannade kvar på platån och behöll den redan uppbyggda infrastrukturen intakt.

Analytiker har sagt att Kina den här gången inte heller vill lämna de ockuperade omtvistade områdena, inklusive Galwandalen som är på Indiens sida av kontrollinjen. Att återvända till status quo, alltså till positionerna som bägge arméerna hade innan april, verkar inte vara Kinas avsikt denna gång.

När situationen är så pass oklar har relationen mellan de två stora grannarna förändrats, detta under en tid när länderna själva snabbt håller på att förändras. En av parterna hyser även globala hegemoniska ambitioner. I den här bemärkelsen är de militära stridigheterna av mycket större betydelse än bara ett gränsbråk och ifrågasätter de framtida relationerna mellan Indien och Kina.

Detta är ett mycket svårbehandlat problem och vi kan endast förstå och åtgå det likt de dynamiska reflektionerna från en spegelbild. Att tappa ansiktet och ge efter är knappast hållbart i en tid med så många patriotiska ”krigare” i sina fåtöljer på sociala medier i de bägge länderna.

Jag har fått rapporter från mina vänner som bor nära gränsen vid Nathu La i Sikkim om svävande helikoptrar och Lockheed C-130 Hercules flygplan från det indiska flygvapnet som släpper ner leveranser vid gränsen.

Bägge sidors trupper har flyttat närmare den 3 500 km långa kontrollinjen från Ladakh till väst. Detta handlar naturligtvis inte bara om kinesiska brigader och divisioner utan även om ett sannolikt scenario att Xi Jinping vill visa att han är en ”vargkrigare” (att i diplomatin gå från att vara passiv och lågmäld till att ha en bestämd och aggressiv profil).

I denna skuggboxning verkar Narendra Modis läsning av Kautilyas Arthasastra (en avhandling om statskonst och avskräckande militär makt från 200 f v t) begränsad, medan Xi Jinpings lärdomar från Sun Tzus Krigskonsten (en militär handbok som förespråkar att man ska besegra fienden utan riktig strid från 500 f v t) förefaller mer givande. I boxningsringen kan Xi Jinping även ha nytta av kunskaper om Han Feizis (cirka 280-233 f v t) politiska filosofi om diplomati, krig och statsmakt.

Översättning: Lisa Lindkvist Zhang