Ur arkivet: Tema Calcutta i 1/1986 med Jack Pregers epos

Följ med till Calcutta! Så lyder uppmaningen på förstasidan av Sydasien nr 1 1986. I serien ”Ur Sydasiens arkiv” ger vi nytt liv åt utvalda tryckta artiklar. Läs läkaren Jack Pregers episka text som ger röst åt medmänniskor och patienter i storstadens botten.

Kort förord: Staden Calcutta kallades så under den brittiska kolonaltiden och till 2001, då den åter fick namnet Kolkata (på bengali কলকাতা ). Jack Preger, född 1930, utbildade sig till läkare i Dublin i mitten av 1960-talet och pensionerade sig först vid 88 års ålder och bor nu i Norfolk, Storbritannien. Nedan först några stycken ur dåvarande redaktören Lars Eklunds inledning till temanumret (36 sidor om Calcutta plus övrigt innehåll) som givetvis också kan läsas i sin helhet (längst ned eller i arkivet). Numret kan också beställas i tryck.

En liten fotnot: Ordet salami innebär en muta.

| Sydasiens redaktion i september 2025

* * *

Calcutta
Calcutta!
Cal-cut-ta!

Blunda. Smaka på ordet. Tänk på alla föreställningar, sinnesbilder av denna indiska storstad Du förmedlats genom åren. Även sedan Du lämnat Europakartan i världsatlasen och insett att det finns fler kontinenter än vår egen.

* * *

Visst kan och bör man skildra den väldiga misär som faktiskt finns i Calcutta. Barfotaläkaren Jack Pregers väldiga epos i detta nummer av SYDASIEN är ett uttryck för sann indignation, en text som andas solidaritet med de förtryckta och fattiga.

* * *

Men Calcutta är också så mycket annat brokigt, spännande, vitalt och fascinerande. Den som stannar en längre tid brukar för det mesta börja tycka väldigt bra om Calcutta. Staden påminner på ett underligt sätt om vissa nedgångna områden i New York under sommaren.

Gråt inte för min skull, Grass och Rushdie …

Trots fyra decenniers politisk självständighet, lever ännu en stor del av Indiens fattiga under all mänsklig värdighet. Drivna av svält och oroligheter kommer de till Calcutta, där de behandlas som varande djur av myndigheterna. SYDASIEN publicerar här läkaren Jack Pregers berättelse om en grupp människor som drivits till Calcuttas trottoarer från Bangladesh.

Detta är berättelsen om gatufolket på Strand Road i Calcutta. För de flesta av dessa illegala inbyggare var det åtminstone deras berättelse. För numera har de flesta av dem drivits iväg på nytt, huvudsakligen till andra områden i närheten där de ställs inför samma gamla problem som de haft innan.

Mitt namn är Aisa – Aisa Khatun. Mitt namn är Momtaz Begum, Sultana Bibi, Phool Banu, Char Banu … Pean Phool, kanske Nak Phool. Så många namn för jag är så många kvinnor. En massa namn … en massa kvinnor. Fortsätt att multiplicera – det är vad vi gjort. Problemet nu är att vi är för många namn och för många kvinnor.

Därför vill alla bli av med oss. En del av oss håller oss ändå kvar på ett visst ställe bland så många andra gömställen. Till exempel under viadukten på Strand Road, Calcutta; på vägen till Howrah Bridge. Günter Grass gick denna väg. Det finns skildrat i ”Flundran” (1977). Han kom hit från Berlin vid ett berömt tillfälle. Vi kom hit från Bangladesh vid många mindre berömda tillfällen.

Mudaliar kan berätta om det, Mudaliar den frikostige.
– Hur mycket kommer de 90 vakttornen att kosta?
– Varje torn kommer att kosta mig omkring 15 000 rupier.
– Vad hindrar er från att stoppa den väldiga strömmen av människor från Bangladesh?
– Ingenting kan hindra oss och vi har inga som helst problem att stoppa någon. De som kommer från andra sidan infångas och sänds tillbaka. Mina pojkar, jag är stolt över dem, gör verkligen sitt allra bästa.

