”Genom mitt arbete når jag ut i hela Tamil Nadu”

Ezhilamutha utanför sitt hus i Kavandanpatti. Foto: Ida Lönnström

Bilen rullar sakta framåt i Madurais tunga morgontrafik. Den passerar autorickshawförare som vilar i baksätet på sina fordon, barn i skoluniformer springandes till bussarna som snabbt blir fulla och män som dricker te utanför små butiker. Omgivningen utanför staden är grön och vägen kantas av risfält, kokospalmer och bananträd. Ida Lönnström besöker dalitkvinnan Ezhilamutha i Tamil Nadu, södra Indien.

När jag kommer fram till byn Kavandanpatti möts jag av en grupp kvinnor och barn som hälsar oss välkomna. Bakom de nyfikna grannarna och vännerna kommer Ezhilamutha gående i lilarosa sari och ett stort leende på läpparna.

– Äntligen är ni här, utbrister hon.

Ezhilamutha är född i Kerala, en sydindisk delstat, men har sedan ung ålder flyttat många gånger. Familjen levde fattigt och för att Ezhilamutha skulle få tillgång till utbildning fick hon flytta flera gånger under uppväxten till olika släktingar. Det var först när hon började gymnasiet och flyttade till Madurai som hon mötte kastbaserad diskriminering.

Inom utbildningssektorn i Indien finns ett kvoteringssystem som baseras på kast. Inom varje lärosäte delas platserna upp efter kasttillhörighet och en viss procent ska tilldelas dalitiska elever. Ezhilamutha förstod vad kast innebar och att hon själv var dalit, men det var först när hon sökte stipendium för studier som hon förstod skillnaden mellan olika kaster.

Efter gymnasiestudierna flyttade Ezhilamutha tillbaka till sina föräldrar för att studera ekonomi. Ezhilamuthas pappa blev sjuk och familjen hade det fortsatt svårt ekonomiskt. För att hennes fyra yngre systrar skulle få grundutbildning fick Ezhilamutha avsluta sina studier. Efter att ha arbetat några år som barnflicka hos sin farbror flyttade hon tillbaka till Madurai. Där arbetade hon med sömnad innan hon gifte sig vid 23 års ålder och flyttade till sin mans hemby Kavandan patti där de bor än idag.

När Ezhilamutha var nyinflyttad i Kavandanpatti, kom en reporter från en Tamil Nadu-baserad veckotidning som var intresserad av att skriva om hur strukturell diskriminering praktiserades i byn. Ezhilamutha tvekade inte på att ställa upp och berättade om kastdiskrimineringen, våldet och de oberörbarhetspraktiker som daliterna i byn blev utsatta för.

Under tiden för intervjun var inte daliter tillåtna att använda tofflor eller cykla i de allmänna områdena eller områden som ägdes av kasthinduer. Dalitiska kvinnor fick inte använda silkessaris eller smycken. Byns tea shops var segregerade, daliter och kasthinduer fick inte sitta tillsammans. Daliter fick inte hämta vatten från den allmänna vattenkällan utan kasthinduer hämtade vatten åt dem men var samtidigt noga med att deras vattenkärl inte rörde vid daliternas.

– Alla byinvånare var medvetna om kastdiskrimineringen, men det var inget som man pratade om, berättar Ezhilamutha.

Ezhilamutha medverkade i intervjun anonymt, men alla visste vem det var som hade ställt upp i intervjun och öppet delat med sig om daliternas utsatthet. Samtidigt som intervjun kom ut var det flera unga män i byn som protesterade genom att använda tofflor i de allmänna områdena. Protesterna i samband med Ezhilamuthas intervju skapade en konflikt mellan byns daliter och kasthinduer.

Allt fler daliter började protestera genom att använda tofflor. Ett tjugotal personer från vardera sida i konflikten arresterades. Då var daliter beroende av kasthinduer för arbete och livsmedel och som en del i konflikten utsattes daliterna för social bojkott – de fick inga arbeten, fick inte handla i butikerna och många polisanmälningar gjordes mot dem.

