Vem kan annat än instämma i Susanna Birgerssons artikel i Dagens Nyheter den 28/9, rubricerad som en uppmaning att inte glömma kvinnorna i Kabul? Precis som Birgersson har vi läst rapporten ”Rätt till en framtid? Kvinnors situation i Afghanistan efter 2014” av Renate Larssen och Sara Norrevik. Vi delar i det stora hela rapportörernas beskrivning av de afghanska kvinnornas situation och Katarina Tacz dito i Expressen 24/9.
Mycket träffsäkert konstaterar Susanna Birgersson att biståndsminister Gunilla Carlsson i sitt svar i Expressen berör sakfrågan – kvinnornas situation i Afghanistan – med endast fyra rader.
Afghanistan är kanske det värsta landet i världen att vara kvinna i; Afghanistans kvinnor hotas och trakasseras; Afghanistans kvinnor går en mörk framtid till mötes.
Mot denna beskrivning reser vi inte några invändningar, vi delar den starka oro dessa engagerade skribenter känner.
Dock vill vi framhålla ett par viktiga saker där de alla har fel: Förvisso har svensk militär närvaro motiverats med att den skulle främja kvinnornas situation; inte bara svensk, redan Barbara Bush stödde sin makes och presidents vedergällning med hänvisning till talibanernas syn på och förtryck av kvinnor.
Vi var redan då skeptiska till militära insatser för att leda afghanska flickor i handen till skolorna och ser mer än ett årtionde senare inte någon anledning att revidera denna skepticism. Vi kände igen brännsvinsadvokatyren från åren med sovjetisk ockupation: kvinnan förtrycks av fundamentalister och traditionalister (läs idag: talibaner och brutal-patriarkala värderingar).
Här närmar vi oss den egentliga kärnfrågan, den som måste diskuteras: Hur har vi i tio år kunnat tro att krig kan främja kvinnors rättigheter?
De framsteg vi alla önskar men inte alla kan se har, som Susanna Birgersson skriver, varit försiktiga och mödosamt vunna. Kvinnorna i Afghanistan har betalat priset medan vi hållit oss till retoriken. Somliga landvinningar kan vi endast läsa, t ex konstitutionen, som oftast inte ens i Kabul kan anses vara värt det papper det tryckts på.
Varje dag tvingas afghanska kvinnor tigga på gatorna; varje dag är en kamp för att klara av den mentala, emotionella och sociala smärta det för de flesta innebär att leva i en krigszon.
Det är lätt att ta till sig en bild av Kabuls kvinnor i deras relativa frihet och trygghet, men den verkligheten får inte stå i vägen för de flesta andra kvinnors verklighet. Vårt fokus på Kabul får inte skymma landsbygdens hårt drabbade kvinnor, vi måste komma ihåg även dem.
Bomberna förmodas ha lyft kvinnorna ur helvetet, men de har det senaste årtiondet istället slitit sönder många afghanska kvinnors och familjers liv.
Det går inte – som tankesmedjan gör – att stanna vid att kräva strategier av Carl Bildt och Gunilla Carlsson, även om de ytterst bär ansvaret.
För att undvika eller mildra en backlash och stödja afghanska kvinnor och män som i fred vill bygga ett nytt Afghanistan måste vi våga ompröva en del som under de senaste tio åren blivit sakrosankt, vi måste våga tänka nytt.
När det gäller utvecklingssamarbetet och vad gäller konfliktlösning.
Detta är en replik på Susanna Birgerssons artikel “Glöm inte kvinnorna i Kabul” i Dagens Nyheter 28/9 vilken refuserades av tidningen men finns att läsa i Sydasien!
Maria Hagberg, internationell kvinnorättsaktivist med erfarenhet från Irak
Anders Davidson, afghanistanaktivist med erfarenhet från Afghanistan