(V G J Mudaliar, generalinspektör, gränsbevakningen, Västbengalen, intervjuad av Surit Bose, The Telegraph, Calcutta, 26.8. -83).

Mudaliar och hans pojkar som han är så stolt över. Från Bangladesh kom vi och vi fortsätter att komma. Från det förutvarande Östpakistan, förutvarande Östbengalen.

Vad betyder ett namn eller en kartgräns när du inte ens kan läsa ditt eget namn, än mindre tolka en karta?

Salman Rushdie har skrivit om några av våra födslovåndor 1971 i ”Midnattsbarnen”. Dom kommer och går. Tio miljoner av oss, som Rushdie säger, ett trevligt, runt antal som kommer och går.

Men vem räknade oss då och vem bryr sig om det nu? Jo, det gör Mudaliar – till en summa av 15 000 rupier per vakttorn, utspridda över 2 203 km gränslinje och det bara i Västbengalen. Plus stängsel: Totalkostnad 50 miljoner.

Men var finns ni nu, Grass & Rushdie? Polisens lastbilar är här, men var är ni? På väg mot angenämare upplevelser, kanske? Bättre böcker? Medan vi flyttas vidare till än värre ställen. Böcker är inte till för annat än att göra papperspåsar av i vår värld, naturligtvis.

Reportaget fortsätter efter fak.

Faktaruta | Jack Preger (i nr 1 1986)

Jack Preger är en ovanlig gestalt i Calcutta. Fristående från alla professionella hjälporganisationer arbetar denne irländske läkare sedan många år tillbaka som barfotaläkare bland de fattiga på gatan. Bor gör han i ett rum på YWCA mitt i stan. Rummet är också hans medicinförråd.

Jack Preger ägnar sin mesta tid den stora grupp människor som utgörs av illegala in­vandrare från Bangladesh. Det är mot dessa som indiska regeringens beslut att uppföra ett stängsel längs hela gränsen riktar sig.

Preger har inte mycket till övers för folk­frontsregeringen i Västbengalen, vilket med all tydlighet framgår av vidstående artikel. Marxister till namnet, som utan barmhärtig­het skickar polisen på de fattiga, och som ac­cepterar ett system fullt av dubbelmoral och mutor.

Lika lite har han till övers för de författare som reser till Calcutta bara för att få stoff till litterärt skapande, och som egentligen inte är ett skvatt intresserade av att de missförhållanden som de skildrar ska upphöra.

För att riktigt förstå Pregers text bör man dessutom känna något till Jobs bok i Gamla Testamentet. Det är den poetiskt framställda berättelsen om den rättfärdige Job från lan­det Us, som tvingas genomlida fruktansvär­da plågor och umbäranden. I dialogform mellan Job och hans tre vänner hävdar vän­nerna att allt lidande utgör ett gudomligt straff för begångna synder. Job däremot av­visar den tanken, och anser att han lider orättfärdigt. l slutet av boken får också Job återupprättelse.

–––

Mitt namn är Salim – Sheik Salim. Och Jabir – Mohammed Jabir, a.k.a. Md Jabir S/O … men det spelar knappast någon roll nu; L.T.A. (vänster tumavtryck) nertill, yrke murghi chor (hönstjuv ur stadsdivisionen).

Och Abdul Barak. Och Mobarak, ”den lycklige”, som i Eid Mobarak. Eller i Snövit och de Sju dvärgarna. Lyckan visar sig då och då, till och med under Strands viadukt och den är inte enbart manisk. Men även om någon skulle kunna fatta hur eller varför – är det få som ens försöker förstå.

Kanske är jag, kanske är jag inte ”gift” med Aisa och alla de andra. Det beror på mitt lynne, och hennes, eller deras. Och på om polisen har fått tag på mig, eller henne eller dem. 420, alltid 420, sektion 420, sektion 420 Brottsbalken. Det är favoritanledningen för ingripande. Southall- och Brixtonfall finns här med. Det beror också på om hon eller jag eller de håller på att dö – eller redan har dött – av tuberkulos eller något annat populärt tidsfördriv.

Liksom kvinnorna är vi alltför tätt växande på jorden. Så tättväxande att det inte längre finns någon jord kvar åt oss att vara på. På båda sidor av Mountbatten-linjen eller snarare l’vludaliar-linjen.

