Den indiska regeringen står i begrepp att genomföra omfattande liberaliseringar av flera viktiga sektorer. Men de marknadsvänliga reformerna har orsakat massprotester och strejker. Köpmän och mellanhänder fruktaar att deras försörjning hotas om utländska företag släpps in på livsmedelsmarknaden.
Marknadsområdet Bhogal tillhör knappast New Delhis charmigaste. Det är inte hit medelklassen kommer för att köpa importerade produkter. Det är heller inte en marknad som drar till sig utländska besökare. Men Bhogal är representativt för funktionella marknader dit vanligt folk går för att göra sina dagliga inköp.
Vanligtvis myllrar gatorna av kommers och sociala aktiviteter. Butiker med plasthinkar, rör och råttfällor tävlar om kundernas uppmärksamhet, alltmedan fruktförsäljare och gatustånd med nyfriterade samosas och sötsaker gör allt för att reta besökarnas sinnen.
Från Kadimi Dukan sprider sig den oemotståndliga doften av jelibis – snirklande brandgula bakverk som spritsas rakt ned i kokande olja för att sedan dränkas i sötsliskig sirap. China Market – knappt mer än ett hål i väggen – erbjuder allt från cricketträn av plast till nalleversioner av hinduismens gudar, och från det afghanska bageriet som bäst beskrivs som en vedugn mitt i vägen hörs de dova dunsarna från enorma nanbröd som sätts fast mot ugnens glödheta väggar. Men just i dag står kommersen stilla.
Det är den tjugoförsta september och den Kongresspartiledda regeringen har precis föreslagit generösare regler för utländska företag, bland annat inom detaljhandeln. Av fruktan för utländsk konkurrens har flertalet handlare stängt sina butiker för dagen. Gautham Bhalla, som driver en av Bhogals elektronikbutiker, förklarar för nyhetsbyrån AFP:
– Jag håller stängt i dag i likhet med de flesta. Strejken har mitt fulla stöd. Vi kommer att förlora väldigt om de stora kedjorna kommer.
Och likadant ser det ut på många andra håll i Indien. Strejker och protester mot det nya regelverket, orkestrerade av såväl den hindunationalistiska oppositionen som kommunistpartier, har lamslagit detaljhandel och kollektivtrafik. Traditionen bjuder att strejker bäst bedrivs sittandes på motorvägar och tågbanor, på så vis blir protesten maximalt besvärande för allmänheten och politikerna tvingas till handling.
För att förstå de senaste skeendena måste man spola tillbaks bandet till 1991. Efter närmare fem decennier av sovjetinspirerad ekonomisk politik stod den indiska ekonomin på randen till bankrutt. Till och med landets guldreserv höll på att sina och oljekrisen riskerade att bli den sista spiken i kistan. I Kongresspartiet, som prenumererat på regeringsmakten sedan självständigheten, var krisen nästan lika stor. I maj 1991 mördades den självklare premiärministerkandidaten Rajiv Gandhi mitt i en valkampanj och partiet stod handfallet. Lagret av ledargestalter hade sinat inom familjen Nehru/Gandhi och få kunde föreställa sig en ledare utanför de dynastiska leden.
Ledarskapet axlades av Narasimha Rao – en grå eminens i partiet som många betraktade som en högst tillfällig lösning. Ingen trodde på allvar att Rao skulle göra något annat än förvalta. Men det första Rao gjorde efter att ha svurits in som premiärminister var att förklara att det var dags att ”blåsa bort historiens spindelväv och inleda förändring”.
Manmohan Singh, respekterad ekonomiprofessor med europeisk skolning, utnämndes till finansminister (sedermera premiärminister) och Palaniappan Chidambaram till handelsminister. Tillsammans klubbade de genom omfattande reformer: exportsubventioner togs bort fullständigt och banbrytande marknadsreformer antogs. Bokstavligen talat över en natt. Importtullarna, som snuddade vid 300 bisarra procent, sänktes drastiskt och har sedan dess successivt letat sig ned till ett snitt kring tio procent. Sannolikt är detta en av de största ekonomiska liberaliseringar som genomförts någonsin. Någonstans.
1991 års reformer har accepterats av de allra flesta. Det finns ingen egentlig opinion för att åter sluta landets gränser. Men regeringen Singhs marknadsvänliga kritiker menar att det som gjordes på 1990-talet inte var nog. Den politiska karriär som inleddes med en reformerande rivstart har sakta men säkert förbytts i ett passivt förvaltande. En hjärtefråga bland liberaler och utländska investerare har varit att avskaffa regeln om att utländska företag inte får äga mer än 51 procent av ett bolag verksamt i Indien. En annan stötesten är att utländska aktörer som säljer fler än ett varumärke inte tillåtits vända sig direkt till Indiens konsumenter.
