Lokalt adopterade har spelat en central roll i det srilankesiska samhället sedan urminnes tider. I någon mån kan det ses olyckligt att lokalt adopterade inte får kännedom om den viktiga roll de spelar. Samtidigt medför hemlighållandet av adoptionen att lokalt adopterade inte behöver grubbla över sin bakgrundshistoria och fundera på att träffa de biologiska föräldrarna senare i livet.
En person i mitt sociala nätverk i Sri Lanka hjälpte mig att komma i kontakt med Mrs Mangala (fiktivt namn), en lokal adoptivförälder, och ställde upp som tolk. Barnet som hade adopterats var 2 år gammalt och närvarade under intervjun.
Mrs Mangala och hennes man, Mr Jagath (fiktivt namn), adopterade sitt barn vid 9 månaders ålder från ett barnhem i Sri Lanka. De hade försökt få biologiska barn och provat olika fertilitetskurer men trots att Mrs Mangala blivit gravid ett flertal gånger hade inget barn fötts. De gjorde en ansökan till DPCCS. Det tog sedan ungefär ett år till dess att de kunde adoptera ett barn.
Barnet tilldelades ett namn som skapades utifrån dess horoskop. Det går till så att man ger födelsedatumet och tiden för födseln till en astrolog. Utifrån dessa uppgifter kan astrologen ställa ett horoskop. Därefter ger astrologen de första stavelserna som är lämpliga att använda för att namnge barnet. Mrs Mangala och Mr Jagath skapade sedan ett förnamn som de tilldelade barnet. Barnet får Mr Jagaths efternamn. I Sri Lanka behöver kvinnor som gifter sig inte nödvändigtvis ta makens efternamn utan kan behålla sitt eget efternamn. Men barnet, oberoende av kön, får faderns efternamn.
Jag frågade om de skulle berätta för barnet att de hade adopterat barnet. Mrs Mangala och Mr Jagath kommer inte berätta för barnet om adoptionen. De har dock berättat för sina egna syskon att de har adopterat barnet men avsåg inte berätta för andra. Inte för att andra skulle anse att det var dåligt att de hade adopterat utan just för barnets skull. De menar att det skulle vara negativt mentalt sett för barnet att få reda på adoptionen. Om man berättar för barnet skulle det kunna bli ’mentally upset’.
Jag frågade också vad de skulle göra om barnet ville träffa sin biologiska mamma senare i livet men en sådan önskan eller ett sådant behov skulle ju barnet inte få givet att barnet inte kände till att det hade blivit adopterat.
Varken Mrs Mangala eller Mr Jagath hade träffat barnets biologiska moder. De fick besked från socialarbetaren vid DPCCS om att barnet de önskade adoptera var möjligt att adoptera. Men jag ville höra Mrs Mangalas åsikter om att barn lämnades till barnhem exempelvis i ett fall där en pojek och en flicka som gillade varann hade fått barn men pojken lämnade flickan varpå flickans föräldrar inte accepterade barnet utan såg till att barnet lämnades till ett barnhem. Mrs Mangala menade att det var bra att barnet kunde omhändertas på barnhemmet eftersom det finns många par som inte har barn.
En flicka och en pojke ska vara gifta när de skaffar barn. Om de inte är gifta ska de lämna barnet till ett barnhem för adoption. Då kan barnet växa upp inom en hållbar familj.Mrs Mangala
Innan vi avslutar intervjun tillägger Mrs Mangala att hon och hennes man älskar detta barn och betraktar det som sitt eget. Mrs Mangala och Mrs Jagath vill att deras dotter ska studera vid universitetet och leva ett gott liv. När dottern har växt upp kommer hon få ärva huset och familjens ekonomiska tillhörigheter.
Kast i samtida Sri Lanka. I en intervju med socialarbetaren Mr Kumar (fiktivt namn) fick jag en insyn i den roll kast kan spela i den lokala adoptionspraktiken. Mr Kumar uppgav att han hade förmedlat ett flertal lokala adoptioner årligen vissa år och att han hade gjort en del utlandsadoptioner till srilankeser i Europa och USA. Han hade endast förmedlat ett fåtal utlandsadoptioner till icke-srilankeser.
Mr Kumar förklarade att ’Adoption Act’ stadgades 1941 och etablerades 1 februari 1944. Det var då den tillämpades första gången enligt Mr Kumar. Den upprättades eftersom parlamentet ville göra en nationell adoptionslag då det ansågs finnas vissa problem med kandyanernas ’up country law’ och tamilernas ’Tesawalamai’ som var gällande för adoptioner. Under kandyanernas och tamilernas traditionella adoptionspraktiker kunde ett par adoptera ett barn exempelvis genom att diskutera med barnets föräldrar. Adoptivföräldrarna tog då barnet under sitt beskydd och skötte om barnet. Under dessa adoptionsformer hade barnet ingen arvsrätt i ett juridiskt perspektiv. Ett syfte med ’Adoption Act’ var att ge barnet en legal arvsrätt.
Ett barn som är under 14 år kan adopteras lokalt. De sökande ska vara en man och en kvinna som är gifta. De ska göra ansökan tillsammans. Ensamstående kan ej ansöka om att adoptera barn. De som gör ansökan ska båda vara över 25 år. Åldersskillnaden mellan applikanterna och barnet ska vara 21 år. Religion spelar en viss roll i detta sammanhang. Buddhistiska barn ges exempelvis inte till ett kristet par. Men det kan hända i fall där det inte finns vetskap om vilken religiös tillhörighet barnet har.
