Tidskriften Ord&Bild håller ställningarna som en av Nordens viktigaste litterära kulturtidskrifter. Det skriver tidigare Sydasienredaktören Lars Eklund, som särskilt fastnat för Girish Shahanes historiska essä i det färska och fullmatade Indiennumret.
Ord&Bild, grundad 1892, håller ställningarna som en av Nordens viktigaste litterära kulturtidskrifter med ständigt angeläget innehåll. Då och då har man under årens lopp kört Indien som tema och jag har i mitt bibliotek ett enastående bra nummer av tidskriften från 2001 (nr 5-6/01) då man under Annika Perssons redaktörskap behandlade The Partition – Indiens katastrofala delning 1947 och om den i början av 2000-talet allt starkare hindunationalismen i Indien och motsvarande islamisering i Pakistan. Numret innehöll utomordentligt intressanta texter av Urvashi Butalia, Sadat Hasan Manto, Gautam Navlakha, Ishtiaq Ahmed, Margareta Petterssson och Anjum Hasan med flera skribenter.
Nu, 19 år senare, kommer ånyo Ord&Bild med ett fullmatat indiskt temanummer, nr 1-2/2020, denna gång med fokus på relationen mellan Indien och Europa och ”dessa två entiteters blickar på varandra” som tidskriftsredaktörerna Ann Ighe, Marit Kapla & Joel Kellgren uttrycker saken i sitt förord.
Det handlar naturligtvis framför allt om litteratur och film, men numret innehåller också texter med stark relevans när det gäller dagens oroväckande politiska situation i Indien, exempelvis om de nya diskriminerande medborgarrättslagar som hotar landets sekulära grundstruktur.
Temanumret har tillkommit som ett resultat av en residensvistelse i samarbete med Air Litteratur, där sex skribenter från Indien och Europa under några veckor möttes i svenska Strömstad, och en av deltagarna, poeten Anjum Hasan, som för övrigt var engagerad även i det förra Indiennumret 2001, i två års tid varit arbetande gästredaktör för nya numret. Det har resulterat i ett synnerligen välplanerat och läsvärt innehåll, som mycket handlar om kulturmöten och svårigheten att överbrygga kulturella skillnader.
Så skriver exempelvis Vineet Gill initierat om den framstående indiske romanförfattaren Nirmal Verma (1929-2005), som tillbringade många år i Tjeckoslovakien vilket påverkade hans skrivande så till den grad att han i Indien beskylldes för att vara en europeisk hindi-författare, där epitetet ”europeisk” sågs som något negativt på samma sätt som en gång även Nobelpristagaren Rabindranath Tagore av brittiske historikern E.J. Thompson avfärdades på samma vis. Gill menar dock att Vermas författarskap inte följer någon bestämd tradition utan han var både autentiskt indisk och genuint europeisk på samma gång.
I Khans lysande essä porträtteras två afghanska filmskapare som nu lever i exil i Tyskland
Hur flyktingskap kan påverka konstnärlig identitet negativt beskrivs av indiska videoproducenten Taran N. Khan som i en lysande essä porträtterar två afghanska filmskapare som nu lever i exil i Tyskland (i Hamburg som har den största andelen afghaner bosatta i Europa).
Från att ha varit professionella och erkända yrkesmän och -kvinnor i hemlandet överskuggas deras kreativa identiteter i det nya landet av anonymitet, deras roll i samhället reduceras till att vara blott och bart flyktingar.
Anjum Hasan skriver i en personligt inspirerad essä med titeln ”Outsidern på hemmaplan – Inblickar i indisk litterär existentialism” om existentialismens starka inflytande på en generation indiska intellektuella och författare där hon jämför olika författares sätt att förhålla sig till europeiskt ”modernt” inflytande. Hon tar bland annat upp hur detta ämne behandlas av U.R. Ananthamurthy som i romanen
”Bharatipura” skildrade hur ung man återvänder från studier i England och vill reformera det indiska samhället på ett sätt som blir parodiskt. Liknande teman återfinns i Anita Anita Desais roman ”Bye-Bye Blackbird” och i Sasthi Bratas roman ”My God Died Young”.