Det senare är nu på väg att bli verklighet. Den ekonomiska situationen är för Indiens del långt ifrån lika illavarslande idag som den var för tjugo år sedan, men att tillväxttakten rasat från fem till tio procent är nog för att regeringen skall känna sig tvingad att fortsätta reformarbetet.
Får Singh som han vill kommer dessutom utländskt ägande att tillåtas i än högre grad i mediebranschen och utländska aktörer kommer tillåtas att köra inrikes flygtrafik. Dieselpriset kommer att höjas med fem rupies per liter (motsvarande knappt en krona) för att parera stigande oljepriser och de statliga subventionerna av hushållsgas kommer att minska.
Att detta väcker ilska på en marknad som inte är van vid rörliga bränslepriser är inte så svårt att förstå, men det är förslagen som rör detaljhandeln som ifrågasätts starkast. Mycket talar för att denna reform hotar regeringsbildningens parlamentariska underlag: flera av Kongresspartiets samarbetspartier har hotat att dra tillbaka sitt stöd om liberaliseringarna drivs igenom. Det är ett hot som bör tas på allvar.
Kritiken går ut på att den traditionella indiska handelsmodellen – Bhogals gatubild om man så vill – hotas av multinationella jättars intåg på marknaden. Konsumenternas beteenden kommer att skifta om Wallmart, Tesco och Carrefour tillåts bygga moderna stormarknader på deras bakgårdar. Med detta följer rubbningar på arbetsmarknaden. Den invecklade kedja av minst sju länkar som i dag kopplar lantbrukaren till konsumenten reduceras ned till en eller två mellanhänder. Det är i hög grad dessa mellanhänder som nu knyts i vrede: de är rädda att mista sin försörjning.
Men detta är naturligtvis också regeringens poäng. Den extremt ineffektiva logistiken i framför allt jordbrukssektorn har katastrofala följder. Inte nog med att konsumenten betalar ett mycket högt pris i relation till vad som kommer jordbrukaren till godo, en stor del av varorna går faktiskt till spillo. Regeringens officiella uppgifter säger att 30 procent av alla jordbruksprodukter ruttnar bort på vägen från åker till marknad. I ett land där stora delar av befolkningen tampas med undernäring och svält kan det knappast anses vara god politik.
Ytterligare en aspekt är att jordbrukssektorn är en av Indiens mest eftersatta. Sedan 1970-talet har jordbrukspolitik varit synonymt med stora statliga satsningar på konstgödsel och bekämpningsmedel. 1990-talets omtalade reformer nådde aldrig detta samhällets bottenskikt, och sektorn har heller inte påverkats nämnvärt av landets snabba tillväxt. Merparten av de fattigaste arbetar inom jordbruket, och det är här problemen med undernäring och svält är som störst. Förhoppningen är att även denna del av det indiska samhället – som omfattar ungefär 70 procent av befolkningen – skall få njuta frukterna av en öppnare ekonomi.
Dagen efter att strejkerna inleddes höll premiärminister Singh ett tal till nationen. ”Med dessa reformer”, förklarade han, ”kommer svinnet att minska, lantbrukarna kommer att få bättre betalt och priserna kommer att sjunka”. Enligt de officiella siffrorna skulle en lantbrukare som säljer sina grödor till ett internationellt företag som Wallmart få mer än dubbelt så mycket betalt som den som säljer till den traditionella kedjan av mellanhänder.
Trots frånvaron av utländskt ägande är organiserad försäljning i stor skala knappast någonting nytt för den indiska medelklassen, och man kan fråga sig om det verkligen finns fog för Gautam Bhallas och de andra köpmännen i Bhoghals oro. Nationella kedjor som Big Bazaar och More Supermarket ägnar sig redan åt just detta i ett hundratal indiska städer. Parallellt tycks de små kvartersbutikerna snarare öka än minska i antal. Den service som erbjuds – ett paket ris är aldrig mer än ett telefonsamtal bort, hemleveransen en självklar del av konceptet – och den personliga kontakten har visat sig vara svåra att konkurrera med. Hittills har ingen lyckats förklara varför amerikanska eller europeiska företag skulle göra det bättre än inhemska.
Texten är tidigare publicerad i Frivärld Magasin www.frivarld.se
