Afghanistan toppar nyhetsagendan och rapporterna är riktiga humörsänkare. För de afghaner som hoppats på fred, stabilitet och utveckling är talibanernas framfart en levande mardröm.
Sedan Sovjet invaderade landet 1979, och dessförinnan, har krig och konflikter satt sin prägel och successivt eroderat den kulturella värdighet och nationella stolthet som byggts efter självständigheten från kolonialmakten Storbritannien 1919.
Istället har extremism byggd på islamistisk fundamentalism med åren kunnat få fäste och klättra upp som en bärande och svårutplånad idé ända in på 2020-talet. Hur kunde det bli så illa? Att idén om demokrati och respekt för mänskliga rättigheter, som de flesta afghaner eftersträvar, inte vinner.
Det bergiga landet har varit skådeplats för uppgörelser mellan stormakter. I Afghanistan hade USA sponsrat Mujaheddin-krigare som skulle slåss mot Sovjet under 1980-talet. När Sovjet till sist drog sig ur 1989 klev USA så småningom (2001) in ”med kängor på marken”.
Då hade ”kriget mot terrorismen” inletts. Amerikanska militärkängor följdes av kängor från en lång rad länder, inklusive Sverige. Flera tusen utländska soldater, varav fem svenskar har mist livet i landet. Få i jämförelse med antalet afghaner. Ska intentionerna, att ersätta terror med demokrati, ha varit förgäves?
När USA lämnade Vietnam i mitten på 1970-talet gjordes det med sargat självförtroende och funderingar kring det kloka i att ge sig in i konflikter långt bort. Över Vietnam hade en ofantlig mängd bomber dumpats och Napalm death blivit ett nytt begrepp.
Soldaterna som då utkämpat ännu ett krig mot kommunismen fick ingen lätt hemkomst, med sargade kroppar och plågade psyken. De som kom tillbaka vill säga. Men långt fler vietnameser hade fått sätta livet till.
Afghanistan slutar nu med ett debacle för den svajande stormakten USA. Attackerna efter 7 oktober 2001 och störtandet av talibanregimen som skyddat terrorgruppen al-Qaidas ledare Usama bin-Ladin kan till skillnad från invasionen av Irak i mars 2003 ses som ett logiskt svar på 11-september-attackerna mot USA.
När USA:s tidigare president, Donald Trump, beslutade att inleda förhandlingar med talibanerna och därefter började dra tillbaka trupperna bekymrades många analytiker. Med rätta.
Efterföljaren på posten, Joe Biden, delade uppfattningen om att det är ohållbart att amerikanska soldater ska hålla ordning i Afghanistan. Från maj i år har våldet därefter eskalerat och den amerikanska reträtten är planerad att slutföras just 11 september. Men först skickas 3000 amerikanska soldater för att evakuera ambassadpersonal från Kabul.
Huvudstaden Kabul riskerar enligt bedömare att falla i talibanernas händer ”inom veckor”. Att släppa landet till en terrorgrupp efter 20 års engagemang för att bekämpa just terror och extremism är … obegripligt.
Det sätt tillbakadragandet görs på kan ge en bestående skamfläck på den amerikanska flaggan. Det är uppenbart att extremister och bakåtsträvare gynnas av beslutet och hädanefter kan styra de delar av landet som kontrolleras.
FN:s generalsekreterare António Guterres sa i ett uttalande 13 augusti (un.org) att talibanerna måste upphöra med offensiven och att han förfasas över uppgifter om deras förakt för mänskliga rättigheter, vilket inbegriper angrepp på kvinnor och journalister.
Redan nu styr de idel skäggiga männen med de sharialagar som bygger på att döda alla som tycker olika och avviker från normen. Barmhärtighet finns inte i deras ordbok.
Brittiska The Guardian uppger att Pentagon, det amerikanska försvarshögkvarteret i Washington, är ”djupt bekymrat” över situationen i Afghanistan. Provinshuvudstäder intas av talibaner och regeringstrupper rapporteras på många håll bjuda svagt motstånd. Landets andra och tredje största stad, Kandahar och Herat, har redan intagits.
Afghanistans president Ashraf Ghani försöker mana till samling internt i landet och internationellt mot de framryckande terrorkrigarna som nu befinner sig cirka fem mil från Kabul.
Men strider har under lördagen rapporterats bara någon mil från huvudstaden. Talibaner har bevisligen funnits inne i huvudstaden och begått sprängdåd under lång tid. Förhandlingar med talibanerna tros nu kunna leda till att landet delas eller att regeringen tvingas kapitulera.
Under lördagskvällen bekräftades att Mazar-i-Sharif, landets fjärde största stad, intagits av talibaner och att regeringstrupperna övergivit den helt. Tusentals svenska soldater har lärt känna staden som ligger i landets norra del genom deltagande i den fredsbevarande Isaf-styrkan. Som mest fanns cirka 1000 svenska soldater på plats vid basen Camp Northern Light.
Den svenska insatsen var efter 2015 en del i Natos operation i landet och avslutades i maj 2021, vilket bland andra SVT rapporterade om.
Under åren har uppfattningarna gått isär om det varit rätt av Sverige att delta, och även ifrågasatts, som i en debattartikel i GP från 2017. Men svenska regeringar har sedan 2001 ställt upp med både mänskliga och ekonomiska resurser.
Hjälporganisationen Svenska Afghanistankommittén (SAK) uppger att organisationen arbetar vidare i landet, även i talibankontrollerade delar.
