Man tror sig veta, tack vare filmer, böcker och övrig media vad folk i storstäder pysslar med efter mörkrets inbrott, men det är betydligt mer sällan som man funderar över nattlivet i mindre städer. Day’s End Stories: Life After Sundown in Small-Town India är en samling reportage och essäer som kastar ljus över vad som händer när solen går ner i indiska småstäder.
Det har under de senaste åren kommit ut ett flertal intressanta, tankeväckande böcker om indisk undergroundkultur i dess varierande former. Två av den här vårens tveklöst mest spännande böcker som passerat genom min personliga läshög är Indiens första tvättäkta rockbok, India Psychedelic: The Story of a Rocking Generation av Sidharth Bhatia, och den mer blandade Day’s End Stories: Life After Sundown in Small-Town India, en antologi om småstadsliv efter mörkrets inbrott sammanställd av Subuhi Jiwani.
Det är ju så att man vet, eller åtminstone tror sig veta, tack vare filmer, böcker och övrig media vad folk i storstäder pysslar med efter mörkrets inbrott (går på rockkonsert till exempel), men det är betydligt mer sällan som man funderar över nattlivet i hålor som Siliguri eller Bikaner… kanske för att man trodde att det inte fanns något nattliv. Day’s End Stories: Life After Sundown in Small-Town India är en samling reportage och essäer som kastar ljus över vad som händer när solen går ner i de här småstäderna.
Urvalet av berättelser spänner över akademisk prosa till memoarer och reseskildringar, samt täcker in en hel radda sociala miljöer – för det är ju så att en plats ter sig väldigt annorlunda beroende på ens klass, kön och inkomst. Vi får också besöka mängder av olika geografiska lokaliteter, från klassiska bergsstäder som Shillong och Dharamsala (som bägge har sina rötter i koloniala turistmål), till rätt så stora städer som Patna och Ahmedabad, ända till verkligt små samhällen i Kerala och Maharashtra.
Den inledande texten i boken, Bihari Nights av Amitava Kumar, leder oss genom det ”illaluktande mörkret” i Bihar till författarens farbrors hemby Bettiah som står i skarp kontrast till delstatshuvudstaden Patna. Kumar beskriver lukten av kebab som grillas på gathörn, det eviga bullret av kaotisk trafik och det ständigt närvarande mörkret (på grund av elavbrott) som tvingar en att treva sig fram.
Tabish Khair, en annan biharisk utvandrad romanförfattare som numera faktiskt är bosatt i Danmark, väljer en mer litterär angreppsvinkel och använder sig av Arun Kolatkars poetiska svit Jejuri (1974) som behandlar en småstad i Maharashtra med samma namn, för att utforska, genom Kolatkars ögon, hur storstadspoeten bemöter en plats i skrift. Khair gör den intressanta iakttagelsen att den första moderna indiska författargenerationen – som inkluderade RK Narayan, Mulk Raj Anand och Raja Rao – ofta använde småstaden som romanmiljö.
Det tidiga nittonhundratalet var förvisso en tid då Indien, till stor del tack vare Gandhi, definierades ”som en nation av byar… Men trots denna begynnelse, kröp det urbana landskapet in i indisk engelsk skönlitteratur tämligen tidigt, och hade mer eller mindre fyllt hela utrymmet på 1970-talet.”
Dock menar Khair att vi inte bör begå misstaget att jämställa metropolen med kosmopolitism, för han hävdar att små städer som Gaya, där han själv härstammar ifrån, ofta uppvisar ett större intresse för främmande kulturer ”än vad jag har stött på bland vissa människor som har vuxit upp i London eller Köpenhamn eller Delhi”.
Så det är i själva verket i de mindre samhällena där det som är vardagsmat för en storstadsbo blir till spännande stoff: som när nytt folk flyttar in, en film släpps på den lokala biografen eller en kringresande cirkus kommer till staden. Detta är också poängen i Taran N. Khans Little Women, Fewer Men, en minnesskildring av att växa upp i Aligarh (i Uttar Pradesh i norra Indien) där den enda betydelsefulla årliga händelsen var Numaish.
Denna jordbruksmässa förde med sig en provisorisk nöjespark, hoptotad av slitna tält på sköra bambupålar, vilket inte såg särskilt imponerande ut i dagsljus men vilket var enda gången på hela året då tjejer kunde vistas utomhus efter solnedgången, njuta av Bombay Bhel Puri (skräpmat bestående av puffat ris med starka kryddor) och spana in killar, medan killarna, i sin tur, spanade in dem.
”Att flanera genom numaish var att stöta på romantik i alla dess former, allt från det sliskiga till det subtila.”
Fast när det nya årtusendet anlände och kafékedjan Coffee Day etablerade sig i staden, kunde flickor plötsligt stanna ute till så sent som klockan 20:00 så på ett återbesök till Aligarh märker författarinnan att ingen är särskilt intresserad av numaish längre.
I en essä som skildrar bergsstaden Shillong (beläget i Meghalaya i lägre Himalayabergen) och dess plats i både lokal khasistamkultur och kolonialhistoria, beskriver poeten Kynpham Sing Nongkynrih hur, efter en hård arbetsdag, ”khasifamiljer satt kring sina härdar, berättade historier, i ett centralt rum som tjänade som både kök och vardagsrum”. Även om den moderna tiden har skänkt folk populära alternativ såsom biografer och teve har det traditionella aftonmötet kring brasan en fortsättning i form av ïeng kyndong (”hänga på hörnan”).
