”Längs med vägen går en kvinna iklädd rosalila sari mot mig. Hon heter Sornavalli och har ett stort leende på läpparna. När hon möter mig omfamnar hon mig hårt och säger att det är trevligt att ses igen.” Ida Lönnström berättar om Sornavalli, som delar med sig sin livshistoria som präglas av inneboende kraft till förändring.
Vi går tillsammans ner för en stig av röd jord kantad av torrt gräs och buskar. Vi kommer fram till ett litet hus med en påbörjad utbyggnad och Sornavalli berättar stolt att hon äger marken själv. Hon har arbetat hårt och för pengarna har hon byggt detta hus.
I skymningen sitter vi på trappan till hennes hus. Hon bor i Malapatti, en liten by vid en avfart till en större trafikerad väg. Förbipasserande bilar surrar i bakgrunden, men över byn ligger ett lugn. Hundar lunkar förbi och syrsorna spelar i gräset. Vid ett första möte upplevs Sornavalli som en glad och bekymmerslös medelålders dalitisk (så kallad kastlös) kvinna. Vi dricker kaffe och äter panankilanku, eller på engelska palm sprouts. Hon delar sin livshistoria med mig och jag förstår att bakom den yttre fasaden ligger en tung historia som gör ont att prata om än idag och som har satt djupa spår.
– När jag var tolv år kom jag in i puberteten. Sjutton dagar senare gifte mina föräldrar bort mig med en man som var tjugoåtta år.
Sornavalli ville studera men blev som 12-åring bortgift med en 14 år äldre man.
Sornavallis ambition som barn var att studera, men föräldrarna hade inte råd att betala för hennes skolgång. När hon var tolv år gifte de bort henne med en fjorton år äldre man. Mannen var alkoholist och utsatte henne för kontroll och våld. Vid tretton års ålder födde hon sitt första barn och vid arton års ålder var hon trebarnsmor.
Sornavalli berättar med gråten i halsen om hennes och barnens utsatthet i mannens närvaro och om hjälplösheten och kampen att sörja för sina barn. Mannen bidrog inte ekonomiskt till familjen så Sornavalli arbetade med småskaligt lantbruk för att försörja sina barn.
– Min man var väldigt kontrollerande. Han ifrågasatte mig, vart jag hade varit, vart jag fick pengarna ifrån. Om jag kom hem för sent slog han mig framför barnen, berättar hon.
Pengarna räckte inte till ordentliga måltider eller nya kläder till barnen. Hon sparade småsummor för att kunna köpa nya kläder till barnen inför högtiderna. Själv bar hon enbart begagnade kläder. Hon levde för sina barns skull och arbetade hårt för att kunna försörja dem.
Sornavallis man vägrade betala för barnens skolgång. Att barnen skulle gå i skolan var väldigt viktigt för Sornavalli som själv inte fick möjlighet att gå klart grundskolan. Ämnet ledde ofta till bråk där mannen misshandlade henne.
– Vi bråkade ofta framför barnen och jag tänkte att det inte är bra för deras framtid, berättar Sornavalli.
Hon tog sina tre tonårsbarn och lämnade mannen som kontrollerat och misshandlat henne under lång tid.
För åtta år sedan tog Sornavalli ett modigt beslut. Efter ett långt bråk där mannen hade misshandlat henne ordentligt tog hon sina tre tonårsbarn och lämnade honom. Hon flyttade till en större stad och hyrde ett hus. Hon gömde sin kasttillhörighet då hyresvärdar under den tiden inte hyrde ut sina hus till daliter.
Sornavalli arbetade med flera deltidsarbeten i staden; hon köpte grönsaker från bönderna och sålde på grönsaksmarknaden. Hon hjälpte människor i byar runt om staden att skapa sparkonton på banken. Hon arbetade även med ett förbund för byggarbetare, där hon hjälpte arbetarna att få identifikationskort. Dessa arbeten gav Sornavalli små inkomster som hon investerade i barnens skolgång. Hon berättar stolt att hennes tre barn har studerat på universitetet och yngsta dottern arbetar som ingenjör på ett IT-företag i Chennai tack vare hennes hårda arbete.
När Sornavalli var sju år förstod hon vad kastdiskriminering innebar och vad daliter blir utsatta för utanför deras kastgrupp. I byn hon växte upp var inte kastdiskrimineringen lika utbredd som i hennes mans by. I mannens by existerade många oberörbarhetspraktiker som tog sig uttryck i att daliter inte var tillåtna att bära tofflor i områden som ägdes av kasthinduer. Daliter fick inte hämta vatten från samma damm som kasthinduer utan de hade en separat damm och deras vattenkärl fick inte röra varandra. Kastbaserad diskriminering är förbjudet enligt den indiska konstitutionen sedan 1950. Trots rådande lagstiftning diskrimineras daliter och utsätts dagligen för våld.
