Skolgång är något som långt ifrån alla barn i Afghanistan har tillgång till. Bland flickor är det extra svårt att få rätt till en utbildning, ett klassrum och en lärare. I Kunduz i Norra Afghanistan väntar ett dussintal flickor på att deras skola äntligen ska färdigställas.
Detta är ett utdrag ur Bo Lamberst nytugivna bok “Bildberättelser från Afghanistan”.
Var i världen kan man få se så sprakande färger, så fantasifulla kreationer, så många flickor på rad!
Är det folkdräkter de har på sig? Är det kanske fråga om en uppvisning eller påskfirande? För nog vilar något påskkärringaktigt, blåkulla-brokigt över dessa barn, medge det!
Men nej!
Detta är på fullt allvar. Flickorna väntar i spänning på att skolan skall öppna. Några har hennafärgade fingrar som till fest, andra för händerna till munnen, en gest som signalerar osäkerhet.
Vad skall nu hända?
Flickorna väntar. Det är de bra på. De har tagit på sina finaste kläder, och står på rad utanför den halvfärdiga skolan i byn Jelawgir nära Kunduz i norra Afghanistan. De kommer att få vänta ytterligare ett par månader, kanske ett halvår, för skolan är bara ett skal av väggar och tak.
Ännu saknas fönster, dörrar, bänkar och svarta tavlor. Den borde vara färdig, för denna dag är första dagen på det nya skolåret. Men spelar roll! Skolåren tar inte jämna steg med levnadsåren, inte i Afghanistan, och sannerligen inte bland flickor.