Daliterna utsattes för social bojkott

Människorättsorganisationer och politiska partier i Madurai fick information om situationen och hjälpte genom att gömma personer som blivit anklagade för brott tills de kunde betala borgen och återkomma till byn. Ezhilamuthas man var en av de som blev tvungna att gömma sig. Människorättsorganisationerna levererade även mat till de kvinnor, barn och äldre som blev kvar i byn.

Ezhilamutha med sin son och kollega (t.v) i byn Kavanpatti. Foto: Ida Lönnström

Människorättsorganisationerna blev kvar och konflikten pågick i över ett år. Daliterna var hårt utsatta under den rådande situationen. Efter flera fredsmöten med medlemmar från båda sidor tillsammans med olika statstjänstemän kom parterna fram till en kompromiss. Trots kompromissen ansågs markområden, många butiker och allmänna toaletter tillhöra kasthinduer vilket gjorde daliterna fortsatt beroende av kasthinduerna som inte tillät daliterna att använda dem. Många unga personer valde att flytta till större städer och kvar blev äldre och outbildade personer.

– Det blev en ofrivillig tillfällig migration då unga personer inte fick några arbeten i byn och blev tvungna att flytta för att försörja sig. Dessutom gjordes många ogrundade polisanmälningar mot ungdomar och studenter och familjer förlorade mycket pengar på att betala borgen eller rättegångskostnader, berättar Ezhilamutha.

De politiska partierna blev kvar i byn i flera år och utbildade daliterna i mänskliga rättigheter. När Ezhilamutha hade fått sina tre barn ville hon börja studera igen. Hon ville lära sig mer om mänskliga och kvinnliga rättigheter. Hon började studera till lärare och fick under utbildningen lära sig om barns rättigheter.

Kunskapen om rättigheter tog hon vidare till daliterna i byn. Som nyexaminerad lärare hade hon svårt att få fast anställning och arbetade på korta lärarvikariat för att försörja sin familj.

För fem år sedan började Ezhilamutha gå på utbildning genom människorättsorganisationen Evidence. Efter första kursen blev hon mer intresserad av det arbete Evidence gjorde och fortsatte gå på de kurser som erbjöds. Hon fick lära sig om mänskliga rättigheter, kvinnligt ledarskap och det indiska rättssystemet.

Ezhilamutha blev volontär på Evidence och arbetade med lokala problem som kastbaserad diskriminering, våld mot kvinnor och brottsfall. Hon åkte till de utsatta, samlade information och hjälpte offren till polisstationen eller Evidence kontor i Madurai. Hon organiserade även protester, lokala möten och hjälpte grannbarn att ansöka om statliga bidrag för utbildning.

Byinvånarna visste att Ezhilamutha arbetade för Evidence och många sökte sig till henne för att få hjälp med polisanmälningar, ansökningar eller pappersarbete. Evidence såg hennes hårda arbete och starka engagemang och ansåg att hon var en bra kandidat för distriktets post som vice president i deras nätverk Women Justice Forum.

Idag arbetar Ezhilamutha som människorättsutredare för Evidence

– Jag är stolt över mitt arbete på Evidence. Genom mitt arbete når jag ut i hela Tamil Nadu och kan hjälpa fler människor utanför min egen by, säger Ezhilamutha.

Ezhilamutha är en av de ansvariga över Women Justice Forum och har en framstående roll i att engagera dalitiska kvinnor i att stå upp för sina rättigheter. De håller i utbildningar för kvinnorna som sedan tar med sig kunskapen till sina byar och sprider den vidare, likt Ezhilamutha har gjort i Kavandanpatti.

Hon berättar att innan hon kom till Evidence utbildningar förstod hon vad den kastbaserad diskrimineringen innebar och hade kunskap om mänskliga rättigheter, men hon visste inte hur man praktiskt kan arbeta för daliters rättigheter. Ezhilamutha menar att det finns en stor kunskapsbrist bland daliter och att det är viktigt att sprida kunskapen vidare för att brotten inte ska bli orapporterade.

Även att stärka kvinnorna anser Ezhilamutha är viktigt, då hon idag upplever det som att kvinnorna inte vågar höja sina röster.