Applikanterna ansöker vid DPCCS. Därefter görs en utredning av applikanternas hälsotillstånd, utbildning och ekonomiska situation. Om utredningen av applikanterna är tillfredsställande ges en rapport till ’provincial commissioner’ som rekommenderar applikanterna som lämpliga adoptivföräldrar. De blivande adoptivföräldrarna får ett rekommendationsbrev och namn på alla barnhem över hela landet varifrån de kan adoptera ett barn.
Jag frågar Mr Kumar hur adoptivföräldrarna vet vilket barn de ska välja att adoptera. Han menar att vissa barn väljs bort, exempelvis funktionshindrade eller de som har mentala problem. Jag nämner att jag har hört att vissa lokala adoptivföräldrar har en preferens för ’fair skinned babies’. Mr Kumar bekräftar att sådana preferenser finns bland vissa adoptivföräldrar.
Det är även möjligt att ansöka om att göra en adoption vid en domstol. Adoptivföräldrarna kan ha funnit ett barn de vill adoptera exempelvis från en familj som vill uppge ett barn för adoption. Domstolen skickar då ärendet till DPCCS och adoptivföräldrarna utreds. Om utredningen visar att de är lämpliga får de ett rekommendationsbrev och kan adoptera barnet lagligt.
Jag frågar om illegala adoptioner görs av lokalbefolkningen. Enligt socialarbetaren vet inte DPCCS om det förekommer. Det är inte något man talar om. Det förblir en hemlighet. Mr Kumar nämner dock att konsekvensen av att ett barn adopteras utan att adoptionen har legaliserats blir att barnet kommer växa upp i en ’illegal familj’ och inte få något födelsecertifikat.
Födelsecertifikatet utfärdas av domstolen och uppger bland annat ens föräldrars namn. När man söker utbildning och arbete blir födelsecertifikatet viktigt. I vissa fall har personer med födelsecertifikat där faderns namn saknas nekats att utbilda sig eller att få ett visst arbete, trots att regeringen tydligt klargjort att sådan diskriminering inte får ske.
Faderns namn i födelsecertifikatet spelar en stor roll eftersom det delvis pekar på faderns kasttillhörighet och om föräldrarna är gifta. Om födelsecertifikatet uppger att föräldrarna inte är gifta rymmer det en social problematik eftersom giftermålet är centralt i det srilankesiska samhället. Gifta par är respekterade.
Om faderns namn saknas skapas associationer om sociala problem, att barnet har fötts illegalt av en prostituerad eller av en kvinna med mentala eller personliga problem.
Socialarbetaren menar att dessa föreställningar är mycket olyckliga.
Jag undrar varför man inte berättar för barnet att det är adopterat. Mr Kumar säger att det är ett socialt problem som hänger ihop med kulturella föreställningar i Sri Lanka. Han uppger två skäl till att adoptivföräldrar inte vill berätta. Det ena handlar om att det utgör ett stigma att vara barnlös. Det andra handlar om kast.
Kasttillhörighet kunde traditionellt sett avläsas genom en individs efternamn vilket förts vidare från fadern. Det finns vissa efternamn som är förknippade med högkast såväl som lågkast. Det var till exempel endast högkastpersoner som kunde bära kungakläder vid giftermålet. Nuförtiden ändrar folk sina efternamn, enligt Mr Kumar, och det är svårt att veta vem som är av högkast eller lågkast.
Mr Kumar påpekar dock att enligt buddhismen är alla jämbördiga. Han menar att det är olyckligt att kasttillhörighet associeras med status och respekt. Mr Kumar tillägger också att personer med utbildning i dagens Sri Lanka inte bryr sig om kast.
Lokalt adopterade som delar av det goda livet. I de här två artiklarna har jag försökt komma närmare en förståelse för lokala adoptionspraktiker. Med utgångspunkt i mitt etnografiska material har jag visat på att lokala adoptioner har gjorts sedan urminnes tider. Men det verkar som att den lokala adoptionspraktiken utgör ett understuderat område eftersom praktiken omgärdas av sociala stigma som berör reproduktion av släkten.
Förutsättningen för att lokala adoptivföräldrar ska kunna reproducera sig bygger på att det finns barn som kan upptas för adoption. Det är svårt att förstå varför ogifta mödrar stigmatiseras i detta sammanhang då deras barn som adopteras lokalt bidrar till att barnlösa par kan uppfylla den sociala förväntningen om att reproducera sig. Den lokalt adopterade förverkligar adoptivföräldrarna som respektabla medborgare och möjliggör ett liv i enlighet med föreställningar om det goda livet i Sri Lanka.
Lokalt adopterade har spelat en central roll i det srilankesiska samhället sedan urminnes tider. I någon mån kan det ses olyckligt att lokalt adopterade inte får kännedom om den viktiga roll de spelar. Samtidigt medför hemlighållandet av adoptionen att lokalt adopterade inte behöver grubbla över sin bakgrundshistoria och fundera på att träffa de biologiska föräldrarna senare i livet. Så länge lokalt adopterade inte får kännedom om adoptionen förefaller allt att vara i sin ordning.
Enligt den statistik jag har från DPCCS för åren 1964-1999 förmedlades mer än 14 000 lokala adoptioner vilket kan jämföras mot de omkring 13 000 transnationella adoptionerna under samma tidsperiod.
Behovet av att adoptera lokalt minskade inte under åren 1970-1995 när den transnationella adoptionsaktiviteten var som mest intensiv. Däremot förmedlades många barn till utländska adoptivföräldrar istället för till lokala adoptivföräldrar. I nästa artikel redogör jag för vad som hände under de intensiva åren då srilankesiska barn blev en del av utländska adoptivföräldrars familjebildningsprojekt.
Läs även ”Lokala Adotionspraktiker i Sri Lanka”
