I ett mål med försenad rättsprocess har en man suttit häktad i mer än 33 år och tynat bort i ett fängelse i Uttar Pradesh. Under denna tid har både klaganden och vittnen i målet avlidit. Devi Prasad, med hemvist i stadsområdet Gazipur, arresterades och hölls enligt polisens källor häktad då han påstods ha mördat sin fru 1973. Han blev senare förflyttad till Varanasi-fängelset. Hans familj tappade efter en tid hoppet om att han fortfarande var i livet.
Hans bror, Pitambar, som fick reda på att Prasad placerats i fängelse, mötte honom dock för en tid sedan, även om den senare inte kände igen sin släkting. ”Han var 24 år när han fängslades och idag är han varken mentalt eller fysiskt frisk efter att ha tillbringat nästan hela sitt liv bakom galler”, sa Pitambar. Källa: The Hindu, söndag den 9 mars 2006.
Tänk dig hur det skulle vara att tycka att rättvisa är någonting overkligt och långt från ditt eget liv, föreställ dig att inte veta vart du ska vända dig när dina rättigheter kränks. Detta är verkligheten för de flesta indier. Legal Services Authorities Act från 1987 (nedan kallad lagen) redogör för att ”myndigheter för juridiska tjänster utan kostnad ska erbjuda kvalificerade juridiska tjänster till de svagare sektorerna av samhället för att garantera att möjligheter att hävda sin rätt inte förvägras någon medborgare av ekonomiska skäl eller på grund av andra svårigheter”.
Lagen ger en bild av ett nationellt nätverk av rättshjälp och stöd. Men denna strävan på pappret att erbjuda jämlik rättvisa till alla är mycket avlägsen från den verklighet som de socialt underprivilegierade i Indien lider av. De flesta polisrapporter om ohyggligheter som begåtts mot medlemmar av förtecknade kaster eller stamfolk rapporteras inte vidare på grund av att rättvisan är otillgänglig för de fattiga och att de diskrimineras.
På samma sätt hävdar vissa grupper av jurister att 70 procent av landets häktade som är inbegripna i en rättegång inte får någon juridisk representation, och hälften av dem är inlåsta för bagatellmål. De flesta av dessa häktades öde bestämdes den dag de föddes in i underprivilegierade socioekonomiska villkor.
I målet D.K. Basu v. State of West Bengal menade man att det är ett kalkylerat brott mot mänsklig värdighet att inte erbjuda rättshjälp till människor, och när mänsklig värdighet skadas tar civilisationen ett steg bakåt, varje gång det händer åker humanismens flagga ner på halv stång. Juridisk representation ska ges till varje människa, eftersom det är hennes lagliga rättighet att uttala sin mening under rättsförhandlingarna.
Tillgången till rättslig prövning för personer som behöver juridisk representation saknas redan i de inledande stadierna. De enormt låga arvodena för rättshjälpsjurister leder till en domstolsprocess som baseras på bristande ansträngningar att behandla mål som rör fattiga människor på ett rättvist och skäligt sätt. En rättshjälpsjurist kan få ett arvode på allt mellan 300 och 700 INR per rättsfall (50-100 sek), som i värsta fall kan hålla på under obegränsad tid. Försenade betalningar till rättshjälpsjurister är en annan avskräckande faktor som gör att jurister inte gärna väljer att ta på sig rättshjälps-mål.
Oftast är rättshjälpsstödet försenat, fastän lagen föreskriver att rättshjälp ska ges då en person grips och helst ska anmälas inom 24 timmar. En allmän åklagare, däremot, får statlig lön och en summa på ett par hundra rupier per dag. Detta har minskat antalet jurister som väljer att arbeta med frågor som rör mänskliga rättigheter, rättshjälp och fattiga människor. Myndigheten för juridiska tjänster, Legal Services Authority, har fullständigt förbisett frågan hur de ska nå ut till de behövande i sina ”strävanden” att sprida budskapet om kostnadsfri rättshjälp till massorna.
