Yog och Bhog på Maha Kumbh mela

Allahabad, februari 2013: Det är redan när bussen ifrån Varanasi rullar in emot Allahabad som det står klart att någonting stort är på gång – ett bokstavligt hav av tält breder ut sig längs båda sidorna av floden Ganges, som sveper förbi staden. Det här är skådeplatsen för vad som beskrivits som jordens största religiösa sammankomst: Maha Kumbh mela. I tidningarna har det spekulerats om allt ifrån trettio upp till hundra miljoner besökare under en och samma dag.

Kumbh mela är en hinduisk festival som hålls var tredje år på fyra alternerande platser utspridda i norra och mellersta Indien – Haridwar, Allahabad, Nasik och Ujjain. Festivalen, som firas under några veckor i januari-februari, centreras kring vissa datum bestämda av astrologiska konstellationer. Vid dessa tillfällen anses det vara renande för själen att bada i någon av floderna som rinner förbi de olika platserna. Den största andelen besökare kommer just under dessa dagar, men en strid ström pilgrimer kan ses under hela festivalperioden. Var tolfte år, då festivalen hålls i Allahabad, anses det vara extra lyckosamt att delta, och detta kallas därför Maha Kumbh mela, eller den ”stora” Kumbh melan.

I Allahabad möts de båda heliga floderna Yamuna och Ganges och rinner samman, och det är kring denna mötespunkt, kallad Sangam, som pilgrimer samlas för att bada och förkovra sig i religiösa samtal med diverse gurus och asketer. Sandbankarna, som annars ligger öde, förvandlas för ett par veckor till en stad av tält, prydligt uppdelade i sektorer med åtskiljande gator.

Jag har kommit till Kumbh melan för att träffa min vän Mariko Hamaya ifrån Japan. Hon är antropolog och numera bosatt i Indien, där hon arbetar på en avhandling om kvinnliga hinduiska försakare. Inspirerad av de människor hon arbetat med de sista åren bestämde sig Mariko bara några månader tidigare för att själv ta sanyas, eller inträda i ett liv av försakelse. Hon har nu bjudit in mig att tillbringa en dag på melan tillsammans med sin nya familj – gurun Sivananda Giri och hans lärjungar.

Det är inte lätt att hitta någon på festivalområdet, visar det sig snart. Trots att jag kommit mellan två av de viktigaste datumen, då den största mängden besökare strömmar till, är det mycket folk som rör sig på de provisoriska gatorna. Skyltningen är, på traditionellt indiskt vis, minimal och kryptisk. Jag har via ett sms ifrån Mariko fått reda på att jag skall till sektor fyra, och därifrån leta mig vidare till tent no 17. Vi har försökt ringa varandra, men det är omöjligt att höra någonting över telefon.

Till slut, när jag lyckats få bekräftat av en vänlig polisman att jag befinner mig i rätt sektor, börjar jag fråga mig fram. Marikos guru, och tillika numera också Mariko själv, tillhör en gren av Dashnami sampradaya, en orden som etablerades av helgonet Shankara redan på 700-talet. Till följd av sin respektabla ställning, antar jag, har Dashnami asketerna fått tilldelat tältplats i en central del av melan. Jag känner mig glad att jag åtminstone inte behövt leta mig ut till de mer perifera delarna av festivalområdet, som breder ut sig över flera kvadratkilometer.

Jag frågar en orangeklädd sadhu, asket, om hjälp. ”No no, this is the Puri family”, säger han. ”Giri family is over there”. De inbördes förhållandena mellan hinduiska asketer är en komplicerad affär. Inom Dashnami finns tio olika sub-ordnar eller ”familjer” med olika namn, som Giri och Puri. Dessa har sina egna revir på det stora området.

Inom Dashnami finner man också en gren som kallas Naga babas. Dessa utgör det kanske mest spektakulära inslaget på Kumbh melan. Naga babas var ursprungligen krigar asketer, och är ofta ansedda att vara de mest hetlevrade av de olika asketiska inriktningarna. De är lätta att känna igen genom att de aldrig bär kläder utan är nakna och insmorda i aska. Jag passerar många av dem när jag vandrar kring mellan tälten. Vissa av dem avlägger löften om att disciplinera sin kropp på olika extrema vis, i syfte att frigöra sig ifrån kärleken till den egna kroppen. En Naga baba som passerar mig håller sin ena arm rakt uppåt ovanför huvudet. Armen har totalt skrumpnat ihop som en död gren. En annan har slutat att sitta och ligga, och vilar sig istället på ett slags gunga, där han kan stå upp och luta armarna och överkroppen när han behöver.