Men efter beskrivningen i ”Flundran” på ett sätt och i ”Midnattsbarnen” på ett annat så är jag och mina andra inkarnationer och medbrottslingar numera inte längre av intresse i sammanhanget. Ingen Grass & Rushdie kommer att begå misstaget att försöka upprepa tidigare framgångar. I Berlin och London har Grass & Rushdie andra saker att tänka på. Och att tänka är att skriva – vad är annars en författare till för?

* * *

Våra barn har också namn, om även inte alltid för någon längre tid. De tenderar att få del av sina himmelska belöningar långt innan oss, deras föräldrar.

Men så länge vi har dem hos oss, om de stannar så länge att vi hinner ge dem namn, är de Titu och Nanu och Pann och Nazma och Muslim och Baby – och Beauty.

Även om de faller i stycken, halvblinda, med ändtarmsframfall, hud som en enda sårskorpa, hår som faller av och inälvor som tränger ut – de bär ändå fortfarande ett namn. Och så länge de andas äger de också en ”själ”, med all aktning för den ”Marxistiska” regeringen i Västbengalen.

Vilken SKÖNHET! Det handlar om teologi, dessvärre, här där marxismen gått triumferande fram de senaste sju åren. Och barbariet så länge vi kan minnas. Eller glömma.

Eller är jag ”apansanskriti”, antikultu­rell, i den här frågan. Om Grass & Rushdie tiger nu, varför försöker då jag protestera? Nu köper det ”Marxistiska” borgerskapet Rushdies ”Shame” av de illegala försäljar­na på Calcuttas gator.

Försäljare vars verk­samhet avslöjats på ett strålande sätt av re­portrarna på The Statesman. Avhysning följer på avslöjande, som natten följer på dagen. Men snart är de avhysta försäljarna åter tillbaka, oaktat The Statesman. Och trots beslag av försäljarnas lager, utfört av de välvilliga myndigheterna.

Denna Calcutta-borgerlighet, som av­smakar Attenboroughs ”Gandhi” på du­ken (film eller video) eller spenderar till ett värde av nio mål mat på ”Shame”, känner sig nöjd över att dess livsrum skyddas från oss, Bangladeshs flod av hemlösa, med alla de väl beprövade, traditionella skyddsmed­len. Mudaliars pojkar som man är så stolt över, hjälpta och understödda av Calcutta­polisen, Järnvägspolisen, Hamnpolisen, Militärpolisen, Centrala Reservpolisen, Specialavdelningen CID -och delta bara på den här sidan av gränsen.

Sorgligt att det har överlåtits åt mig, i stället för Grass & Rushdie, att katalogisera dessa ”Marxistiska” borgerliga själv­försvarsåtgärder i Västbengalen. Både Grass & Rushdie är så duktiga på att kata­logisera, och mina ansträngningar är bara vad de i branschen – deras bransch – be­nämner blek imitation.

Inpiskningen av döda och döende meta­forer är mantalsskrivna hos Grass och i Rushdies sagor (vars stil är så lik den stac­kars Grass, som kom dit först, att denne måste känna sig överflödig med tanke på Rushdies ordsvall). Men jag hoppas att en blekhet måtte uppstå hos läsaren när vår katalog är klar. En blekhet ur en känsla av avsky som kan leda till HANDLING.

Allt som är tillåtet för mig – och detta blott tillfälligtvis eftersom polisen överva­kar mig – är att uttrycka mig verbalt. Men för dem som inte har trassel med polisen, inte lever under ständigt hot om återkallan­de av borgen, av böter och fängelse eller de­portering; eller den där speciella blandnin­gen av fångenskap – och därefter deporte­ring, med ägodelar som tas i beslag för att täcka deportationskostnaden.

(Vem som fått köpa de beslagtagna ägodelarna, och till vilket underpris, får man aldrig svar på vare sig i Calcutta eller i Dhaka.) För dem som till skillnad mot mig själv är fria från hela den här röran av legaliserade trakasse­rier kanske den här katalogen får dem att må tillräckligt illa för att se på Calcutta som det verkligen är – och att göra nån­ting. Vad som helst. För nog är nog eller borde i varje fall vara det.

