Lokala adoptionspraktiker i Sri Lanka

 

Beräknad lästid 8 minuter

Praktiken att adoptera barn inom lokalbefolkningen har pågått sedan urminnes tider i Sri Lanka. Med utgångspunkt i mitt etnografiska material söker jag komma närmare en förståelse för de lokala adoptionspraktikerna. Framförallt de som praktiseras av hinduer, buddhister och kristna i Sri Lanka.

Under början av 1700-talet tecknade kolonialadministratören Claasz Isaacsz ned ’Tesawalamai’. Det var jaffnatamilernas så kallade ’customary laws’ dvs. de seder och bruk som har efterföljts utan att ha konstituerats av någon juridisk auktoritet men som övertid har kommit att betraktas som lag.

Innehållet i Tesawalamai gäller bland annat regler för kastpraktiker, giftermål och adoptioner av barn vilka praktiserades flera århundraden före den västerländska kolonialtiden av jaffnatamilerna eller de tamiler som sedan urminnes tider har bott i norra Sri Lanka. Adoptionsföreskrifterna i Tesawalamai liknar de som praktiserades av singaleserna eller kandyanerna inom Kandykungariket.

Kandyanernas ’customary laws’ nedtecknades av kolonialadministratören John D’Oyly under den brittiska kolonialtiden. I nedteckningen beskriver D’Oyly bland annat strukturen för det kandyanska kungariket som en bondearistokrati och att hela samhället var indelat i ett antal arbetsrelaterade kastgrupper som gifte sig inom respektive grupp.

Kast uppges även vara centralt i adoptionssammanhang. Barnet måste exempelvis vara av samma kast som adoptivföräldrarna. Adoptionen i sin tur behövde även deklareras offentligt och erkännas för att barnet skulle få sin arvsrätt.

Givetvis har dessa lokala adoptionspraktiker genomgått förändringar över åren. Under exempelvis den portugisiska och den holländska kolonialtiden modifierades vissa ’customary laws’ och när britterna upprättade adoptionsförordningen förhindrades en form av lokala adoptioner som innebar att fattigare familjer uppgav sina barn till rikare familjer.

En studie av den lokala adoptionspraktiken. När det gäller den lokala adoptionspraktiken i samtiden har jag funnit en handskriven opublicerad uppsats författad av socialarbetaren Abeyratne från slutet av 1950-talet. I denna uppsats nämns bland annat att ingen tidigare studie har utförts gällande adoptioner. Ett skäl till det kan ha bestått i att adoptioner oftast gjordes i hemlighet. Abeyratne intervjuade 15 adoptivföräldrar som hade genomfört legala adoptioner.

Anledningen till att adoptivföräldrarna hade gått den lagliga vägen för att adoptera bestod i att de ville ha ett födelsecertifikat vilket skulle möjliggöra för barnet att senare i livet kunna antas till skolan. Några av skälen till att adoptivföräldrarna hade valt att adoptera var att de inte hade egna barn, de ville ha ett syskon till sitt egna barn eller att de inte hade någon son i familjen.

Bland adoptivföräldrarna fanns en preferens för pojkar då de föreställde sig att det innebar mindre ansvar att uppfostra dem och mer framtida inkomst samtidigt som de även förde vidare släktens namn. Dessutom önskade vissa adoptivföräldrar veta om barnet var av bra kast, kom från en bra familj och hade ett bra horoskop.

Abeyratne menar vidare att föräldralösa barn historiskt sett har adopterats av sina släktingar men många par som intervjuades uppgav att de inte ville adoptera sina släktingars barn eftersom de föreställde sig att släktingarna skulle störa dem i deras familjeliv under barnets uppväxt.

Av de sexton barn som adopterades var tretton födda utanför äktenskapet. Adoptivföräldrarna hade fått information om att barnet var möjligt att adoptera genom sjukhuspersonal, vänner, grannar eller släktingar.

Enligt Abeyratne ger många ogifta mödrar sina barn för adoption. De som vill behålla barnen står inför en hård kamp som de ofta förlorar varför Abeyratne menar att det under rådande omständigheter var bättre att genomföra en adoption. Barnen i sin tur skulle inte få veta om att de var adopterade för att adoptivföräldrarna ville hålla det hemligt.