Inget av grannländerna tycks vilja överta USA:s roll som extern polismakt. Däremot tar sig extremister in, som tror sig kunna bli lyckliga av att förtrycka och utnyttja lokalbefolkningen, smuggla opium inom regionen och till väst och smida nya planer på ett utvidgat extremistvälde.
För CNN:s reporter Clarissa Ward som finns på plats i talibankontrollerade delar av landet intygar en befälhavare för talibanerna i ett reportage att ett långsiktigt mål är att sharialagar ska gälla över hela världen.
Det är som att slaget mot dessa extremister getts upp i förväg. ”Kabul kan falla inom veckor” har på kort tid blivit ett mantra som upprepas. Ska det få ske? Var finns stridsviljan, den som bygger på att några måste dö för att än fler ska få sin frihet?
Talibanernas stridskrafter uppges vara cirka 100 000 soldater, medan regeringen har fler soldater och bättre utrustning, även om talibanerna nu har erövrat både stora områden och utrustning från regeringsstyrkorna. Men den afghanska försvarsmakten är till synes demoraliserad.
Talibanerna är inte populära bland afghaner i gemen, enligt opinionsundersökningar. Allra mest ogillas de av yngre och bland kvinnor överlag och bland minoriteter, som hazarerna, vilka har utsatts för folkmord av talibanerna som utgörs av mestadels pashtuner.
Sydasien har under flera år lyft fram det faktum som afghanska flyktingar hela tiden återupprepat, att: ”Afghanistan är inte säkert!”. Det är än mer osäkert nu och avvisningarna till landet är stoppade.
Nu är istället nya flyktingströmmar att vänta. I vanlig ordning flyr de flesta landvägen in i grannländer. För en del av de tiotusentals afghaner som hjälpt de utländska styrkorna öppnas dörrar in i andra världsdelar. Men inte för alla.
Enligt FN-organet Unama (United Nations Mission in Afghanistan) är antalet döda på väg att rusa i höjden. Inte minst drabbas kvinnor, barn och äldre. Dessutom är coronapandemin långt ifrån över.
I Sveriges Radio intervjuades häromdagen tolken ”Amir”. Han vet att afghaner som hjälpt utländska styrkor i målet om att bygga ett nytt Afghanistan på demokratisk grund och med värderingar i linje med FN:s syn på mänskliga rättigheter kommer att mördas av talibanerna, där tar makten. I Sverige har en debatt tagit fart om den svenska regeringens bristfälliga hjälp för tolkar, hjälpare och deras familjer.
Internationella medier tvingas flytta tillbaka positionerna. Inte minst amerikanska New York Times, har haft en imponerande täckning i landet, med ständigt initierade artiklar om händelseutvecklingen. Givetvis har även andra stora medieorganisationer täckt landet.
I Sverige sticker Expressen ut med den enda reportern på plats, Magda Gad, som rapporterar varje dag. Den som läser hennes artiklar och ser hennes bilder och filmklipp får inblickar i situationen på marken. Frågan är hur stor skillnad Gads reportage kan göra. (Uppdatering: SVT:s reporter Samir Abu Eid finns nu också på plats och rapporterar för SVT.)
I mitten av juli 2021 dödades den indiske fotojournalisten Danih Siddiqui i Afghanistan, under uppdrag för nyhetsbyrån Reuters. Han blev 38 år och efterlämnade fru och två barn. En del av hans bilder kan ses på webbplatsen danishsiddiqui.net, som nu också fungerar som en minnessida.
Enligt Unesco har fem afghanska journalister dödats hittills under 2021, varav fyra kvinnor. Talibaner har särskilt valt ut kvinnliga journalister som måltavlor och dödssiffran befaras stiga kommande veckor.
Sveriges Radio (och även Sveriges Television) har efter mordet på Asienkorrespondenten Nils Horner 2014 tvekat inför att skicka medarbetare inklusive frilansar in i konflikthärdar. Horner var omtyckt och älskad av många, som vän och som en dedikerad reporter och korrespondent som verkligen ansträngde sig.
Hans plötsliga död kom som en chock. Vid Ekots nyhetssändning 11 mars 2014 klockan tio på förmiddagen läste en kollega till Horner upp dödsbudet i direktsändning. Blodet isades.
Det påminde mig personligen om kollegor och vänner i Sri Lanka som dödats i tjänsten, mitt i livet, för att de inte tvekat rapportera om en konflikt. Att närvara vid minnesstunden som Sveriges Radio höll för Nils Horner i Berwaldhallen någon vecka senare kändes som en självklarhet.
I Sveriges Radios program ”Medierna” diskuterades frågan om SR:s hållning är den rätta. Frågan är verkligen inte enkel att besvara. Vad vi vet är att kriget i Afghanistan fortsätter och att det spiller över världen.
”Jung”, krig, är ett fult ord som ett afghanskt barn sa i dokumentärfilmen från 2000 med samma titel. Självklart borde kvinnor och barn få inflytande och bestämma, inte våldsmän.
Läs mer | Om Afghanistan i Sydasien
Afghanistankännaren Anders Fänge, skrev i Sydasiens årsbok en analys, av läget i Afghanistan runt årsskiftet. Redan då fanns farhågor om vad som kunde ske. Sedan dess har läget förvärrats dramatiskt. Häromdagen intervjuades Anders Fänge av Sveriges Radio (Ekot, 13 augusti).
I april skrev Ingrid Eckerman om det allvarliga läget i artikeln ”Fel att utvisa till ett Afghanistan på randen till kaos”. Samtliga Artiklar om Afghanistan på Sydasien.se kan ses i kronologisk ordning här och än fler finns i arkivet över tryckta tidskrifter.
Höstens nummer av Sydasien (nr 4) kommer att ha tema Afghanistan.