Katalogen: En summering av de metoder som används för att omflytta de redan tvångs förflyttade som stryker omkring (och söker skydd) under Strand Roads viadukt och på diverse andra obeskrivbara platser i Calcutta under detta nådens år 1391 (BS), alias 1985 (e Kr), alias 1405 (H) beroende på hur man ser det – liksom på allting an­nat, naturligtvis.

Om det är 1985 efter Kristus, tala då om för mig hur det kommer sig att de stora kyrkorna är igenbommade på natten och tomma för det mesta även under dagtid, medan polisens lastbilar kör iväg oss därför att vi inte har någon fast hemvist, inget tak över våra huvuden, utom nyss nämnda via­dukt.

Och om det är 1405 (H), berätta då på samma sätt var Koran-specialisterna finns när lagens hantlangare (”mina poj­kar”) bankar livsgnistan ur våra redan sön­derbankade kroppar mitt i natten, medan de utvalda sover tryggt under sina moskit­nät i väntan på nästa bönestund.

Men, om det är 1391 (BS) så försök inte vifta bort mig med karma. Medkänsla är den nyckel som öppnar alla dörrar, hur obekväm den än må vara för borgerligheten i Job Charnocks nekropolis.

Salami i alla dess former. Så många sma­ker, alla får de en att kräkas. Salami – så många dofter, alla stinker. För en familj måste salami betalas till polisen, SO paisa, muta, varje vecka, för den oförsvarliga ”rättigheten” att få vistas på en liten fläck ofta dyngsur mark, tätt omgiven av sina gelikar rickshawdragare, dragkärrekulis, nar­kotikalangare, smuggelrislangare, männi­skosmugglare och åtföljande hanteringar, ficktjuvar, tjänare, servitörer, gatsopare, renhållningsarbetare, bärare, tiggare, fyl­lon, fiaskoartister, avdankade fiaskoartis­ter, polistjallare, transvestiter (inklusive eu­nucker, gatuunderhållare och manliga prostituerade), fittretare, kukretare, bomullskardare, blod-”givare” (alias säljare), professionella gång-på-gång ”sterili­serade”, galningar, leprasjuka, syfilitiker och dyrkare av andra veneriska trippar, he­patitiker, elefantiasissjuka, dysenteriker (av bacillär- och amöbadivisionerna), tu­berkulösa, poliodrabbade, malariafall, skabbiga, revorms-, löss-, rundmask-, springmask-, sugmask-, lungmask-, giar­dia- och trichomonasuppfödare; gravida, dödfödda, aborterade, utmärglade nyföd­da, ”ammande” mjölklösa mödrar, natt­blinda, helblinda, katatoniska, döva, stumma, maniska, invalider, halvinvalider (bil­olyckor, järnvägsolyckor, arbetsplats­olyckor, knivskärningsolyckor, polisöver­greppsolyckor och tiggarstympnings­olyckor); hjärtsviktiga, njursviktiga, lever­sviktiga; lunginflammationswallahs; vagns­inbrottstjuvar, bilinbrottstjuvar, lägenhetsinbrottstjuvar, kukkrossare, borgens bryta­re, cykeltjuvar, klocktjuvar, växeltjuvar (järnvägsdivisionen), barnkidnappare; rucklare, skurkar, uslingar, gangsters, ned­gångna dacoits, ligister; s k rotreparatörer, ormtjusare, heliga män, apdressörer, söt­saksförsäljare, Himalayabjörnstjämjare, smyckesförsäljare (öron, näsa, hals- och handledsdivisionerna), näsringshålslagare, näshålstvättare; örsnibbshålslagare och trumhinnehålslagare (dvs öronrengörare); massörer och bedragare; lindansare och ri­tuella omskärare; tablaspelare och rituella slaktare (mestadels av djur); flöjtister och kvacksalvare; kastanjettspelare och ynk­ryggar, fiolspelare och betelförsäljare; stympare och leksaksförsäljare; barberare och fritidspraktiserande strupsnittsspecia­lister; datura (spikklubbe)-doktorer och su­puter; kringvandrande lösdrivare och sta­tionära lösdrivare (Pickwick-kåren); benlö­sa lösdrivare, variant vänster, höger, båda eller delar av benen; armlösa lösdrivare, samma varianter; utan ögon, med mera be­gränsat urval; utan näsa … och annat bro­kigt slödder, alla från början formade som avbilder av vår Skapare, påstås det. Nu all­mänt kända som – CHAMCHAS (de som utför skitjobbet åt andra).