Ezhilamutha utanför sitt hem med sin dotter (t.h). Foto: Ida Lönnström

I framtiden vill Ezhilamutha fortsätta arbeta för daliters rättigheter. Hon berättar att hon inte har stött på problem hittills som kvinnlig aktivist men uppger att hon är rädd för att något ska hända henne om hon fortsätter att höja sin röst som dalitisk kvinna. Utvecklingen i hennes by har varit långsam och om hon skulle delta i det lokala valet för att bli lokal byledare skulle hon stöta på problem. Kasthinduerna i Ezhilamuthas by skulle inte tillåta att en dalitisk kvinna blev byns ledare. Kasthinduerna skulle välja en så kallad puppet president, det vill säga en person som de kan styra över och som inte ställer några frågor.

Kastdiskrimineringen finns fortfarande i Ezhilamuthas by och bland annat tillåts inte daliter att sitta i de allmänna områdena. Kavandanpatti är en av de byar i Tamil Nadu där mest kastbaserad diskriminering och våld förekommer än idag.

– Vi har fortfarande inte fullständig frihet, men långsamt går det framåt, berättar Ezhilamutha.

Situationen för dalitiska kvinnor har förbättrats berättar Ezhilamutha. Tidigare blev dalitiska kvinnor utsatta för trakasserier och verbala hot om de hade på sig fina kläder, skor, smycken, smink eller handväska. Ezhilamutha förklarar det som att de dalitiska kvinnorna blir utsatta för diskriminering och våld från kasthinduiska kvinnor och män, men också från dalitiska män.

Om en kvinna blir utsatt för trakasserier eller verbala hot idag polisanmäler de i större utsträckning tack vare kunskap om lagstiftningar som skyddar kvinnor och daliter.

Ezhilamutha ser nyckeln till förändring i utbildning för barn, framförallt sina egna. Det viktigaste i hennes liv är att kunna ge dem en hög utbildning. Medan vi sitter i Ezhilamuthas hem och pratar kommer hennes dotter hem från skolan. Hon bär en grå skoluniform och på axeln har hon en bricka med titeln: class-leader.

– Min ambition är att de ska studera och bli mer modiga och självsäkra än jag är så de kan leda vårt dalitiska samhälle och inte vara rädda för att bli ledare och möta motgångar, berättar Ezhilamutha.

 


 

Evidence är en människorättsorganisation med fokus på daliter och urfolks rättigheter i Tamil Nadu, Indien. Organisationen har ett särskilt fokus på kvinnor och barns rättigheter. Den startades 2005 och har sedan dess arbetat för social rättvisa genom rättsliga ingripande, dokumentation, medienärvaro och fallstudier.

Women Justice Forum är ett stödjande nätverk för kvinnliga daliter där de kan dela kunskaper och erfarenheter med varandra.

Ida Lönnström
Ida Lönnström

Ida Lönnström har studerat socialantropologi med inriktning på genus och sociologi vid Linköpings universitet och har ett särskilt intresse för kvinnors rättigheter. Hon har tidigare rest i Östafrika och gjorde fältstudier för kandidatuppsats om ungdomar i Kibera slummen, Nairobi. Under hösten 2019 praktiserade hon på Evidence, en människorättsorganisation med fokus på daliters rättigheter i Madurai, Indien. Evidence är en partnerorganisation till den utsändande organisationen Svalorna Indien Bangladesh.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.

Kategorier:

Tidskriften Sydasien rapporterar om Indien, Pakistan, Sri Lanka, Bangladesh, Afghanistan, Nepal, Bhutan och Maldiverna. Sedan 1977 följer Sydasiens nätverk av skribenter och fotografer det som sker i regionen. Vårt gemensamma mål är att erbjuda kryddstarkt innehåll och bidra till fördjupade kunskaper.

FÖLJ OSS

Arkiv
Translate: العربية العربية বাংলা বাংলা 简体中文 简体中文 English English Français Français Deutsch Deutsch हिन्दी हिन्दी Italiano Italiano 日本語 日本語 ဗမာစာ ဗမာစာ नेपाली नेपाली پښتو پښتو Português Português ਪੰਜਾਬੀ ਪੰਜਾਬੀ Русский Русский සිංහල සිංහල Español Español Svenska Svenska தமிழ் தமிழ் اردو اردو