Sydasien tidskrift har startat året med en mängd olika ämnen på startsidan; fallet Jyoti som skakade om Indien och dess ledning fick en stor del uppmärksamhet i media världen över. Samtidigt påbörjas FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève en månadslång session och den största hindufestivalen Maha Khub mela i Allahabad. Det som kommer bli ett händelserikt år har bara börjat, följ med oss till Sydasien 2013!
En lek med ord är att kalla vårt kära Skandinavien Skandinavistan. Eftersom suffixen –stan betyder land så betyder Pakistan – landet där Paki bor, Afghanistan – landet där Afghani bor, och Hindustan – landet där hinduerna bor osv. Att i neo-indoeuropeisk anda ge våra svenska ord en sydasiatisk klang såsom bl.a författaren Zac O’Yeah gör ger således ett mer fusionerat språk. Kanske finns fler exempel på denna typ av ord i den kommande deckaren ”Operation Sandalwood” som släpps 13 mars. Sydasien recenserar i samband med lanseringen, håll utkik.
Våren gjorde en tveksam entré i Stockholm i slutet av februari samtidigt som FN:s råd för Mänskliga Rättigheter äger rum i Genève. Sydasiens Johan Mikaelsson är på plats. MR frågor på Sri Lanka kommer att diskuteras under ett flertal punkter bl.a fallet med avsättningen av chefsdomaren Bandaranayke. Läs mer om vad som skall diskuteras i artikeln ”Sri lanka får ta plats i Genève”.
I februari i år ägde Indiens största hinduiska festival Maha Khub mela rum. Elin Thorsén var i Allahabad och observerade och deltog. Läs hennes färgstarka reportage “Yog och Bhog på Maha Khub mela” här.
Sorgligt men sant är att under slutet av 2012 och början av 2013 har flera övergrepp mot kvinnor i Indien och Bangladesh kommit i rampljuset. Sydasiens Wilda Nilsson debatterar i artikeln ”Kampen för värdighet in i det sista” , Indiens kvinnosyn med tesen att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter – vi alla bör tillgodoses lika rätt till trygghet i samhället. I Indien pågår en viktig debatt och fallet Jyoti har belyst problemet och släppt problematiken upp till ytan. Men roten till problemet kvarstår; det finns en fundamental snedvriden syn på könen i Delhi.
Jag upplever Delhi som en betydligt råare stad än andra indiska storstäder, det är någonting hos Delhi som har gjort innevånarna i stadens mörkare periferier sällsynt hårdhudade. Män som inte respekterar kvinnor rör sig i det offentliga rummet och utgör ett reellt hot i vardagen. Det är även en klassfråga om vem som blir utsatt, och samhällets lägre sociala klasser drabbas hårdast. ”Fina” representabla damer och herrar rör sig inte i vissa områden på kväll och nattetid.
I Delhi sker dessutom en ”mildare” form av övergrepp dagligen under dygnets alla timmar, fenomenet eveteasing som innebär att kvinnor får oönskad uppmärksamhet i form av nedsättande kommentarer och närmanden. Problem med eveteasing har länge varit en debatt i Indien. Även denna debatt har flutit upp till ytan i kölvattnet av fallet Jyoti.
Det är sorgligt att se att det en gång så storslagna Shahjahanabad nu är så pass slitet av den extrema urbaniseringen och det minimala underhållet av husfasader och gator. Snälla renovera Delhi, tänker jag tyst för mig själv då jag vandrar i Mongulernas gamla kvarter där valvens mosaik spruckit efter århundranden av slitage från väder och vind och framförallt luftföroreningar. I det gamla Delhis kvarter är stanken av urin bedövande.
Jag tänker att på Mongulernas tid och på Alexander den Store när han satt på sin påfågeltron i Red Fort i Delhi. Kan tänkas att han avrättade de som urinerat offentligt på hans pampiga byggnader. Ibland ställs allt upp och ner med tiden. Men det är aldrig för sent att lära av historien. Ett rent Delhi i dubbel bemärkelse är något jag önskar se inom min livstid.