Och för 50 paisa salami i veckan, Åh Kamrater, köper man sig också den oförsvarliga ”rättigheten” att få lägga sig ner bland de pyrande kullarna av verkligt icke-mänskligt avfall, troget-sin-godhet äk­ta avfall försett av Calcuttas Municipal De­velopment Agency.

”Han uppreste de fattiga ur stoftet och lyfte de betryckta upp ur dyn” – det är ba­ra det att ”Han” under Strand Roads via­dukt är din älskvärde polisofficersgranne, och du ”lyfts upp” i Mudaliars och hans pojkars händer.

Och avfallet du lyfts upp ur är inte bara ruttna gröna kokosnötter och ruttna grön­saker och annat råttbete ur borgarnas kök. Du och dina kära utblottade gelikar blir in­te bara bitna av råttor och hundar, med el­ler utan rabies.

Eftersom du och de dina normalt går barfota, blir du och de dina omtänksamt försedda med ändamålsenligt designade glasskärvor i de packade högarna med av­fall, för att sarga era fötter. Så att ni får chans att låta en imponerande mångfald mikrober infektera er.

Därigenom säkran­de dig att medan dina fötter kanske faller i bitar med dundrande infektioner, av vilka kallbrand endast är en, kan resten av din gudomligt formade kropp få njuta av stel­kramp, eller också blodförgiftning.

Och eftersom du inte vet att urinet från dina grannar råttorna är spridare av lepto­spirosis ictero-haemorrhagica har du ju hel­ler inget ont av det. Det passar sig inte för er, Kamrater, med något slags gulsotsper­spektiv på livet i denna ”Marxistiska” met­ropolis.

Har ni kanske inte själva valt bort den Is­lamiska Folkrepubliken Bangladesh och med era fötter, eller vad som finns kvar av era fötter, röstat till förmån för Calcutta? Mudaliar och hans pojkar oaktat.

Det valet var det enda ni nånsin kommer att få göra, som illegala och oönskade invå­nare i världens största demokrati.

* *

Våra borgerliga Kamraters hushåll förser dig också omtänksamt nog med profitabla smulor bland allt avfall som tippas, en ren artighetsgest från de Världsbanks­finansierade tipparnas sida, rätt i ert bo­stadsområde. Nej, inte del. Trots era sala­mis är området ert endast tillfälligt.

Ert kvinnfolk har privilegiet att förnedra sig med att söka bland avfallet för att ta del i det väldiga kretsloppsdrama som ständigt utspelas över hela Calcutta.

Medan männen kan släpa runt på gator­na (om ni nu alls kan gå) med era jutesäc­kar och samla upp papper kan kvinnorna kravla bland döda hundar, kattor, råttor och borgarnas sanitetsbindor och vadhelst mera. I vadhelst mera ingår oönskade, kas­serade, odetonerade bomber härrörande från mer socialt medvetna samhällsskikt.

Era kvinnor räddar ur detta avfall plast­påsar, metallbitar, batterier, flaskor, hela och trasiga, och andra dyrbarheter att sälja till er gamle vän i nöden, lumphandlaren, ”bickeree wallah”.

Och inte ens finansministern har ännu funnit det lämpligt att ingripa i denna grovt kapitalistiska kretsgång, alltihop på prome­nadavstånd från hans kontor i Writer’s Building. Om man nu hade kunnat promenera. Det erfordras vassa armbågar, törnar och kollisioner. Så till den grad trångt är det på de uppgrävda, avfallsbemängda och av ”avhysta” försäljare översvämmade trot­toarerna.

