Mordet på ”Siva” och alla andra journalistmord olösta

Dharmeratnam Sivaram

Journalisten Dharmeratnam Sivaram, ofta kallad Siva eller Taraki, mördades den 28 april 2005. Bilden tagen i Colombo i april 1999.
Foto: Johan Mikaelsson

Minnena av Sri Lankas mördade journalister lever. I veckan var det 15 år sedan ”Siva” mördades. Rättvisan är inte att räkna med. Familjen Rajapaksa, som regerade under mordvågen 2005–2015, står åter vid rodret på ön. Morden förblir ouppklarade.

Folkets röst i Sri Lanka den 16 november 2019 var tydlig. Gotabaya Rajapaksa föredrogs som president framför UNP:s kandidat Sajith Premadasa. Förutom i norr och öster där minoriteterna, tamiler och muslimer, är i majoritet.

Många minns ändå att familjen Rajapaksa tog i med hårda nypor mot kritiska röster 2005–2015. De fick samtidigt slut på inbördeskriget. ”Gota” troddes nu kunna bringa ordning, reda och säkerhet.

Yttrandefrihetsivraren Ruki Fernando har under flera år sett att utvecklingen i landet varit på ett sluttande plan. Människorättsförsvarare som gjort sina röster hörda har hotats och utrymmet för kritik och granskning har krympt.

I Batticaloa dödshotades sju journalister i januari. På flygblad som spreds var de på bild och inringade, med texten att de kunde vänta sig dödsdomar. Polisen utredde inte händelsen, vilket Sri Lanka Brief rapporterade om. Reportrar utan gränser sa i ett uttalande att regeringen bär ansvar om något skulle hända de hotade journalisterna.

Efter maktskiftet har det trots allt ändå inte blivit riktigt så illa som många hade befarat. Men övervakningen har ökat och självcensuren blev snabbt utbredd. Kritiska journalister har tystnat. Sedan föll coronapandemin hastigt på. All normalitet är satt på undantag.

President Gotabaya Rajapaksa hade sett fram emot ett parlamentsval med målet att SLPP, det parti han och hans bror, premiärminister Mahinda Rajapaksa, företräder får två tredjedelars majoritet i parlamentet. Med all makt i händerna finns möjligheter att skriva om konstitutionen.

Polis- och rättsväsendet i Sri Lanka har inte löst ett enda av de riktade journalistmord som utfördes 2004–2010 i Sri Lanka. Merparten hade en koppling till den väpnade konflikten som förklarades avslutad den 18 maj 2009.

Det är inte svårt att förstå varför inga gärningsmän ställs inför rätta

Poliser och jurister hade kunnat lösa flera av mordfallen. Ofta fanns spår, motiv och misstänkta gärningsmän. Det är inte svårt att förstå varför ingen ställs inför rätta. Landets politiska ledning 2005–2015 lät attacker och mord ske. Allmänheten uppmanades ta till våld mot journalister. Regeringen hindrade rättvisans gång genom att påverka polisutredare, åklagare, advokater och domare.

Pressfrihetsorganisationen Free Media Movement på ön har tidigare uppgett att det inte råder några tvivel om att regeringen låg bakom attacker och beordrade ett flertal mord. Militärer och paramilitära tamilska grupper utförde dåden.

Så hade i och för sig skett tidigare. Även LTTE, gerillan som på 1970-talet inledde väpnade aktioner med mål att skapa en självständig tamilsk stat i öns norra och östra delar, lät mörda oönskade journalister.

Dharmeratnam Sivaram , ”Siva” eller ”Taraki” som han också kallades, sa till mig i en intervju 1999 att tamiler inte förväntade sig någon rättvisa i Sri Lanka. Under vapenvilan följde han fredsprocessen och kom till fredssamtalen i Oslo i december 2002 mellan företrädare för Sri Lankas dåvarande regering och LTTE-gerillan. Med tiden blev den kraftfull, men också auktoritär och hänsynslös och så småningom terroriststämplad.

När ”Karuna”, som var befälhavare för LTTE i östra provinsen bröt sig loss med cirka 6000 soldater och LTTE splittrades förvärrades säkerhetsläget hastigt. Det första journalistmordet efter vapenvilan inträffade kort därefter, i april 2004.

