Afghanska kvinnor fast mellan nya rättigheter och gamla seder – även som asylsökande

Kvinnliga afghanska asylsökande i Sverige mellan 2013 och 2018 utgör en klar minoritet av alla afghanska asylsökande – i snitt 28.6 procent närmare bestämt. Afghanska kvinnor har det inte lättare, i vissa fall tvärtom, än män att få asyl trots att afghanska kvinnor i alla avseenden har det sämre än män i hemlandet.

De har det också svårare att fly än männen på grund av begränsad rörlighet och avsaknad av olika typer av kapital som förbehålls män. Den dystra situationen för afghanska kvinnor, det västerländska rättfärdigandet av insatsen i Afghanistan, och svensk asylpraxis gentemot afghaner är sammanvävda på ett sätt som försätter afghanska kvinnor i en extremt sårbar social och rättslig situation i både Afghanistan och Sverige.

Mot framtiden med dåtiden. I otaliga rapporter och tidningsartiklar om Afghanistan efter talibanregimens fall talades det om hur man skulle bygga ett Afghanistan fritt från religiöst våld och institutionellt kvinnoförtryck. Flickor skulle gå i skola och kvinnor skulle ställa upp i politiska val i en ny demokratisk rättsstat. Afghanistans historia rörde sig nu mot en framtid som var misstänksamt lik den bild västvärldens regeringar har om sina samhällen: demokratiska och jämlika rättsstater som hade lämnat religion, manlig dominans och förmodern sedvänja bakom sig. Men i Afghanistan kunde denna framtid i vardande på något sätt leva i fredlig samexistens med det traditionella afghanska samhället

– man ville trots allt inte begå samma misstag som sovjetimperialisterna gjorde.

Den svenska militära insatsen i Afghanistan såldes som ett rättfärdigt krig för kvinnors frigörelse med ett ”lätt fotavtryck” på urgamla samhälleliga system, normer och beteenden. I detta giftermål mellan en modern framtid och en antik dåtid faller nutiden bort. Det är mycket man kan göra politiskt, i nutiden, med en sådan kunskapsprodukt.

Kvinnlig frigörelse, till exempel, är en magisk besvärjelse som genom ett blott nämnande kan mota bort all kritik mot den militära och civila insatsen. Efter uteblivna resultat när det gäller säkerhet och förbättrade levnadsvillkor började kritik mot insatsen att växa på hemmaplan. I detta läge kunde de svenska insatsvännerna plocka fram besvärjelsen.

Under valrörelsen 2010, för att ta ett berömt exempel, svarade dåvarande utrikesminister Carl Bildt på de rödgrönas förslag att avveckla Afghanistaninsatsen genom att fråga Socialdemokraternas Jan Eliasson: ”Kan han se Afghanistans kvinnor i ögonen med ett sådant här besked?” Märk väl att implicit är det kvinnornas framtid den retoriskt begåvade Bildt syftade på. Sedan dess är det närmast tabu att på allvar tala om att ända insatsen.

Det föreföll inte relevant för Bildt och likasinnade retoriska magiker att titta bortom de självbekräftande rapporterna utgivna av stater och vissa humanitära biståndsorganisationer – en modern variant av renässansens furstespegel – som vittnade unisont om hur situationen för kvinnor hade förbättrats tack vare insatsen. Visst fanns problem i nutiden, till och med stora problem, menade rapporterna, men problem kommer alltid att finnas, speciellt i ett land som i mångt och mycket inte har hunnit ikapp med historien.

Tala om underdrift. Alla tänkbara indikatorer när det gäller kvinnors rättigheter och levnadsvillkor i Afghanistan – livslängd, tillgång till utbildning, hälsa, tillgång till rättvisa, för att nämna några få – har ständigt legat på en oacceptabelt låg nivå.

Den förväntade livslängden för en afghansk kvinna i skrivande stund är 52 år. En halv miljon afghanska kvinnor dör i barnfödsel varje år. Afghanistan är, kort sagt, världssämst när det gäller kvinnors hälsa.