För de samma 50 paisa i veckan får ni ”bo” (tillfälligt i alla fall) inringade av den lemlästande Calcutta-trafiken på alla sidor. Ni njuter av föroreningarna till han­da från de bedrövligt underhållna fordo­nen: Lastbilar, bussar, bilar, tempos, mo­torcyklar. Er njutning blir total genom livet i trottoar- (dvs avgas) planet.

Ni kan uppmuntra ert kvinnfolk att köa (eller slåss) vid dricksvattenposterna i vän­tan på att dricksvattenledningarna verkli­gen innehåller dricksvatten. Förutsatt, gi­vetvis, att ni inte fick era vattenhinkar sön­derslagna av polisen vid deras senaste at­tack (dvs ”kampanj”).

Hur ofta dessa attacker kommer är helt oberoende av om ni betalat er salami eller ej. Utom när ni begår misstaget att betala er salami till fel polisstation.

Hur ofta dessa attacker kommer är helt oberoende av om ni betalat er salami eller ej. Utom när ni begår misstaget att betala er salami till fel polisstation. Det förekom­ livsutrymme under viadukten (och om en plats att dö på under viadukten, den bitt­raste av alla tvister) utan även salami­ gränsdragningstvister mellan polisstatio­nerna.

Och för era synders skull vistas ni på den odefinierade (men häftigt omstridda) skil­jelinjen mellan Calcutta North Ports och Borrabazars polisstationer. Vad helst ni ge­nomled då ni passerade Mountbatten­-Mudaliar linjen, mellan Undantagstillstån­dets Bangladesh och ”Marxistiska” Väst­bengalen, och vad helst ni kommer att ge­nomlida när ni passerar denna sinnessjuka gräns åt andra hållet och ni i sinom tid överlämnas åt Bangladeshs polis; så var ni ändå privilegierade medan ni levde under viadukten för att också ta del i polisstatio­nernas gränsstrider.

Er roll är passiv ständigt, naturligtvis. De som drabbas, liksom alltid.

En annan gränslinje inte sällan passerad ligger mellan er och den allt omslutande trafiken. Bromsar ”lägger av” – men när blev de egentligen ordentligt översedda? Styranordningar går sönder – men vad ha­de gjorts rutinmässigt för att det inte skulle inträffa? Förarna kör som dårar – men ”styr” de egentligen sina fordon mera för­ryckt än de välvilliga myndigheterna ”styr” staden?

Paus, Kamrater, för den sedvanliga an­klagelsen om anstiftan till uppror. Eftersom era 50 paisa i veckan förser er med en ringside-plats på trottoarnivå vid denna oavbrutna trafikuppvisning köper de också då och då åt er tre eller fyra raders Calcutta-notis i The Statesman eller The Telegraph. Det är bekvämast att inte näm­na några namn:

”En oidentifierad familj av trottoarinvånare dödades när en lastbil körde av vägen vid … ”.

Kylan inbringar en liknande skörd under vintermånaderna. Statens filtar har omtänksamt nog under en hetare årstid do­nerats till chefsministerns kämpande· kam­rater i Palestinska Befrielseorganisationen (Yassir Arafat-kadern).

Att urinera i det fria är ett nöje vi alla känner. Den lokala kulturen tillåter också era män att kissa och tömma tarmen var helst och när helst de så önskar. Ert kvinn­folk däremot får vända sig till de offentliga ”bekvämligheterna”. Det finns gamla böner för män där de tackar sin Skapare för att de sluppit födas till kvinnor, andra bö­ner för kvinnor om att de ”blivit skapade i enlighet med Hans vilja”.

Er salamai ger er rätt till en levnadsyta med tillgång till badvatten – antingen det ofiltrerade flodvattnet som pumpas upp ur ett rör som sänks ned i trottoaren; eller di­rekt i närbelägna Hooghlyfloden. Det är möjligt att ni inte märker mycket av Gan­ges helighet när ni först anländer från Bangladesh.

Men med tiden när ni under­sökt vad som flyter förbi fullt synligt, och ni har funderat över vad som flyter förbi utan att synas, står det klart att endast ett gudomligt ingripande kan erbjuda en för­klaring till hur någon som badar i den heli­ga Ganges (Hooghly)-floden kan överleva.