Hotbild mot ”Siva” förvärrades, men han ville inte lämna sitt hemland

”Siva” tog ställning mot splittringen. Han ansåg att möjligheterna till en förhandlingslösning minskade. Det uppskattades inte av Karuna. Hotbilden blev allt allvarligare. Vänner och rådgivare uppmanade ”Siva” att lämna ön. Han svarade att han inte ville vara någon annanstans.

På kvällen den 28 april 2005 väntade en bil på honom när han kom ut från en restaurang i stadsdelen Dehiwela i Colombo. Inför vittnen knuffades ”Siva” in i den stora fyrhjulsdrivna bilen som hastigt körde från platsen. Morgonen efter hittades hans kropp, inte långt från parlamentsbyggnaden i stadsdelen Kotte, med huvudet genomborrat av en kula.

”Siva” och övriga mördade journalister är inte bortglömda. För familjer och nära anhöriga förändrade morden resten av livet. I det kollektiva minnet verkar kollegor och aktivister för att påminna om de brott som begåtts.

Av totalt 44 journalister och mediearbetare som dödades under slutfasen av den väpnade konflikten var endast tre singaleser. Övriga var tamiler, inklusive ett fåtal tamilsktalande muslimer. Se en fullständig lista som sammanställts av exilorganisationen Journalists for Democracy in Sri Lanka.

Gotabaya Rajapaksa sa i en intervju den 2 maj 2018, som var del i ett reportaget som Sydasien publicerade i november 2018, att ”inga tamilska journalister eller parlamentsledamöter dödades” under de år han var chef för försvarsministeriet, från november 2005 till januari 2015. Fakta talar emot. Ett flertal tamilska parlamentsledamöter och ännu fler journalister mördades.

Den 28 april brukar mordet på ”Siva” uppmärksammas. I år låg pandemilocket på. Mindre sammankomster hölls i Jaffna, Batticaloa och Vavuniya – tre städer där tamiler är i majoritet. Tamilnet, där var redaktör uppmärksammade årsdagen.

Förövarna hade kunnat köra in i en högsäkerhetszon, förbi välbevakade vägspärrar, och dumpa kroppen. Det var en signal till alla andra journalister. När den mest inflytelserike tamilske journalisten kunde mördas på det sättet gick ingen säker. Ett flertal tamilska journalister flydde från ön. De som kunde.

Journalister och andra protesterar när kistan med mördade redaktören Lasantha Wickrematunges kropp bärs fram i Colombo i januari 2009.

För de singalesiska journalister som fortfarande hade som ambition att vara kritiska mot makten kom den stora chocken den 8 januari 2009, när Sunday Leaders redaktör Lasantha Wickrematunge mördades mitt på ljusa dagen i Colombo när han färdades i sin bil på väg till tidningsredaktionen. De kommande veckorna lämnade tiotals singalesiska journalister ön.

Efter 2015 var tanken att det skulle ske framsteg i rättsprocesserna kring flera av de mest uppmärksammade fallen. Trots övervikten av mord på tamiler gällde samtliga tre fall som togs upp singalesiska journalister. I samband med maktskiftet i november 2019 flydde en av de ledande mordutredarna från ön med sin familj och tog med sig viktigt utredningsmaterial.

I april 2019 lämnades stämningsansökningar in i USA mot Gotabaya Rajapaksa. Han fick personligen ta emot handlingar på en parkeringsplats i Pasadena, Kalifornien, vilket bland annat Reuters rapporterade om. Dessa civilrättsliga mål som organisationen ITJPSL medverkat till gällde ansvar för ett fall av tortyr och för att ha legat bakom mordet på Lasantha Wickrematunge.

Det satte ingen käpp i hjulen för Rajapaksa, som lyckades bli president. Fortsättning följer.

Johan Mikaelsson
Johan Mikaelsson

Johan Mikaelsson är en av två redaktörer för Sydasien. Johan är frilansjournalist och har skrivit och gjort film om Sri Lanka, med särskilt fokus på mänskliga rättigheter och situationen för journalister i krigets spår. Hans bok ”När de dödar journalister – En personlig skildring av Sri Lanka”, släpptes 2015. Johan började skriva för Sydasien 1997.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.

Tidskriften Sydasien rapporterar om Indien, Pakistan, Sri Lanka, Bangladesh, Afghanistan, Nepal, Bhutan och Maldiverna. Sedan 1977 följer Sydasiens nätverk av skribenter och fotografer det som sker i regionen. Vårt gemensamma mål är att erbjuda kryddstarkt innehåll och bidra till fördjupade kunskaper.

FÖLJ OSS

Arkivet