Det står knappast bättre till när det gäller socialt och rättsligt sanktionerat våld mot kvinnor. 2008, då kampanjerna för kvinnors rättigheter i Afghanistan var som intensivast, drog organisationen Womankind Worldwide följande slutsats: ”Trots retoriken om könsjämlikhet och kvinnors rättigheter som omgärdade NATOs och ISAFs intåg och långa engagemang i Afghanistan, är det ifrågasättbart hur mycket som egentligen har förändrats för kvinnor sedan 2001. Våld mot kvinnor… kvarstår som utbrett inom det stora samhället, lokala samhället och på statsnivå”.

Under 2008 utsattes 87 procent av de afghanska kvinnorna för våld i hemmet. Minst 60 procent av giftermålen skedde genom tvång. 57 procent av alla flickor giftes innan 16 års ålder. Tillgång till rättvisa för kvinnor inom rättsväsendet ”förblir extremt begränsat”, och myndigheter utreder sällan våldtäkt, mord och överfall mot kvinnor. Idag är situationen i alla avseenden väsentligen densamma.

Bakom retoriken om könsjämlikhet och självstyre. Det är inte svårt att förstå varför det har blivit såhär. Kvinnofrigörelse, som Horia Mosadiq, Amnesty Internationals Afghanistanexpert, gör gällande, ”var inte målet utan medlet för att marknadsföra det utdragna kriget [mot terrorismen som hotade väst]”. Det är detta mål som i en försvinnande akt draperas i en retorik om könsjämlikhet och respekt för traditionellt självstyre.

Detta är inte den första gången i den samtida historien som kvinnors rättigheter läggs åt sidan i Afghanistan. Sverige och andra länder bidrog med bistånd och diplomatiskt stöd till de afghanska mujahedingrupperingarna som kämpade mot den Sovjetstödda kommunistiska Afghanistanregimen under 1980-talet. I samma veva som man gav sitt närmast oreserverade stöd vände man bort blicken när vissa mujahedinpartier begick övergrepp mot kvinnor i de pakistanska flyktinglägren. På så vis hade länder som Sverige och USA inga problem med att stödja Gulbuddin Hekmatyars Hezb-e Islami trots att denna gruppering ansågs redan då som islamfundamentalistiskt och vars medlemmar var kända för att kasta frätande syra över obeslöjade kvinnors ansikten i pakistanska flyktingläger. En gammal Hekmatyar är sedan några år tillbaka åter i Kabul som en medlem av den politiska eliten.

Kvinnliga afghanska asylsökande i Sverige. Vi ser en jämförbar försvinnande akt i Migrationsverkets bedömningar av läget i Afghanistan. Denna akt får en högst restriktiv asylpolitik att försvinna bakom en sorts nykolonial syn på Afghanistan där begrepp som säkerhet och levnadsvillkor förstås som delar av uråldriga seder och normsystem. Här ekar omisskänligt idén att även om vissa normer och beteenden ter sig som oacceptabla eller brutala för ”oss” funkar de för ”dem”.

De få ensamkommande kvinnor som lyckas ta sig till Sverige och söker skydd från könsbaserad förföljelse riskerar därmed att ses som i avsaknad av skyddsskäl.

Detta framträder med all tydlighet i ett asylfall från i år där Migrationsverket beslutade att utvisa en artonårig afghansk kvinna. Som femtonåring hade hon blivit tvångsgift med en släkting. Efter upprepad misshandel från mannens sida bestämde hon sig för att fly. Hon kom till Sverige. I Sverige blev hon ateist. Enligt denna asylsökande meddelade Migrationsverket att hon inte hade gjort sina skyddskäl sannolika, att hon har ett manligt socialt nätverk som kan ta hand om henne i Afghanistan (hennes man!), och att hon kan låtsas vara muslim för att undvika eventuella problem som en öppen ateist.