Förra Ord&Bild-redaktören Nik Ruth Persson som också deltog i Strömstad-initiativet intervjuade där tre indiska författare, Girish Shahane, Sajan Mani och Geetanjali Shree om hur det är att skriva på och leva med flera språk i Indien. I samtalen behandlas den speciella roll som engelska språket än idag spelar, och det problematiska i att det koloniala språket fortfarande är elitens språk i Indien. Men på senare tid håller saker och ting på att förändras.
Mer och mer har hindi kommit att bli ett språk för politisk makt, i synnerhet under nuvarande hindunationalistiskt styre. Det kompliceras dock av att i stora delar av landet, särskilt i södra Indien, är ett språk som många vägrar att befatta sig med, så var det redan under 1950-talets språkstrider och så är det även idag.
Julia Wiræus medverkar med en novell om en ung europeisk kvinnas vistelse på ett ashram i Indien och hon försöker anpassa sig till en värld full av regler och blind underkastelse för att nå visdom via en österländsk guru. Men det är en värld full av dubbelmoral och författaren skildrar detta på ett lysande sätt.
Shashane behandlar i sin essä den tredje mogulkejsaren Akbars experiment med en tillåtande mångkultur och religiös tolerans i 1500-talets Indien
Numrets mest intressanta bidrag är dock i min mening Girish Shahanes essä om den tredje mogulkejsaren Akbar och hans experiment med en tillåtande mångkultur och religiös tolerans i 1500-talets Indien. Akbar lät avskaffa jizya, den särskilda skatt som icke-muslimer tvingas betala i islamiskt styrda länder, han förbjöd änkebränning liksom slavhandel och barnäktenskap samt förordade en religiös neutralitet från statens sida. Han gick så långt att han bjöd in representanter för alla förekommande religioner, inklusive två katolska präster, till en fruktbar religionsdialog. Fantastiskt för att vara på 1500-talet.
Shahane menar att Akbars modell för mångkulturell samlevnad spelade stor roll när den nyetablerade indiska republiken 1950 skrev sin konstitution innehållande tre huvudelement – främjande av harmoniska relationer mellan landets olika befolkningsgrupper; rationellt tänkande samt social rättvisa, som enligt Shahane motsvarade grundprinciper som Akbar formulerat.
Shahane nämner också att Akbars strävan efter sämja mellan rikets olika religioner fick en sorts pånyttfödelse mot slutet av 1800-talet, då viktiga krönikor nedtecknade under Akbars egen livstid översattes till diverse europeiska språk. Men i skuggan av den mängd religiös hinduisk och buddhistisk litteratur som också översattes kom Akbars filosofi märkligt nog att knytas till den brittiska kolonialadministrationen.
Viktigt att framhäva att harmoni och tolerans också är en del av landets kulturella arv
I en tid när Indien skakas av motsättningar på religiös grund, där den betydande muslimska minoriteten marginaliseras och misstänkliggörs – nu senast genom rykten att man är skyldig till coronavirusets spridning i Indien som en form av ”Corona Jihad” – och regeringen driver en politik som synes sträva efter att förvandla det mångkulturella Indien till en rent hinduisk stat, är det viktigt att framhäva att harmoni och tolerans också är en del av landets kulturella arv.
I sammanhanget bör Nobelpristagaren Amartya Sens bok ”The Argumentative Indian” nämnas. Där visar han övertygande att Indien alls inte bara är en andlig civilisation, utan landet har genom historien i hög grad utmärkt sig för framsteg inom områden där visdom dominerar, från matematik till lingvistik och politik. Shahane citerar Sen:
»I kommentarer som Akbar fällde för fyrahundra år sedan om vikten av religiös neutralitet från statligt håll kan vi identifiera grunderna till en icke-sekteristisk sekulär stat som ännu inte fötts i Indien».
Alla texter i detta läsvärda Ord&Bild-nummer har översatts till svenska, bland annat av eminente SYDASIEN-medarbetaren Zac O’Yeah. Tanken är att Ord&Bild ska publicera hela numret på engelska på nätet.
Läs mer | Tidskriften Ord&Bild
Utdrag ur texter i Indiennumret kan läsas hos Ord&Bild, där numret går att beställa och prenumeration kan tecknas.