PB. Travis var 60 år gammal och utan några egentliga förkunskaper om landet när hon bestämde sig för att söka en tjänst som kemilärare vid American University of Afghanistan. Kabul Classroom är hennes memoarer sin tid i ett land och i en kultur helt väsensskild från den hon var van vid.
”Jag ville förändra världen.”
Så skriver Travis om anledningen till att hon sökte sig till Afghanistan och det är förstås en behjärtansvärd tanke. Men redan där börjar jag undra hur naiv man egentligen kan vara och jag fascineras av hennes naivitet på samma gång som jag tycker att hon är modig. Kanske måste man vara lite naiv för att våga ge sig iväg på ett sådant uppdrag? En kvinna i 60-årsåldern, från Amerika. Det är inte den person jag ser framför mig när jag tänker på någon som frivilligt säljer sina ägodelar för att åka till Afghanistan, en krigszon.
Att det inte är en särskilt eftertraktad destination konstaterar hon själv ganska krasst genom att berätta att hennes ansökan nog var den enda som kom in till tjänsten som kemilärare. Hon berättar även okonstlat om sina tankar kring att det ingår transport till och från arbetet varje dag. En lyxig service, är vad hon tror om det som senare visar sig vara säkerhetsåtgärder och beskuren frihet.
Varje kapitel inleds med några rader ur konversation med hennes son eller vänner hemma i USA. Där framkommer tydligt skillnaden mellan hennes vardag där hemma och den hon upplever i Kabul. Kapitlen är även indelade utifrån ämnen eller olika aspekter av hennes liv i staden. Det ger säkert en mer omväxlande berättelse än om hon valt att berätta i kronologisk ordning, livet verkar ha varit väldigt inrutat och likartat från vecka till vecka. Däremot ger det för mig ett något splittrat intryck och vid flera tillfällen irriteras jag av att samma saker berättas om och om igen, fast under olika rubriker.
På några ställen blir det rent av motsägelsefullt, som när hon berättar om de strikta säkerhetsarrangemangen i ett kapitel, och hur hon tog sig för att arrangera utflykter och resor i ett annat. Troligtvis är båda delarna lika sanna och kommer av en komplex verklighet där allting kan förhandlas och tiden inte är linjär. Men för mig som läsare blir det konstigt när författaren inte själv verkar reflektera eller vara medveten om det. Hon målar upp bilden av en monoton vardag, starkt begränsad av säkerhetsarrangemang. Den sägs dock senare emot av berättelser om ändlöst många besök på restauranger som serverar mat och alkohol till utlänningar, spelkvällar och shoppingrundor där inköpen av vin verkar vara de viktigaste.
Boken illustrerar på ett tydligt sätt barriärerna mellan de utlänningar som är på plats för att på ett eller annat sätt försöka rädda Afghanistan, och lokalbefolkningen. De lever separata liv och interaktionen dem emellan är i Travis fall strikt begränsad till universitetet. För trots att hon resonerar mycket kring afghanernas gästfrihet och upplever den som otroligt stor, är det endast vid ett tillfälle hon får möjlighet att besöka ett afghanskt hem.
Trots att jag upplever berättelsen som något splittrad och språket som lite väl torftigt och tunt, gillar jag hennes skildring. Det är intressant att läsa hennes berättelse och för mig säger den lika mycket om det amerikanska perspektivet som om Afghanistan. Mest intressant är dock inte hennes beskrivning av livet på universitetet. Det verkar i och för sig ha varit en väldigt speciell värld, som tillät något lösare tyglar även om de traditionella värderingarna alltid fanns nära under ytan.
Men nej, det som fängslar mig mest är hennes observationer från vad som verkar ha varit ändlösa timmar i bilen under transporter från den ena skyddade världen till den andra. Dessa illustreras i boken av ett stort antal fotografier som författaren själv har tagit, alla genom sidorutan på bilen.
Vill man läsa en målande, men lite naiv, berättelse om Afghanistan kan man gott läsa den här. Sammanfattningsvis är det en naken och ärlig berättelse om att bege sig till en krigszon utan att egentligen veta vad man ger sig in i. Och de ärligaste orden av alla kommer i Travis sista kapitel.
”Att rädda världen visade sig svårare än jag trodde.”