Kvinnor och rättvisa i det afghanska rättssystemet. Men låt oss ta en längre titt på ett verkligt rättsfall från Kabuls andra domstolsdistrik som visar vad som kan i rättsligt hänseeende hända när en kvinna i Afghanistan (ofrivilligt i det här fallet) försvinner från sitt hem och återvänder. För några år sedan var artonåriga Homaira på väg hem från en bazar i Kabul. På väg hem möttes hon av Hossain, en tjugoettårig man som erbjöd henne skjuts hem i sin bil. De två bodde i samma kvarter och kände varandra. Homaira accepterade Hossains erbjudande och satte sig i bilens baksäte. Hossain började inom kort att bete sig aggressivt och hotade att döda Homaira om hon gjorde motstånd. Hossain körde därefter bort från Kabul och mot den pakistanska gränsen.

Homairas pappa ringde polisen när hon aldrig dök upp hem från bazaren. Pappan uppgav till polisen att Homaira hade rymt från hemmet. Mamman avslöjade senare att pappan var djupt bekymrad men att han var tvungen att uttrycka sig på det viset inför polisen för att dottern hade bragt skam över familjen. Det framkom senare att Hossains plan var att ta Homaira till Pakistan för att där sälja henne. Men eftersom han inte hade någon erfarenhet eller kontakter gav han upp sitt företag efter tre dagar och förde Homaira tillbaka till hennes hem.

Vid sin återkomst berättade Homaira för sin familj om vad som hade hänt och uppgav Hossains namn. Dagen därefter sattes hon i fängelse. Hossain fortsatte sitt liv som vanligt. Åklagaren i fallet mot Homaira noterade i ett första yttrande att Homaira hade rymt bort med Hossain.

Medan hon satt fängslad mötte Homairas far Hossain, dennes far och andra manliga medlemmar från båda familjer. Pappan frågade om Hossain ville gifta sig med Homaira. Hossain svarade ja. Men Homaira, fortfarande fängslad, vägrade att ingå äktenskap med Hossain och förblev fängslad. Månader senare beslutade en domare att släppa anklagelsen mot Homaira. Domaren reste dock inga anklagelser mot Hossain. Han motiverade båda beslut:

”Homaira satt i förvar i flera månader. Av vittnena och dokumenten att döma verkar hennes version av fakta vara vad som egentligen hände. Detta demonstreras också av det faktum att hon vägrade gifta sig med mannen… [Men] flickan gjorde fel i att ta en skjuts från pojken. Hon borde inte ha gått in i en bil som inte tillhörde hennes man eller en av hennes bröder. För Homairas far var detta en skam.”

Som svar på frågan varför Homaira satt fängslad så länge, svarade domaren att det till en början var ”för hennes eget beskydd. Om hon hade återvänt hem innan allt var uppklarat kunde hon ha blivit slagen eller hotad”. Denna domare, och han är inget undantag i detta avseende, hade inte som ett mål att döma någon. I en kontext där sociala hierarkier, familjefejder och olika stamnormer råder är målet med rättskiskpning snarare att försöka se till så att alla berörda känner sig tillfredsställda – alla manliga berörda. En potentiellt blodig familjefejd undveks på bekostnad av en kvinnas rättigheter, upprättelse och heder. Det är, i bästa fall, en sådan rättsprocess som den utvisade artonåringen från Sverige har att se fram emot när hon utvisas tillbaka till Afghanistan.

Utrikespolitik med asylpolitik. Sättet som västländer med närvaro i Afghanistan ser på Afghanistan kan sammanfattningsvis ses som en tveeggad rättfärdiggjörelse: av det fortsatta kriget i Afghanistan å ena sidan, och av utvisningar till Afghanistan å den andra. En sådan rättfärdiggörelse har haft fruktansvärda konsekvenser för kvinnor i Afghanistan och Sverige samtidigt som den har lämnat västländer moraliskt fläckfria i deras utrikes- och asylpolitik.