Adoptivbarn från Sri Lanka förtjänar svar om hur deras adoption gick till. Det har gått mer än två och ett halvt år sedan den srilankesiske hälsoministern erkände att oegentligheter hade begåtts gällande utlandsadoptionerna. Utredningen av de föregivna illegala adoptionerna verkar inte ens ha påbörjats i Sri Lanka, skriver Daniel Cidrelius.
I den här artikeln ger jag en inblick i hur olika auktoriteter har oroat sig över barn i Sri Lanka, historiskt sett såväl som i samtiden. Jag visar på att barnhemmet har spelat en central roll för att hantera oron över Sri Lankas barn och utifrån mitt etnografiska material lyfter jag fram några insikter som har dolts av dominerande föreställningar på adoptionsområdet i viljan att adoptera barn från Sri Lanka till andra länder.
Véronique och Jean-Noël är de första adoptivföräldrarna i Frankrike som talar ut om handeln med barn som förekom i Sri Lanka. De engagerar sig nu för att få till en utredning, liknande de som nu pågår i Holland såväl som i Schweiz, av de illegala adoptionerna från Sri Lanka till Frankrike.
Under början av 1980-talet adopterades jag från ett barnhem i Sri Lanka. Ingen adoptionsorganisation var inblandad i förmedlingen av adoptionen. Jag adopterades privat eller informellt av mina svenska adoptivföräldrar.