Hoten mot klimatet, demokratin och det fria ordet är återkommande ämnen inom litteratur och journalistik. Vid ett seminarium på Bokmässan i Göteborg behandlas dessa frågor med koppling till situationen i Bangladesh. Författaren Anisur Rahman, som deltar i seminariet, beskriver här tillståndet i landet.
Inför samtalet vid Bokmässan vill jag dela mina reflektioner kring hur det går för Bangladesh sedan den tidigare premiärministern Sheikh Hasina lämnade makten.
Sammanfattningsvis kan sägas att läget för demokratin och yttrandefriheten i Bangladesh har kraftigt försämrats under de senaste 14 månaderna.
Fakta | Samtalet vid Bokmässan
Hoten mot klimatet, demokratin och det fria ordet är återkommande ämnen inom litteratur och och journalistik idag. Vid ett seminarium på Bokmässan i Göteborg samtalar författaren Anisur Rahman med poeten och folkbildaren Lars Häger och tidskriften Sydasiens redaktör Johan Mikaelsson kring dessa frågor med koppling till situationen i Bangladesh.
Tid/plats: Fredag 26 september kl 17:30-18:00, Grön scen (länk till seminariet, Bokmassan.se)
Arrangör: Litteraturcentrum Uppsala (litteraturcentrum.se), Studiefrämjandet och Västra Götalandsregionen
Förhoppningar fanns om att situationen skulle förbättras under övergångsregeringen ledd av Nobelpristagaren Muhammad Yunus, men resultatet har blivit det rakt motsatta.
Över två 2 600 personer har mördats och över 15 000 barn har utsatts för våld under det här årets första åtta månader. Kvinnor och flickor trakasseras sexuellt i landet nästan varje dag. Personer med särskilda behov arresterades för att delta i manifestation.
Under det senaste året har fler än 200 journalister, författare, artister och progressiva sekulära röster dessutom på helt falska grunder åtalats för mord. Detta görs enbart i syfte att hindra dem att sprida kunskap om det som sker i landet. Sanningen är ett offer.
I efterdyningarna av Sheikh Hasinas avgång har landet drabbats av omfattande förstörelse av skolor, sjukhus, skulpturer, akademiska institutioner, museer, bibliotek, teatrar och mycket mer. Även fängelser har vandaliserats och fångar har hjälpts att fly. Fanatiker tog en död kropp från en grav och lade den därefter vid platsen för en mordbrand i Rajbari-distriktet i september 2025.
Är detta ett verk av islamistiska fanatiker som bär arvet från talibanerna, ISIS eller al-Qaida? Den frågan är relevant att ställa. Den statliga makteliten och bangladeshiska medier rapporterar inte kritiskt om vare sig det som Yunus regim eller armén gör.
Människor i Bangladesh är rädda och undviker därför att kritisera den statliga makteliten. Att ifrågasätta arméns brister eller kritisera religiösa grupper kan kosta en människa livet.
Det senaste året har landet som tidigare nämnts alltså bevittnat en omfattande vandalisering. Inte minst har det kulturella och historiska arvet slagits i spillror. Över 1 400 skulpturer som påminner om landets historia har förstörts.
Bland de förstörda statyerna är flera monument över Sheikh Mujibur Rahman, landets grundande president, Nobelpristagaren Rabindranath Tagore, konstnären Shilpacharya Zainul Abedin, den banbrytande feministiska författaren Begum Rokeya, en rad hjältar från befrielsekriget 1971 samt filosofen Lalon Fakir.
Bland de många som nyligen gripits i huvudstaden Dhaka finns den kände minoritetskämpen och ekonomen Abul Barkat, befrielsekrigshjälten Latif Siddiqui, journalisten Shariar Kabir, Manjurul Alam Panna, professorn Sheikh Hafizur Rahman Karzon samt Nazmul Ahsan Kalimullah.
