Nepal och dess invånare har återkommande drabbats av naturkatastrofer, senast vid gränsen till Tibet. För psykiatern Brandon Kohrt, som har bott och arbetat i Nepal i 25 år har begreppet ambiguos loss, oviss förlust, blivit centralt. I en intervju med Diwash Gahatraj, IPS, berättar han om sorgen som slår så hårt mot så många – och om nepalesernas handlingskraft.
För nästan tre decennier sedan, under slutskedet av Nepals inbördeskrig, satt psykiatern Brandon Kohrt tillsammans med föräldrar vars söner hade tvångsrekryterats som barnsoldater och aldrig kommit tillbaka.
Ingen kunde berätta för dem vad som hade hänt. De kunde inte veta om sönerna fortfarande levde och var de i så fall befann sig. Ovissheten som följde av att inte få något svar lämnade aldrig riktigt de familjerna, enligt Kohrt. Nu möter tusentals hushåll i Nepal samma ovisshet, efter att katastrofala översvämningar svept bort hela samhällen.
Den 26 augusti drog översvämningar och jordskred fram genom floddalarna kring Bhotekoshi och Trishuli i distriktet Rasuwa i Nepal. Långt över tusen människor har hittats döda och ytterligare tusentals saknas. Det är en av de dödligaste naturkatastroferna i landets moderna historia.
Kohrt har tillbringat närmare 25 år i Nepal – tillräckligt länge för att se landet återvända till samma olösta sorg gång på gång. Först under kriget, sedan efter en förödande jordbävning och nu ännu en gång, framför en vägg med fotografier av saknade människor på Teaching Hospital i Katmandu.
Hittills har bara en liten andel av de kroppar som har hittats kunnat identifieras. De saknade männen och kvinnorna är inte bara siffror. Deras öden är en del av en historia som sträcker sig flera decennier tillbaka i Nepal. Den går tillbaka till samma konflikt och till de jordbävningar som följde, då hela familjer väntade i åratal på människor som aldrig återvände.
Att följa dessa försvinnanden och undersöka den psykiska påfrestning de innebär för familjerna och det nepalesiska samhället i stort har varit en central del av Kohrts arbete. Han är professor i psykiatri, global hälsa och antropologi vid George Washington University. Sedan 2006 har han också varit rådgivare i psykosociala frågor åt Transcultural Psychosocial Organization Nepal.
En stor del av arbetet handlar om det som kallas ambiguous loss – en särskild form av förlust där sorgen förblir svävande och olöst, eftersom en människa är borta utan att det finns någon kropp, någon bekräftelse på vad som hänt eller något tydligt avslut att förhålla sig till.
Begreppet myntades på 1970-talet av den amerikanska familjeterapeuten Pauline Boss. Hon började studera fenomenet genom att undersöka situationen för hustrur till amerikanska soldater som försvann under Vietnamkriget – kvinnor som inte med säkerhet kunde veta om de fortfarande var gifta eller hade blivit änkor.
Boss fann att denna form av förlust inte var begränsad till en viss kultur eller typ av katastrof. Sedan dess har forskare studerat den bland familjer till människor som försvann under Argentinas militärdiktatur, bland familjer till migranter som gått förlorade när de försökt korsa gränser i Europa och Afrika, och bland de familjer som Kohrt satt tillsammans med för flera decennier sedan.
Kohrt har samarbetat direkt med Boss i mer än tio år och har under lång tid tillämpat hennes teoretiska ramverk i Nepal – långt innan den senaste katastrofen inträffade.
Under veckorna efter översvämningarna har gränsen mellan döda och saknade fyllts av människor. Nepalesiska familjer söker sida vid sida med familjer i Indien, USA, Ukraina och Malaysia, tusentals kilometer bort. Alla väntar på samma osäkra besked.
IPS har talat med Kohrt om hur sorgen tar sig uttryck den här gången, vad hans många år av återkommande möten med samma slags förlust har lärt honom och vad han har förstått genom att se människor hitta sätt att fortsätta leva, trots att de aldrig får något svar.
För läsare som möter begreppet för första gången: Vad innebär ”oviss förlust”, (ambiguous loss)?
