Sedan augusti har New Delhi stramat åt tyglarna ytterligare i Kashmir. Livet i den muslimska regionen blir svårare och svårare under den hindunationalistiska regeringen. Yttrandefriheten är nu kraftigt begränsad och regionen har blivit av med den självbestämmanderätt de delvis har åtnjutit. Nu är det viktigt att inte titta bort, skriver Henrik Schedin.
Den femte augusti förra året röstade den indiska regeringen, under ledning av hindunationalistiska Bharatiya Janata-partiet (BJP), igenom att artikel 370 i Indiens konstitution skulle dras tillbaka. Denna artikel hade givit det regionala styret i Kashmir en viss mån av autonomi. Enligt artikeln hade Kashmir en egen konstitution, rätt att stifta egna lagar, och en egen flagga.
Att återkalla artikel 370 var en del av BJPs valmanifest tidigare under 2019. De anser att Kashmir behövde integreras mer i resten av Indien för att det skulle bli fred. Samtidigt verkade de förutse våld, då de dagarna innan förbjöd skolelever att gå till skolan, tvingade turister att lämna regionen, och utökade den väpnade styrkan i Kashmir.
Dessutom begränsade myndigheterna tillgången till kommunikation genom att dra ner hastigheten på internet och blockera mobiltäckningen i regionen. Numera lever Kashmirborna under en blockering av internet liknande Kinas.
Kashmirborna lever under en blockering av internet liknande Kinas
Just nu rasar hela världen mot rasistiskt våld, efter polisvåldet mot svarta i USA. Kashmir är den mest militariserade zonen i världen och polisvåldet utförs av militärpolis i regionen. Gummikulor, skarpa skott, tårgas och tungt beväpnade styrkor som bevakar skolbarn till och från skolan är en del av vardagen. Demonstrationer uppstår då och då efter att civila har blivit skadade eller dödade.
Med tanke på hur den nuvarande indiska regeringen attityd mot muslimer, är det svårt att inte läsa in rasism, eller islamofobi i detta fall, i våldet. Muslimer i Indien vittnar om att det blir svårare och svårare att leva där. Våld mot muslimer har blossat upp ett flertal gånger månaderna innan Indiens lockdown, och regeringens hinduchauvinistiska inställning mot muslimer har inte gjort saken bättre.
Kashmir har länge varit en nagel i ögat för den indiska regeringen och det finns en lång historia av att göra motstånd i regionen. Den senaste utveckling har bara gjort motståndet mot Indien starkare och våldet har eskalerat. Kashmir kommer troligtvis fortsätta att göra motstånd, de har troligtvis inte några val.
Denna veckan kommer vi att fokusera på Kashmir i Sydasien med två artiklar av journalisten Rayan Naqash. Rayan har blivit tvungen att gå till ett presscenter där han kan använda internet och ha kontakt med omvärlden. I vår mejlkorrespondens berättar han kort om skottlossningar och hur mycket svårare det har blivit att jobba som journalist i Kashmir. När regionen blir mer och mer isolerad blir dessa korta rader allt viktigare.
När regionen blir mer och mer isolerad blir dessa korta rader allt viktigare
Att världen inte tittar bort vid förtryck är vitalt för att det inte ska kunna ske. Black Lives Matter-rörelsen bevisar att det finns stor makt i solidaritet och att uppmärksamma orättvisor nationellt och internationellt. Vilka förändringar som kommer ske visar sig i framtiden.
Inblicken i den slutna regionen som Rayan erbjuder i de två kommande artiklarna är viktig för att få en förståelse för vad Kashmirborna går igenom. Att Kashmir kommer få lika mycket uppmärksamhet som något som sker i USA är föga troligt, men vi kan åtminstone inte blunda helt.
Jag var i Kasmir första gången 1977 och har sedan som internationell konsult och civilingenjör haft två stora uppdrag i Kashmir, senast 2004 – 2005 som projektledare för planering av förbättring av vägen från Udhanpur – Banihal. Jag fick lära känna folket på nära håll, bosatt i Ramban samt tidvis i Srinagar. I samband med projektet blev jag inviterad till privat middag med Kashmirs “Statschef” Chief Minister Sayeed i hans fjällstuga i Gulmarg. Jag besökte Kashmir senast för 1,5 år sen och har fortfarande kontakt med gamla kollegor på sociala media.
Vad jag reagerar på i så gott som alla västerländska experter på Indien och Kashmir är att det alltid beskrivs ensidig som en konflikt där Indien och nu hindunationalister förtrycker muslimer. Jag upplevde två saker i Kashmir; för det första det varma mottagandet av lokalbefolkningen, särskilt när vi gick långt in i bergen i väglösa Chenabdalen och övernattade i byar där hinduer och muslimer levde fridfullt tillsammans. Intrycket jag fick var att majoriteten av muslimer inte stödjer extremisterna som ofta kommer in i avlägset belägna byar och tvingar lokalbefolkningen till underkastelse och försöker underblåsa konflikt. Derimot har många hinduer tvingats bort från Srinagar valley. Jag mötte många hinduer som hade flyttat och bosatte sig i Ramban, Udhanpur eller i andra delar av Indien. Konflikten i Kashmir är komplex. Det var en stor minoritet hinduer i Kashmir vid självständigheten 1947, närmare bestämt ca 36%. Dessa är idag mycket oroliga för att en islamistisk grupp tar över Kashmir, eller att Kashmir blir inlämmat i Pakistan. Det samma är många moderata muslimer – inte att förglömma att fridsamma Sufismen har en stark ställning i Kashmir. (En bok jag fann upplysande var: India, Pakistan and the Kashmir Dispute av Robert G. Wirsig).
Indien har självklart använt massa onödigt övervold i Kashmir, men det har också terroristerna. Det känns rent ut sagt obehaglig när man har lång erfarenhet av Kashmir att konflikten framställs så förenklad.
Jag har förövrigt skrivit en bok om mina erfarenheter av internationellt arbete där 2 kapitel berör Kashmir: https://www.bokus.com/bok/9789187297373/med-varlden-som-arbetsplats/
Tack för din kommentar, Dag.
På Sydasien är vår ambition att visa en nyanserad bild av regionen och i detta fall Kashmirkonflikten. Som alla andra konflikter är den komplex och vi planerar att publicera andra åsikter kring konflikten för att väga upp mina och Rayan Naqashs åsikter som publiceras denna vecka.
/Henrik Schedin