Adoptivföräldrarna föreställde sig att barnet skulle förlora sitt förtroende för dem om adoptionen tillkännagavs

Utifrån min egen undersökning av Sri Lankas adoptionspraktik har jag noterat att giftermålet spelar en central roll i adoptionssammanhang, exempelvis i fall då en ogift moder lämnar sitt barn för adoption och när gifta barnlösa par adopterar för att uppfylla den sociala förväntningen om att reproducera sig. Ett skäl till detta kan härledas till britternas introduktion av giftermålsförordningen under mitten av 1800-talet. Giftermålet, i en kristen bemärkelse, fick då en överordnad ställning gentemot andra samlevnadsformer vilka framställdes som omoraliska i ett juridiskt perspektiv men också i ett socialt synsätt.

Socialarbetares roll i adoptionspraktiken. I min masteruppsats visar jag på att det finns en rad outforskade länkar mellan européernas tidiga resande till Sri Lanka och landets adoptionspraktik. Det finns en länk mellan britternas tidiga resande till Sri Lanka och adoptioner i Abeyratnes studie som kan tydliggöras om man ser uppsatsen som en väg in i en yrkesroll, socialarbetare. Socialarbetare i Sri Lanka arbetar inom den statliga myndigheten Department of Probation and Child Care Services (DPCCS).

Denna myndighet, som uppstod under 1950-talet, var starkt influerad av brittiska tankar om hur normavvikande barn och ungdomar skulle hanteras, både i England och i kolonierna. En uppfattning som gick igenom dessa tankar utgjordes av att barn som vansköttes riskerade att bli potentiellt problematiska och ineffektiva medborgare.

Socialarbetares yrkesroll kan med andra ord sägas vara underbyggd av historiska brittiska temporära migranters föreställningar om hur potentiella hot mot samhället förhindrades exempelvis genom att låta barn växa upp på barnhem eller inom adoptivfamiljer.

I adoptionssammanhang spelar socialarbetare en stor roll, exempelvis genom deras arbete att bedöma ogifta mödrars kapacitet att uppfostra sina barn och i avgörandet av vilka individer som kan betraktas som legitima adoptivföräldrar, lokalt som transnationellt, och som därmed är välkomna att adoptera barn från barnhem i Sri Lanka.

I en intervju som jag genomförde under mitt fältarbete i Sri Lanka berättade socialarbetaren Mrs Vijitha (fiktivt namn) om sin yrkesroll och redogjorde för ett besök hon hade gjort i en kvinnas hem. Denna kvinna var gift men hade barn med olika män och tillverkade olaglig arrak (dvs en alkoholhaltig dryck). Hennes make var fiskare och var därför borta längre perioder. Kvinnan måste då få ihop pengar för att ge mat till barnen på något sätt.

Ett av barnen hade upptagits av ett lokalt par utan att en laglig procedur hade efterföljts. Adoptivföräldrarna hade haft barnet ’de facto’ i fem år och ville nu göra en laglig ansökan om att få adoptera barnet. Under Mrs Vijithas besök hos kvinnan visade det sig att hon inte ville uppge barnet för adoption eftersom det skulle innebära att barnet separerades permanent från henne.

Mrs Vijitha gjorde bedömningen att denna moder inte var ’morally fit’. Detta fall kan ses som unikt enligt Mrs Vijitha. Före DPCCS, som uppstod under 1950-talet, gick det inte att genomföra en adoption lagligt utan moderns medgivande. Men nu när modern bedömdes som omoralisk gick det. Således frånkändes hon rätten till sitt barn och barnet adopterades av paret.

Den roll socialarbetare har att bedöma personer som moraliska eller omoraliska föräldrar kan sägas grunda sig i en moral som föreskriver monogama äktenskapliga relationer.

Denna moral etablerades genom giftermålsförordningen som upprättades under den brittiska kolonialtiden i Sri Lanka.

Genom sin yrkesroll kan det ses att socialarbetare upprätthåller vissa moraliska värderingar och etiska regler som bevarar normativa levnadssätt i en srilankesisk välfärdskontext med innebörden att vissa barn adopteras till lokala adoptivföräldrar som i fallet ovan eller omhändertas på barnhem för att senare adopteras till utländska adoptivföräldrar.