– Det är ett viktigt psykologiskt begrepp, och jag vill redan från början understryka att det inte handlar om en psykisk sjukdom. Det är något som vem som helst kan uppleva. Det innebär att man fortfarande har en känslomässig upplevelse av att någon finns i ens liv, vanligtvis en närstående, men att det saknas fysiska bevis för att personen lever eller har dött. Det finns inget telefonsamtal, ingen video, ingenting som visar att personen fortfarande lever. Men det finns inte heller någon kropp eller något bevis för att personen är död.
– I nästan alla kulturer finns det ritualer kring den döda kroppen som hjälper oss att sörja och acceptera en förlust. När det inte finns någon kropp blir vi kvar i ett känslomässigt limbo, fångade mellan hopp och förtvivlan. En del accepterar genast att deras närstående är borta, även utan bekräftelse. Andra håller fast vid hoppet långt bortom vad verkligheten tycks ge utrymme för. Vi befinner oss alla på olika punkter längs ett spektrum, och upplevelsen är mycket personlig och individuell.
– En oviss förlust är också en betydande riskfaktor för det som vi kallar komplicerad sorg. Det är en långvarig sorgeprocess som är psykiskt mer påfrestande och innebär en förhöjd risk för depression och ångest.
– I Nepal saknas fortfarande 6 145 personer, och endast en bråkdel av de återfunna kvarlevorna har kunnat identifieras. Denna olösta ovisshet är alltså inget abstrakt begrepp. Den är verkligheten för tusentals familjer just nu.
Du har nu arbetat i Nepal under maoistkonflikten, jordbävningen 2015 och de här översvämningarna. Vad förenar dessa händelser?
– Jag kom till Nepal för första gången 1996, precis när inbördeskriget började. Mot slutet av kriget arbetade jag med en organisation här, TPO Nepal, med psykisk hälsa bland före detta barnsoldater. En del av deras föräldrar fick aldrig veta vad som hade hänt med barnen. Oviss förlust var en del av den psykosociala verkligheten här redan då, flera decennier före de nuvarande översvämningarna.
– De familjerna bar ofta på ytterligare en börda: människor i deras omgivning kunde betrakta dem med misstänksamhet eller skuldbelägga dem enbart för att de hade en anhörig som försvunnit i samband med konflikten. Familjerna som söker efter närstående efter de här översvämningarna möter inte samma situation på samma sätt, eftersom så många samhällen har drabbats samtidigt.
– Efter jordbävningen 2015 återfanns de flesta kropparna, och familjerna kunde genomföra begravningsriter. Men det finns fortfarande byar, inte långt från de områden som nu drabbats av katastrofen, där jordskred begravde människor som aldrig återfanns. Det här är alltså inte första gången som Nepal, och vissa av just dessa samhällen, upplever den här sortens olösta förlust.
Finns det särskilda ritualer i Nepal som hjälper familjer att hantera situationen när det inte finns någon kropp?
– Det finns en ritual som kallas Kush Kriya, där man använder gräs för att i praktiken genomföra en begravning i stället för den avlidnes kropp. Den kan vara till stor hjälp, men människor måste vara redo för den. En del kan känna att de ännu inte har uttömt alla möjligheter att hitta sin närstående och därför vägra att genomföra ritualen.
– Det finns också en annan ritual, Bakal Garne, som mer liknar ett löfte eller en önskan. Den kan riktas till ett tempel eller ta formen av att man släpper ut fiskar i en flod. Den kräver inte att man accepterar att personen har dött. Man kan genomföra Bakal Garne i hopp om att den närstående ska återvända välbehållen, eller helt enkelt i hopp om att hitta kroppen så att man kan genomföra den kremering som behövs.
– Även när det inte finns någon gammal ritual att ta stöd av behöver människor något konkret att göra.
Du nämnde att människor i Nepal just nu lämnar DNA-prov, ibland flera gånger och i olika länder. Vad innebär den processen psykologiskt för en familj?
– Att lämna ett DNA-prov har en symbolisk betydelse som går utöver det rättsmedicinska syftet. Man tar en del av sig själv och lämnar ifrån sig den i hopp om att hitta sin närstående. Även om resultatet aldrig ger någon bekräftelse blir själva handlingen nästan som en ritual i sig. Människor behöver känna att de kan agera och vara delaktiga, i stället för att bara vara passiva och hjälplösa.