Gripandena tycks syfta till att tysta några av landets sista modiga oliktänkande. Landet står i dag på gränsen till inbördeskrig på grund av Nobelpristagaren Yunus odemokratiska styre, samtidigt som militären anklagas för folkmord i distriktet Gopalganj i sydvästra Bangladesh.
Många undrar varför ett folk med en tusenårig språk-, litteratur- och kulturtradition har hamnat i den här farliga situationen. En del av förklaringen ligger utanför landets gränser. Grannlandet Myanmar har i åratal styrts av en militärjunta, och mer än en miljon rohingyer har tvingats fly från Rakhine (tidigare Arakan) till Bangladesh.
För närvarande utkämpar Myanmars militär strider mot olika revolutionära styrkor. I Rakhine-provinsen opererar den väpnade gruppen Arakan Army, som enligt The Burma Act (2022) får stöd från USA.
FN:s generalsekreterare har uppmanat Bangladesh att upprätta en humanitär korridor för att bistå de krigsdrabbade i konflikten mellan Myanmars militär och Arakan Army. Trots att det finns flera alternativa vägar för att distribuera mat, medicin och kläder pressas Bangladesh att engagera sig i konflikten. Arakan Army vill använda bangladeshiskt territorium för träning och vapenförflyttningar.
Att Muhammad Yunus accepterar detta är anmärkningsvärt. Hans brist på demokratiskt mandat och hans samarbete med militären och islamistiska extremister gör att han går USA:s villkor till mötes.
Bangladeshs moderna identitet kan inte förstås utan dess historia. Fram till 1947 var Bengalen, som omfattade både dagens Bangladesh (då Östbengalen) och Västbengalen i Indien, en av de rikaste regionerna kulturellt och ekonomiskt.
När den brittiska kolonialmakten lämnade subkontinenten splittrades Bengalen: Östbengalen införlivades i Pakistan medan Västbengalen blev en del av Indien. Under de följande årtiondena behandlades Östbengalen som en koloni av de pakistanska elitpolitikerna, militären och byråkratin.
Efter ett blodigt befrielsekrig mot Pakistan 1971, under ledarskap av Bangabandhu Sheikh Mujibur Rahman, blev Bangladesh självständigt. Landets grundare valde Rabindranath Tagores sång Amar Shonar Bangla (Min gyllene Bengalen, dig älskar jag) som nationalsång.
Sedan dess har landet växlat mellan demokratiska och auktoritära styren. Perioden 1971–2024 präglades av både framsteg och bakslag, men efter den 5 augusti 2024 har landet hamnat i en situation som mer och mer liknar ett inbördeskrig.
För att undvika en eskalerande kris i landet krävs omedelbara och kraftfulla åtgärder. Vi är många utanför landet som står upp för yttrandefriheten och uttrycker vår solidaritet med dem. Vi hoppas att Yunus styre tillsammans med militären och de islamistiska krafterna snart ska upphöra och att demokratin kan återuppbyggas.
Jag vill påminna om rikedomarna i den bengaliska litteraturen. Språkets tradition kan spåras tillbaka till Charyapada, en samling poesi från 700–1100-talen. Sedan dess har litteraturen utvecklats i dialog med världens andra språk och kulturer. Ett urval av dikter sträcker sig från Charyapada till samtida, nutida röster. Sheikh Mujibur Rahmans historiska tal från den 7 mars 1971 är för övrigt klassat av UNESCO:s som ett ”världsdokument”.
I denna svåra tid vill jag gärna minnas även landets nationalpoet Kazi Nazrul Islam, den banbrytande feministiska författaren Begum Rokeya, samt röster som Lalon Faqir, Michael Madhusudan Dutt, Jibanananda Das och Shamsur Rahman. De är alla värd att studera närmare.
Nobelpristagaren Rabindranath Tagore förblir en port till det bengaliska språket och litteraturen. De tryckta orden från dåtidens och nutidens bengaliska klassiker är fortfarande källor till inspiration, särskilt för det bengali-talande folket som ännu kämpar för frihet.
Läs mer | Anisur Rahman svarar på Sydasiens frågor