Och för dem av er (Muslimer) som inte orkar med den sista resan till en begrav­ningsplats erbjuder samma bad efter mid­natt också en begravningsmöjlighet. Så era ”Midnattsbarn” får också sin begravning efter midnatt.

Den lokala viaduktens dai (barnmorska) förlöser era spädbarn in situ; så er salami förser er, så länge det fungerar, med service från vaggan till graven och detta till ett pris som ligger innanför t o m era ekonomiska ramar.

Katalogen: Först salami, som ger er den falska känslan av trygghet, så att ni på ett eller annat sätt får sova lite grand på natten. Förutsatt kopplare, hälare, prosti­tuerade, tjuvar etc tillåter, ty när allt kom­mer omkring är natten deras intensivaste tid för business.

Bortsett från det vanliga storstadsvåldet om dagen, som ni regelmässigt utsätts för, förekommer nattetid specifika gärningar – inte av Gud, snarare av Satan – som ni får privilegiet att möta, Kamrater. Och medan du och de dina kan spränga er själva i styc­ken med de kasserade bomberna ni stöter på i ert avfallsrotande på dagen, görs på natten gamla fejder upp på mera avsiktliga sätt.

Debnath, numera död, hörde hemma i Jagannath Ghat men förirrade sig tillfälligt till viaduktområdet norr om Howrah­bron. Som tuberkulös nepales lyckades han få tillträde till Prem Dan-kliniken genom Moder Theresa-systrarnas tillmötesgående.

När han lämnat Prem Dan återvände han till sin plats i Jagannath Ghat, men var oförnuftig nog att råka i dispyt med en gentleman i ett närbeläget varumagasin. Tvisten löstes slutgiltigt (rätt ord, i min me­ning) när Debnath en kväll lade sig ner för att sova och vaknade (inte rätt ord, i min mening) strypt med hans egna kläder.

De välvilliga myndigheterna agerade mycket effektivt nu. De transporterade snabbt bort liket, däremot inte gentleman­nastryparen som förblev ouppspårad av Detective Branch.

Som bekant kan man an­nars ligga kvar tre dagar vid viadukten efter det att livet flytt innan någon tar itu med att frakta bort kvarlevorna av det som en gång varit en gudomligt formad mänsklig varelse (enligt för-Marxistisk vidskepelse).

Men låt oss återgå till Katalogen: Efter att ha fått sin salami-kommission är de väl­villiga myndigheterna sedan i stånd att till­ämpa resterande fördrivnings-tekniker.

Förstörelse av de enkla hem ni byggt åt er, sönderslagning av ert husgeråd, konfis­kering av kläder, prygel medan ni sover (eller sov), transport (gratis sådan) till någon­stans utanför nekropolisen, där ni dumpas av medan allt som ni tvingades lämna kvar plundras av lokala tjuvar. Även om nu ”allt” inte betyder särskilt mycket.

Och nu (1985) den senaste metoden – kanske den ”slutgiltiga lösningen” – transport (återigen gratis för förmånstagar­na) tillbaka till er kära gamla Bangladesh­gräns, komplett med deja vu-fenomen; och överlämnande till de lika välvilliga myn­digheterna på andra sidan – ”deras poj­kar” – Bangladesh Rifles, eller Militärpo­lisen eller vanliga polisen.

Det kan hända att Bangladesh-polisen etc med glädje överför de lyckligt utblotta­de till bangladeshiska socialvårdens hem för lösdrivare, för ”rehabilitering” eller som förr, utrotning , eller sätts i 2-4 års hårt straffarbete i Dhala (Mymensingh) eller Pu­bail (Dhaka).

Tag de sociala myndigheternas behand­ling av Rustum, en tonårspojke på en Boys Town Farm, 7 km från Pubail. De flyttade honom till Pubails hem för lösdrivare, och vägrade sedan envist att släppa honom där­ifrån.

Trots upprepade ansökningar om att han skulle bli fri och få återvända till Boys Town Farm, från både personalen där och från pojkens familj, överfördes han istället till Dhala.

Liksom hundratals andra dog han på Dhalas hem för lösdrivare, av dysenteri som han ådragit sig av den enkla an­ledningen att myndigheterna vägrade förse hemmet med ordentlig mat och medicin.