Instinkten – att handla i stället för att vänta – är något Kohrt har sett komma till uttryck vid varje katastrof han har arbetat med i Nepal.
Känns det annorlunda för dig i dag att komma till en katastrofplats än det gjorde för 25 år sedan, eller är det något inom dig som förbereder sig på samma sätt varje gång?
– Efter jordbävningen kunde man gå genom bostadsområden och se och ta på förödelsen precis framför sig. När jag kom till Nuwakot efter översvämningarna kunde jag däremot se vissa förstörda byggnader och andra som låg begravda i lera. Men det man inte kunde se var alla byggnader, broar, fordon och människor som hade svepts med av vattenmassorna och spolats bort.
– Det här är i mycket högre grad en katastrof präglad av frånvaro än en typisk katastrof där ruinerna ligger kvar. Sådana katastrofer kommer att bli betydligt vanligare i takt med klimatförändringarna, när platser gradvis eller plötsligt försvinner.
– Yrkesmässigt är den största skillnaden att jag har gått från att själv arbeta aktivt i insatserna till att i högre grad finnas där som stödjande observatör. Det behövs egentligen inte längre någon utländsk expertis. I Nepal finns nu ett starkt lokalt nätverk för akuta insatser inom psykisk hälsa, från psykiatrer till psykosociala medarbetare ute i lokalsamhällena.
– En kollega som jag anställde på TPO Nepal för tjugo år sedan leder nu samordningen med biståndsgivare och utformar en vision för vad som behövs under de kommande tre åren. Om utländskt bistånd och utvecklingssamarbete fungerar som det ska, bör man nå en punkt där katastrofinsatserna leds lokalt. Det är vad vi ser i Nepal nu.
Du har berättat om väggen med fotografier på Teaching Hospital. Vad gör det med dig personligen att stå där igen?
– Det var verkligen svårt att stå framför väggen med fotografierna. Det som är så smärtsamt är att tänka på alla familjemedlemmar och vänner bakom varje bild, människor som undrar vad som har hänt med den försvunna personen.
– En del håller fast vid hoppet. Andra försöker acceptera förlusten och gå vidare in i sorgen. Varje ansikte föreställer någon som har varit syster, mor, dotter, vän, granne eller arbetskamrat till alla dessa andra människor. För varje ansikte vi ser finns det mängder av människor som lider.
Tycker du att du med åren har blivit bättre på att hantera den här sortens sorg, eller är det lika svårt varje gång?
– Jag skulle säga att jag har blivit bättre på att möta sorgen, att bekräfta den och dela andras sorg. Ett år efter jordbävningarna befann jag mig i Nepal när en av mina bröder dog i USA. Jag hann inte hem i tid för att se hans kropp innan han fördes till sjukhusets bårhus och kremerades.
– Jag minns hur svårt det var att sörja utan att ha sett hans kropp. Det är ändå ingenting jämfört med den ovissa förlust som tusentals familjer i Nepal upplever medan sökandet efter kroppar fortsätter. Men min egen erfarenhet gör sig påmind när jag talar med sörjande familjer och lyssnar till deras berättelser. Den öppnar ett fönster där empatin kan strömma in.
Efter alla dessa år, vad har du lärt dig om hur människor förmår fortsätta leva när de inte får några svar?
– Det handlar om hur människor går vidare. Människor har en fantastisk förmåga att bära mycket inom sig – smärta, förlust, ouppfyllda förhoppningar och sorg – och ändå fortsätta framåt i livet.
– Mycket av det människor har gått igenom under översvämningarna kommer de att bära med sig psykiskt. Men för att klara vardagen måste de fokusera på att ta hand om sina barn, vårda äldre anhöriga och hitta en ny plats att bo på.
– Det ska inte förväxlas med återhämtning eller motståndskraft. Det handlar helt enkelt om att få vardagen att fungera, något som många människor gör efter en katastrof. Det som ett bra psykosocialt stöd och goda insatser för psykisk hälsa kan bidra med är att finnas till hands när en del av smärtan och sorgen kommer upp till ytan. När människor är redo ska stödet finnas där och vänta på dem.
Text: Diwash Gahatraj | IPS