Hinder för att adoptera lokalt. Under mitt fältarbete i Sri Lanka intervjuade jag en barnhemsföreståndare på ett barnhem som hade rests av brittiska missionärer under slutet av 1800-talet. Detta var för övrigt ett av de barnhem från vilket de första transnationella adoptionerna förmedlades som ägde rum redan under 1920-talet.

Medan jag väntade i entrén till barnhemmet på att få utföra intervjun granskade jag ett montage av bilder som hade fästs på en anslagstavla. Bilderna visade srilankesiska barn som hade adopterats till ett antal adoptivfamiljer i Tyskland. Efter att jag hade presenterat mig och mitt projekt för barnhemsföreståndaren frågade jag varför dessa barn inte hade adopterats lokalt och undrade om det berodde på att de kunde kategoriseras som ’barn med särskilda behov’ vilka oftast adopteras av utländska adoptivföräldrar.

Föreståndaren intygade att barnen var vid sin fulla hälsa. Dock fanns det ett antal skäl till att lokalbefolkningen inte ville adoptera vissa barn, till exempel om de inte visste hela bakgrundshistorien, om modern var för kort, om barnet var för mörkt, vägde för lite, inte var vid fysisk eller psykisk hälsa och om horoskopet var dåligt.

Om moder var kortväxt avfärdades barnet av blivande lokala adoptivföräldrar eftersom det då fanns skäl att tro att även pojken skulle bli kortvuxen. Vidare berättade föreståndaren att det omgivande samhället inte accepterade ogifta mödrar med barn. Det hade föranlett modern att lämna barnet till hemmet.

Men snarare än moderns status som ogift menade barnhemsföreståndaren att det var avsaknaden av faderns namn i födelsecertifikatet som utgjorde ett stort hinder för lokala adoptivföräldrar att adoptera barnet.

Föreståndaren påtalade att utländska adoptivföräldrar inte bryr sig, men lokala adoptivföräldrar vill veta hela bakgrundshistorien. Var modern gift? Hade hon blivit våldtagen? Om en tamilsk man har våldtagit en singalesisk kvinna skulle ett singalesiskt par avfärda barnet medan det omvända skulle gälla om en singalesisk man hade våldtagit en tamilsk kvinna.

Till skillnad från buddhister och hinduer avfärdade kristna par inga barn beroende på religionstillhörighet, hälsotillstånd och astrologi. Dock nämnde föreståndaren att buddhister och hinduer inte skulle avfärda ett kristet barn eftersom de föreställer sig att små barn inte har uppfattningar om religion.

På det hela taget verkade föreståndaren mena att etnicitet och astrologi i kombination med att fadern var okänd utgjorde de största hindren för huruvida ett barn kunde adopteras lokalt.

Vidare nämnde föreståndaren att förutom att barnet fick en familj vid en utlandsadoption fick barnhemmet även återrapporteringar från de utländska adoptivföräldrarna, exempelvis genom att de sände bilder av barnen såsom de tyska adoptivföräldrarna hade gjort vilka jag granskade medan jag väntade på att få göra intervjun. I vissa fall återvände även utländska adoptivföräldrar till hemmet i framtiden.

Men när det gällde de lokala adoptivföräldrarna menade föreståndaren att de varken återvände eller återrapporterade. Vissa lokala adoptivföräldrar ville inte att någon skulle veta om att de hade adopterat ett barn. En anledning till detta var, enligt föreståndaren, att barnlöshet utgjorde ett stigma i Sri Lanka.

Läs fortsättningen i artikeln “Röster från en lokal adoptivfamilj”.

Daniel Cidrelius

Daniel Cidrelius, MA i socialantropologi och adopterad från Sri Lanka som har forskat om den srilankesiska adoptionshistorien. Jag föddes i Kandy i slutet av 1970-talet och adopterades sedan till Sverige. I samband med skrivandet av masteruppsatsen har jag spenderat längre perioder i Sri Lanka. Vid sidan av mitt arbete är jag bland annat engagerad i adoptionsfrågor och driver ett skrivprojekt om reseskildringar av Sri Lanka.