När jag till sist hittar Mariko har det hunnit bli tidig eftermiddag. Hon står och väntar på mig utanför sin gurus tält, och jag missar henne nästan. Med sin numera orangea klädsel och sitt svarta hår smälter hon väl in bland alla de andra asketerna. Det är bara de karakteristiska sneda ögonen och en brytning i hindin som avslöjar att hon ursprungligen kommer ifrån en helt annan kultur. Mariko lotsar mig vidare genom de trånga gränderna längre in bland tälten. Hennes guru är just nu på besök hos en guru bhai, en andlig broder, så för att träffa honom måste vi bege oss dit.

I tältet vi kommer till sitter ett antal sadhus kring en eldstad och röker och småpratar slött. Några kvinnor syns inte till men Mariko verkar bekväm ändå. Lite senare får jag veta att kvinnliga sadhusinis bor i ett separat kvarter för sig själva dit bara kvinnor har tillträde. Alla hälsar vänligt på oss då vi sätter oss ned, försäkrar sig om att vi ätit lunch och serverar oss varsin kopp sött chai.

Eftermiddagen förflyter på samma sätt. Vi följer med Sivananda Giri, Marikos guru, till olika tält och möter olika sadhus, eller babas som de oftast kallas i folkmun. Det verkar vara mer regel än undantag att finna dem på telefon med någon – alla verkar ha mobiler som används flitigt. Det pratas och skrattas och skvallras och dricks chai, oräkneliga koppar. Vi gör en avstickare och besöker de kvinnliga asketernas kvarter, där är det lugnare, åtminstone utomhus. Vi blir inropade i ett tält av en av Marikos väninnor, som bjuder på jalebis, söta friterade godsaker, samt en musikuppvisning med ett muntert tamburinsolo.

Mer och mer får jag känslan av att det här med sadhus och deras samfund verkar handla mindre om strikt asketism och mer om en form av familjetillhörighet – om än av ett annat slag än den konventionella. Och visst, säger Mariko, Kumbh melan är ett av de tillfällen då sadhus ifrån hela Indien har möjlighet att träffas och umgås. Det är också här som många nya adepter blir initierade till det asketiska livet. Festivalen fyller därför en viktig social funktion för sadhus. Ett liv i försakelse handlar inte bara om att dra sig undan ifrån samhället, utan också om att återanpassas in i en ny form av social gemenskap.

När det drar ihop sig till kväll uppdagas en av baksidorna med det asketiska familjelivet. Jag frågar vid ett tillfälle lite försiktigt vart vi ska sova. Sivananda Giris egna tält visade sig vara ett av de minsta på området, och jag befarade att vi skulle behöva tränga ihop oss där allihop. Då berättar Mariko att en vecka tidigare, då de först kommit till festivalen hade Sivananda Giri satt upp ett stort tält med eldstad där de alla skulle bo.

Några dagar senare hade dock en äldre gurubhai till honom anlänt, utan tältplats. På grund av sin högre ålder och ställning hade då den äldre brodern helt sonika tagit över Sivanandas tält och bosatt sig där. Sivananda Giri, Mariko och två andra lärjungar hade istället fått flytta in i två små rum i staden någon kilometer bort. Men det var inga problem, försäkrade Mariko. Förutom att de inhyste en talrik musfamilj, var rummen helt okej.

Nästa morgon ska Mariko iväg tidigt på ett akademiskt seminarium, och jag har dagen för mig själv. Jag lämnar asketernas tältstad och beger mig ut i strömmen av pilgrimer. Jag korsar Ganges över en provisorisk pontonbro som byggts upp till andra sidan floden. I morgondiset kan man långt borta se en flock människor doppa sig vid Sangam, där Ganges och Yamunas vatten flyter samman.

På andra sidan floden är atmosfären annorlunda, Naga Babas har bytts ut mot försäljare som huvudattraktion. Här verkar lekmännens värld återigen vara den dominerande. Vid en väg sitter hundratals människor i långa rader och väntar på mat, medan bhajans, religiösa sånger, skrålar ut ifrån de intilliggande tältens högtalare. Försäljarna runtom erbjuder allt som långväga resenärer kan tänkas behöva – sindhur, sandelträ, ayurvediska medikament och lyckobringande amuletter i form av harsvansar och rudraksha kärnor.

När jag några timmar senare sätter mig på bussen igen för att lämna Allahabad tänker jag att Kumbh melan är som ett slags extrakt av Indien – här blandas allt om vartannat, och inget är riktigt vad det vid första anblick verkar vara. Det som i indiska filosofiska termer kallas yog och bhog, andligt sökande och världsligt nöje, slingrar sig kring varandra tills de är nästintill omöjliga att skilja åt.

De saffransklädda försakarnas värld, hur heliga de än må vara, påminner mig om ett ovanligt långvarigt kafferep. Inget illa menat med det, jag har inget emot kafferep, tvärtom. Det är bara, som så ofta i den här delen av världen, inte vad jag hade förväntat mig.

Text och foto: Elin Thorsén