Men några få privilegierade själar hamnar istället i Calcuttas polishäkten, arresterade eller ej beroende på poli­sens godtycke. Och andra ännu mer privile­gierade själar förhörs vid Bangladesh­gränsen och befinns vara, tro det eller ej, icke-bangladeshare.

Opartisk orättvisa åt alla kunde parollen lytt under de gamla imperialistiska illvilliga myndigheterna, men det är förändrat nu. Dessa icke-bangladeshare (som väl därige­nom definitionsmässigt måste bli indiska medborgare) tillåts återvända till Calcutta från gränsen. Och för att hålla myndighe­ternas utgifter nere till ett minimum tillåts de klara sig bäst de vill tillbaka, och på egen bekostnad.

Vilket vid det här stadiet av de polisiära åtgärderna förutsätter en resa utan biljett. Det är svårt att tänka sig att de utblottade kan ha några pengar kvar efter att ha varit i polisens händer så länge.

Och när de så avslutat resan tillbaka till den kära gamla viadukten … nå, den där berättelsen har vi ju redan gått igenom.

Det finns författare som, i likhet med Dickens och Hardy i 1800-talets kapitalisti­ska England, skulle kunna beskriva allt det här. Och till sist genom att beskriva det, få ett slut på det.

Men Grass placerades i guvernörspalatset Raj Bhavan, och Rushdie spärrades in på British Council. Kamrat Tariq Ali hölls i Kala Mandir för The Telegraphs jubileums­debatt, och där befästes han i sin dårskap av medrevolutionären, Kamrat dr Ashok Mitra, tidigare nämnd finansminister.

”Ska historien betraktas enbart som del­tagarnas egen angelägenhet?”, frågar sig Rushdie i ”Shame”.

Åh , Kamrater (om ni ursäktar uttrycket) – vi Är ju deltagarna! Och likt den andre Job, inte Job Charnock utan Job i landet Us tror jag fortfarande:

”Han uppreste de fattiga ur stoftet och lyfte de betryckta upp ur dyn.”

Men det lyftet måste göras av oss, Kam­rater. Endast så kan profetiorna gå i uppfyllelse!

–––

Artikeln skriven för SYDASIEN och Point Counterpoint i Calcutta.
Översättning: Louise Gerdes och Lars Eklund)

Läs | Tema Calcutta i Sydasien nr 1 1986

1/1986

TEMA: Calcutta
Ledare: Calcutta Calcutta! Cal-cut-ta! (2 sidor)
Lundgren, Egron: Calcutta – en stad av palats (2 sidor)
Preger, Jack: Gråt inte för min skull, Grass och Rushdie (8 sidor)
Das, Jibanananda: The dead and the living (1 sida)
Smith, William: Från handelsplats till huvudstad (1 sida)
Eklund, Lars: Tunnelbanan i Calcutta (2 sidor)
Gangopadhyay, Sunil: Calcutta and I (1 sida)
Ram, Mohan: Västbengalens marxister friar till kapitalisterna (2 sidor)
Myrdal, Jan: Subhas Chandra Bose (3 sidor)
Smith, William: Gatans folk – gatans lag (3 sidor)
Ghose, Gajendra Kumar: Än blommar kulturen i Indiens Paris (2 sidor)
Hadders Lindahl, Titti: Svensk student i Shantiniketan (1 sida)
Toft Madsen, Stig: Från Oberoi Grand till Middleton Row (2 sidor)
Smith, William: Sevärdheter i Calcutta (3 sidor)

Sydasiens arkiv, sydasien.se/arkivet,innehåller runt 150 tidskrifter. Några av de senaste tryckta utgåvorna har ännu inte publicerats som pdf. Det fysiska arkivet finns inrymt i Sydasiens redaktion, som sedan 2020 är belägen i en lokal i Mölndals Kvarnby, i området Forsåker för att vara exakt. Tryckta nummer kan beställas från redaktionen.

Arkivet ger en möjlighet att få en överblick över alla artiklar som publicerats i såväl tryck som i nättidskriften Sydasien.se