Unga män tänder en liten brasa som de står och värmer sig kring och ”analyserar dagens händelser, diskuterar saker och ting, kopplar av i mörkrets godartade skydd med hjälp, ibland, av lite ’apmedicin’ (en khasimetafor för starka drycker) eller en puff marijuana”. Den här tendensen till att hänga på gathörn är allmänt accepterad eftersom killarna, enligt författaren, inte uträttar något ofog medan de istället håller ett öga på lokala ligister och huliganer.
De intressantaste historierna i antologin är just de här som söker utforska småstaden ur ett större perspektiv, det finns i antologin till exempel en berättelse som heter Escaping Home, and Returning av Akshay Pathak, där han återvänder till sin gamla hemstad Bikaner (Rajasthan) som är ”en småstad full av hundar och läkare” och han skildrar en miljö där kast och religion definierar vem man kan, och inte kan, beblanda sig med.
Det således kanske mest fängslande stycket i boken följer omedelbart efteråt och är en liknande fast mer omfattande studie av Ahmedabad (Gujarat): Crossing Lines av Zahir Mohammed. Liksom alla vet är Ahmedabad den stad där Mahatma Gandhi bodde, men som också på senare år drabbats av en rad religionsbaserade upplopp som decimerat dess befolkning.
Samtidigt visar det sig vara en plats där folk sammanstrålar tvärs över alla religionsbarriärer för att läppja på insmugglad whiskey (i strid mot lokal lagstiftning eftersom hela delstaten officiellt är torrlagd) eller diskutera det politiska tillståndet i hemdelstaten på webbforum som Apna Adda, en mötesplats på Facebook. I verkligheten är det krångligt att mötas offline: författaren själv bor i Juhapura, även känt som ”mini-Pakistan”, men han har anmärkningsvärt många hinduvänner i andra delar av staden.
Ett av hans stora bekymmer är dock att hinduiska rikshaförare helst inte kör över gränsen till Juhapura medan muslimska rikshaförare gärna inte lämna stadsdelen Juhapura – i synnerhet nattetid. Så för var och en av sina resor för att provsmaka smuggelwhisky och njuta av det hemliga nattlivet, måste författaren stiga av vid gränsen mellan Juhapura och resten av staden – skiljelinjen består av en bred gata som ofta patrulleras av tungt beväpnad polis – för att byta riksha, vilket utgör en talande liten detalj i en ytterst fascinerande text.
I många andra berättelser är det människorna man möter som kan sägas göra sina hemorter till vad de är. Till exempel är Sumana Roys reportage Raat ki Rani en gripande skildring av en gammal kvinna som försörjer sig på att smuggla varor under sin sari från Nepal till Siliguri i Västbengalen: ett jobb som det är bäst att uträtta nattetid för att kunna slinka igenom gränskontroller trots att sariblusen putar misstänkt…
Efter ett antal mer eller mindre inträngande inblickar i olika småstäders verklighet eller overklighet, avslutas Day’s End Stories med Vinod K. Joses essä The World Came to Town där vi tas med till Mananthavady i Wayanaddistriktet i sydindiska Kerala, enligt Jose det enda underutvecklade distriktet i en i övrigt rätt välmående delstat. Trots det förefaller författaren, som numera är tidningschefredaktör i New Delhi, att längta tillbaka till enkelheten i den lilla stad där han växte upp. Det finns en påtaglig känsla av stolthet och uppsluppenhet i Joses beskrivning av hur han, som yngling på 1990-talet, var med om ett veckolångt Akira Kurosawafilmretrospektiv som arrangerats i stadshuset av lokala filmentusiaster. Jose skriver:
”Det var första gången i vårt kollektiva minne som en spännande nattlig fest av ’seriös’ film kom till vårt oansenliga Mananthavady. Visst måste hela tillvaron förvandlas från och med det här ögonblicket?”
Det förfallna stadshuset var fullpackat, alla trehundra stolarna tagna i ett samhälle där de huvudsakliga förnöjelserna bestod i enstaka kyrko- eller tempelfestivaler för att inte nämna den lokala biografen som visade ekivoka filmer om morgnarna och de senaste kommersiella storfilmerna om aftonen. Alla ordentliga tjejer höll sig hemma kvällstid medan stadens två prostituerade kom ut för att ragga: ”Den ena hade sitt revir runt Calicut Street, den andra på Mysore Road.” Så det egentliga nattlivet i en håla som Mananthavady bestod av vad som hände i ens eget huvud – idéer som uppstod efter att Jose läst böcker han lånat från antingen Solidarity- eller Pazhassibiblioteket där lektyr av olika slag hyrdes ut mot en liten slant.
”Kultur är för sinnet vad vatten är för pinad jord,” konstaterar Jose, och efter ett såpass här ingående besök i Indiens småstäder får man väl kanske säga att det ju inte är en så dålig tanke att avsluta den här recensionen med.
Del ett kan du läsa här Indisk underground mellan pärmarna del 1
