SVTs serie Världens sämsta indier med David Batra och Indienkorren Malin Mendel har nyligen haft premiär och finns i sin helhet på SVT Play. Utgångspunkten är att Batra, som har växt upp i Sverige, ska undersöka sina indiska rötter. Det går sådär.
Med taffligt spelad skepticism får David Batra uppdrag av Mendel att leva som en ”riktig” indier. Han får bland annat sova en natt i slumområdet Dharavi, åka pendeltåg, jobba som grönsaksförsäljare, besöka astrologer och Varanasi och gå på yoga i gryningen.
Serien försöker utmana svenskars fördomar om Indien. I jingeln klipps Mendels olika reportage om Indiens ekonomiska utveckling ihop, så att varje avsnitt inleds med ett mantra om att Indien faktiskt inte är en urfattig avkrok till subkontinent. Mendel pratar även om att välståndet ökar och med den välståndssjukdomar som diabetes och övervikt, Indien satsar minsann även på grönteknik. Där ser ni svenskar, Indien har potential! Indien är rikt!
Men samtidigt används exakt samma stereotyper om Indien som vanligt. Trafikvimmel, ko i trafikvimmel, svepning genom trång gränd, fler kossor, Sadhu vid flodkanten. Till och med M.I.A.s låt ”Paper planes”, känd från filmen Slumdog Millionaire, spelas kontinuerligt. Jag blir trött. Visst är alla dessa klyschor sanna, och det är något som man slås av första gången man är där. Men en lite fantasifullare produktion kan man väl få be om.
Batra skämtar kontinuerligt om hur svensk han är och hur stor skillnaden är mellan Sverige och Indien. Dessutom finns ett inslag i varje avsnitt kallat ”What if David was a real Indian”. Här dras stereotyperna till sin spets. Batra spelar en småtöntig medelklass-farsa med byråkratjobb, och det faller lika platt som det låter.
Batra leker givetvis med stereotyperna men det behöver ju inte gå till överdrift. Det hela slutar med att han hävdar att han lärt sig mer om sig själv och sin indiska identitet, vilket jag unnar honom. Men han prickar då även in ytterligare en stereotyp, Den livskrisande västerlänningen som åker på retreat i Goa för att finna sig själv. Alla som har satt sin fot i Sydasien har träffat dom, och nu har den även kablats ut på riks-TV.
Seriens behållning är Mendels kunskap om det indiska samhället och dess kultur. Viktiga frågor tas upp om motsättningar mellan grupper i landet och tittare kanske får en lite mer uppdaterad och nyanserad bild av det indiska samhället.
Något som jag tycker Mendel och Batra snuddar vid i sina diskussioner och jämförelser med Sverige är hur många gränser är diffusa i Indien. Detta tycker jag är en väldigt talande bild av hur det är i Indien och många andra sydasiatiska länder.
Sverige är präglat av modernismens kategoriserande, där var sak har sin plats och gränser är tydliga. Trottoaren är till för att gå på, inte slå upp en barberarsalong. Vi har tydliga filer i vårt vägnät och olika kategorier av fordon har olika vägar. Kossor och andra kreatur hör till landsbygden. Och döda kroppar, både mänskliga och kreaturs, skiljs från vårt vardagliga liv.
Det finns uppenbara fördelar med vår rigida ordning, men kanske finns även vissa fördelar med det motsatta?
Batra påtalar ständigt dessa skillnader vilket jag själv givetvis har tänkt på. Som Mendel påtalar, har delar av det indiska samhället redan klivit in samma modernistiska struktur. Men stora delar av landet har ännu inte gjort det och gränsdragningen är fortfarande diffus.
Ett mer öppet förhållningssätt till ordning och reda kan leda till nya sätt att se på samhället. Vi må vara moderna, men vi är också lika stelbenta som Batras skådespeleri.
