Genom det mångsidiga bokprojektet Den onödiga flyktingkrisen ska frågan om utvisningarna till Afghanistan sättas på agendan. En av initiativtagarna, Ingrid Eckerman, grundare av nätverket Stoppa utvisningarna till Afghanistan!, ger här en bild av det för flyktingarna högst prekära läget.
Vi kommer alla ihåg hösten 2015. Buss efter buss, tåg efter tåg med flyktingar, flyktingar, flyktingar. Åsa Romson i tårar när Stefan Löfven förklarade att gränsen måste stängas och den generösa lagstiftningen upphöra.
Det var 163 000 personer som sökte asyl under 2015. Av dem hade 41 600 afghanskt medborgarskap, varav 23 000 registrerades som ensamkommande barn och 6 600 som ”familjebarn”, dvs. de kom med en eller två föräldrar.
Vi vet också vad som hände sedan. ”Jag räknar med att 60 000 eller 80 000 får avslag” sa Anders Ygeman. ”Vi kan inte ta hand om alla Mellanösterns pojkar” sa Morgan Johansson. Detta långt innan afghanerna ens kommit till första förhöret på Migrationsverket.
Många kom från Iran. Under talibantiden på 1990-talet var det många som flydde dit, framför allt hazariska shiamuslimer som trakasserades av talibaner och andra. Andra hade flytt undan personliga fiender – det kunde handla om hedersbrott eller annat som måste hämnas.
I Iran betraktas de som andra eller tredje klassens invånare. Sjukvård och skolor är dubbelt så dyra för dem. När polisen hämtade 16-åringar som fick välja mellan att skickas till Afghanistan eller till kriget i Syrien var det många som skickades iväg till Europa av sina familjer – det handlade om att rädda livet.
De som kom från Afghanistan tillhörde olika folkgrupper, pashtuner, tadjiker, hazarer, balucher och andra. Min uppfattning är att de hade mer tydligt personligt hot mot sig. Det kunde vara strider om mark eller vapenförråd, rekrytering till talibaner eller IS, hedersbrott. En del hade varit med om mycket otäcka händelser, att se sin mamma våldtas eller sin pappa få halsen avskuren, att själv vara kidnappad eller utsatt för våldtäkter som danspojke. För flickor och kvinnor handlar det ofta om att brutit mot hedersregler.
Som vi alla vet har Migrationsverket i allmänhet inte accepterat att afghanska medborgare har skyddsskäl. Efter Migrationsverkets prövning fick ungefär 27 000 personer avslag, varav 15 000 ensamkommande barn och 4 000 familjebarn.
Situationen i Afghanistan
Afghanistan anses vara det fattigaste landet i världen. Landets ekonomi vilar på bistånd och illegal narkotikahandel. Exporten utgör en tiondel av importen. Med den stora diaspora som finns idag utgör de privata bidragen troligen en ansenlig del.
Av de cirka 40 miljonerna invånare är cirka hälften under tjugo år. Medellivslängden, som sedan USA:s invasion 2001 stigit från 44 till 60 år, tycks under de senaste åren återigen ha sjunkit. Spädbarnsdödligheten är den högsta i världen.
John F Sopko, SIGAR (the Special Inspektor General for Afghanistan Reconstruction), har tidigare konstaterat att USA:s insatser i Afghanistan inte har medfört något positivt för landet, snarare har det orsakat skada. Motsvarande gäller även den svenska insatsen.
Att mängder av bistånds- och andra pengar pumpats in i ett land som inte har struktur och kapacitet att ta emot dem på ett ordnat sätt har lett till en skenande korruption från regeringen och nedåt. Opiumodlingen, som talibanerna förbjöd, är större och viktigare än någonsin.
Positiva saker som hänt de senaste tjugo åren är dock ökad utbildning, framför allt för flickor. Detta har medfört att det finns en utbildad klass unga människor, framför allt i storstäderna. IT-teknologin har medfört att de kan följa vad som händer på andra håll i världen, och de kan ha ett kontaktnät som är geografiskt vida spritt.
Sedan 2015 har situationen i Afghanistan gradvis försämrats. Fattigdomen har ökat, den interna flykten har ökat, våldet har ökat, framför allt mot civila.
Vid en hearing 2019 presenterade John F Sopko en lista på nödvändiga faktorer för fred med bibehållen regering:
- Ekonomiskt stöd från utländska bidragsgivare för att kunna försvara landet mot motståndsgrupper som talibaner och IS. De statliga soldaterna måste få fortsatt god lön för att inte ansluta sig till andra grupper.
- Integrering av 60 000 tungt beväpnade talibaner. Blir de besvikna kan de ta till vapen mot regeringen igen.
- Fortsatt förbättring för kvinnorna – annars hoppar givarländerna av.
- Kontroll av bidragen, vilket kräver närvaro av utländsk personal.
De så kallade ”fredssamtalen” som USA bjöd in talibanerna till gjorde att talibanernas status steg kraftigt. Från att ha setts som paria där ledarna har behövt gömma sig så reser de nu mellan olika huvudstäder och blir mottagna som potentiella makthavare. Nu när USA, utan villkor, drar sig ut ur USA ser sig talibanerna redan som vinnare. Kunniga bedömare anser att talibanernas inflytande kommer att öka kraftigt, och att risken är stor att de tar makten helt.
Vad händer om talibanerna tar makten?