De dalitiska kvinnorna är mer sårbara och utsatta. De blir utsatta för könsbaserat våld från dalitiska män, men också för kast- och könsbaserad diskriminering från kasthinduiska män och kvinnor. När Sornavalli umgås med andra daliter känner hon sig stolt över att vara dalit och kan säga det öppet. Idag bor hon ensam i en liten by med människor från olika kast och känner sig inte trygg i att öppet prata om kasttillhörighet.
– Så länge jag inte avslöjar vilken kast jag kommer ifrån stöter jag inte på några problem. Så fort jag berättar att jag är dalit uppstår problem.
Hon har valt att inte prata om sin kasttillhörighet i Malapatti och blir därför lämnad ifred, men när hon åker till andra byar stöter hon ofta på problem. Om hon höjer sin röst och pratar öppet om daliters rättigheter blir hon utsatt för verbala hot från kasthinduer; hur kan en dalit prata på det sättet, hur kan en hund höja sin röst?
Sornavalli vittnar om en förändring i daliters utsatthet idag. Unga daliter har universitetsutbildning i större utsträckning och har därmed möjlighet att ta sig ur områden där våldet och kastdiskrimineringen är utbredd. Kastdiskrimineringen är en komplex problematik och att förklara eller försöka förstå den är inte enkelt.
Sornavalli berättar att tidigare fick inte daliter dricka vatten från gemensamma vattenkärl, utan fick vattnet hällt i händerna. Idag kan daliter bli tilldelade plastflaskor eller engångsmuggar med vatten som enkelt kan slängas efteråt som ett sätt för kasthinduer att försäkra sig om att de inte använder samma kärl. Sornavalli menar att kastdiskrimineringen har minskat något sedan hon var barn, men att formerna av diskrimineringen har moderniserats.
För några år sedan blev Sornavallis systerson falskt anklagad för att ha gjort en flicka gravid. Byns ledare var kasthindu och gick samman med flickans familj och andra kasthinduer mot systersonen. Sornavalli hörde talas om Evidence, en dalitisk människorättsorganisation och sökte juridisk hjälp hos dem. Hon besökte organisationens kontor flera gånger för att få hjälp i att skriva polisanmälan och följa upp den juridiska processen.
Sornavalli blev känd för organisationen och de bjöd in henne till möten och utbildningar om daliter och kvinnors rättigheter. Hon blev snabbt en aktiv deltagare och har inte missat några utbildningar, möten eller protester hittills. Efter att ha fått upp ögonen för Evidence arbete började Sornavalli ta med andra till utbildningarna, hon refererade utsatta till organisationens kontor för hjälp och började ta sig an egna fall. Ett av de fall Sornavalli har drivit rörde ett husbygge i hennes by. Huset var placerat på den lokala vägen till dammen dit byns kvinnor går för att tvätta och bada. Genom kunskapen hon fått från Evidence utbildningar skrev hon en överklagan som beviljades och huset revs.
Evidence har ett nätverk Women Justice Forum där dalitiska kvinnor från olika byar och distrikt kan mötas och agera som moraliskt stöd till varandra i arbetet för sina rättigheter. Sornavalli har rollen som vice-president för ett av distrikten.
– Officiellt är vi ett nätverk, privat är vi som en stor familj.
Vid sidan av sitt arbete är Sornavalli volontär för Evidence och assisterar organisationen när det har skett kastbaserad diskriminering eller våld i närliggande byar. Hon är först på plats för att samla viktig information och stötta offren. De som bor i närliggande byar vet att Sornavalli arbetar för en rättighetsbaserad organisation och om någon behöver juridisk hjälp söker de sig till henne. I ryggen har hon Evidence och får guidning via telefon.
– Evidence en Thaiveedu (tamilskt talesätt ”Evidence är som en moders hem”). Att ha Evidence i ryggen gör mig modig och självsäker.
Idag arbetar Sornavalli på en privat förskola där hon leker och dansar med barnen. Hon berättar att hon verkligen tycker om sitt arbete och sjunger några av sångerna hon brukar sjunga för barnen. I framtiden vill hon fortsätta arbeta med utsatta människor och har en idé om att engagera sig för kvinnor som har blivit utsatta för våld i nära relation, precis som hon.
FAKTA Evidence är en människorättsorganisation med fokus på daliter och urfolks rättigheter i Tamil Nadu, Indien. De har ett särskilt fokus på kvinnor och barns rättigheter. Organisationen startades 2005 och har sedan dess arbetat för social rättvisa genom rättsliga ingripande, dokumentation, medienärvaro och fallstudier.
Women Justice Forum är ett stödjande nätverk för kvinnliga daliter där de kan dela kunskaper och erfarenheter med varandra.