Det vi vet är att det inte blir som förra gången de fick makten. Det finns andra väl utrustade grupper som inte utan vidare kommer att acceptera att bli utan inflytande. Dit räknas ett antal av de före detta krigsherrar som finns i regeringen och på andra betydelsefulla poster. I vissa områden har hazarerna beväpnat sig för att vid behov kunna försvara sig mot talibanerna. Risken för ökat antal våldshandlingar, kanske ett fullt utvecklat inbördeskrig, är stor.
Befolkningen har idag en annan utbildningsnivå, och det finns stora grupper studenter som absolut inte vill återgå till det inskränkta livet. Om talibanerna drar tillbaka kvinnors rättigheter alltför mycket kommer givarländerna att hoppa av. Eliten, de som idag har inflytelserika poster och goda inkomster, kommer heller inte att lättvindigt ge upp sina positioner.
Hur långt talibanerna går när det gäller kvinnors rättigheter vet vi inte. Företrädare har sagt att flickor ska få gå i skola, dock åtskilt från pojkar. När kulturministeriet förklarade att flickor inte skulle få sjunga i blandad kör blev det sådana protester att man fick dra tillbaka förbudet.
När det gäller ”återvändande” flyktingar från Europa har vi inga positiva förväntningar. Migrationsverket brukar anse att man kan resa till ett annat område i landet än där man har sina fiender. Anders Fänge, Afghanistanexpert, har visat att man inte kan gömma sig i ett land där talibaner och poliser ofta har tätt samarbete.
Idag gör internet och sociala medier att informationen om var människor befinner sig sprids snabbt. Det finns många exempel där flyktingar i Sverige hittats av sina fiender i Afghanistan.
Afghanistan har inte möjlighet att erbjuda de utvisade ett ”värdigt, säkert och ordnat” mottagande som återvändaravtalet med EU bjuder. Få får möjlighet att använda sig av de återetableringsprogram som finns. Det finns inga indikationer på att någon av de utvisade ensamkommande ungdomarna lyckats ”etablera” sig.
Flickan ”Guldkråkan” fick med sin familj periodvis bo i en grotta för att skydda sig mot angripare. ”Ali”, kristen och homosexuell, gick ner sig i drogträsket och hade förlorat sin infekterade fot och kanske sitt liv om han inte blivit hittad av andra svenskafghaner. ”A” lever gömd på grund av hot från talibanerna.
Några har utsatts för hot från sin egen familj. Någon har setts tigga på gatan. Flera har tagit sig till Iran med eller utan hjälp av sin svenska familj. Några har flytt vidare därifrån. Några har dött. Många har ”försvunnit”, dvs. deras svenska hjälpare har förlorat kontakten med dem. Några ungdomar lever förhållandevis väl, men det beror på det stöd de får från svenska hjälpare.
Att identifieras som återvändare kan dessutom medföra risker. De återvändande har sekulariserats, kanske har de aldrig skolats in i islamska sedvänjor. Ännu värre är om de inte ens kan tänka sig försöka leva som en muslim då de blivit troende kristna eller ateister.
En kristen ungdom hade på Migrationsverkets inrådan rest till ett ”lugnt” område i norra Afghanistan. Han blev där uppmanad att genast bege sig därifrån för det var alldeles för farligt för honom. En annan har blivit misshandlad av talibaner två gånger för att han har lyssnat på musik i telefonen.
Att skicka tillbaka flyktingar till Islamiska Staten Afghanistan anses redan nu vara ett brott mot mänskliga rättigheter. Att skicka tillbaka dem till ett land lett av talibaner är ett ännu större brott.
Den stora afghanska diasporan kan spela en viktig roll
Den stora massflykten ut ur Afghanistan ägde rum vid Sovjetunionens invasion 1979. En ny våg tog fart med talibanernas maktövertagande 1996. När USA ockuperade landet 2001 kom många tillbaka från Iran och Pakistan, men i takt med ökad osäkerhet i Afghanistan upphörde denna återvandring. När USA:s sanktioner och sedan coronapandemin försämrade förhållandena i Iran har återvandringen därifrån återigen tagit fart.
Man räknar med att cirka sex miljoner afghaner bor i andra länder, varav fyra miljoner i Iran och Pakistan och en halv miljon i Europa. Under flyktingvågen 2015 var afghaner en av de allra största grupperna. Av dem som deporteras till Afghanistan lämnar de flesta åter landet. Vanligast är att man tar sig till Iran för att stanna där eller för att fortsätta till Europa.
”Vi ska hjälpa fattiga på plats” säger vissa partier. Ett mycket bra sätt att hjälpa på plats är att ta emot migranter, ge dem arbete och anständiga villkor och låta dem skicka hem pengar till sina familjer. Migranters hemsända pengar överträffar ofta de summor som biståndet uppgår till.
Om landet utvecklas fredligt kommer en del migranter att återvända med nya värderingar, kunskaper och pengar. Andra upprättar affärsförbindelser eller forskningsutbyte.
Läs mer Afghanistan och ”Den onödiga flyktingkrisen”
”Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015-2021”. Det mesta ur en kommande bok finns redan nu på onodigaflyktingkrisen.se.
William Maleys essä ”Varför man flyr och inte kan återvända”, Arena Idé, publicerad den 21 mars 2021.
Sydasien har publicerat ett flertal artiklar om Afghanistan de senaste månaderna. Se hela listan över artiklar om Afghanistan.