Platser där man erbjuder rättshjälp finns överallt utom i landets inre delar där behovet finns, och språket är så komplicerat att även om en liten del av de behövande ges talerätt så förstår man det inte. Statens skyldighet går utöver att se till att det finns rättshjälp för alla och utöver att göra rättshjälp till en grundläggande rättighet i lagböckerna. En lagstiftning avsedd för de fattiga måste ha strategier och garantier som för rättshjälpsmyndigheterna närmare de fattiga.
I en situation, där statliga rättshjälpskliniker slutar fungera och där det är vanligt att man tillsätter advokater utan intresse för eller expertis inom frågor om mänskliga rättigheter, är det bara genom ett organiserat samarbete mellan civila samhällsgrupper och myndigheter inom rättstjänsten som man kan uppnå någorlunda fullständig tillgång till rättslig prövning för de socialt underprivilegierade. Indiska villkor för brottsundersökning och domstolsförfarande i mordrättegångar inger inte förtroende. Undersökningsmetoderna är fortfarande primitiva, ålderdomliga och ovetenskapliga. Fällande dom är i stor utsträckning baserad på vittnens muntliga bevisning. Vittnen är ofta motiverade av kast, grupptillhörighet och partitillhörighet.
Det är inte ovanligt att polisen fabricerar mål på grund av grupp- eller kasttillhörighet eller att den anklagades fiender hittar på ett fall mot honom. Åklagare är inte utbildade i att undvika irrelevanta omständigheter. Sådana faktorer kan skapa ett synbarligen vattentätt åklagarmål, men verkligheten kan se annorlunda ut – en oskyldig kan ha fallit offer för ett felaktigt eller falskt åtal. Orättvis rättsskipning tillsammans med en orealistisk syn på tillgången till rättslig prövning leder till förskräckliga resultat, till exempel då dödsstraff döms ut och staten har tillsatt en rättshjälpsadvokat.
Den oproportionerliga andel dödsstraff som utdöms mot fattiga och minoriteter leder ofta till sämre kvalitet i arbetsmetodiken – och riskerar rättvisan och en människas liv. Artikel 14, Rätten till jämlikhet består av jämlikhet inför lagen, det vill säga lika rätt inför lagen. I Indien är det omdebatterat om dödsstraffsdomen bryter mot artikel 14, som anger jämlikhet i alla avseenden. Artikel 14 är den artikel som förbjuder godtycklig lagstiftning. Artikel 17 i den indiska grundlagen avskaffar tillämpningen av ”oberörbarhet” och straffar åtgärder som framtvingar förlust av medborgerliga rättigheter på grund av detta.
För att verkställa grundlagens bestämmelser godtog parlamentet Untouchability Offences Act 1955 som föreskriver straff för brott som innebar någon form av diskriminering på grund av begreppet oberörbarhet. Lagen skärptes ytterligare genom en ändring, där den bytte namn till Protection of Civil Rights Act 1955 och enligt vilken användandet av ”oberörbarhet” har gjorts till ett brott, både med och utan prövbarhet.
Denna lag har dock lett till mycket få fällande domar. Till och med när målen slutade med dom så har straffen varit försumbara, enligt många jurister med mänskliga rättigheter som specialitet. 34 år efter att denna lag infördes antogs lagen Prevention of Atrocities Act 1989, med arton angivna typer av grymheter och straff.
Daliternas rättigheter. Colin Gonsalves, som är Senior Advocate och grundare av nätverket Human Rights Law Network, säger övertygande att:
Trots att det finns lämpliga juridiska instrument för att säkerställa att daliter åtnjuter mänskliga rättigheter så har problemet med ojämlik tillgång till statliga institutioner och det konventionella systemet med byråd varit en form av politiskt och kulturellt förtryck av daliter. I dessa byråd har daliterna inte rätt att framföra sina ärenden eller delta som jämlikar med andra dominerande kaster.
Gonsalves förklarar vidare att mycket få icke-dalitiska advokater är beredda att ägna sig åt mål som handlar om grymheter mot daliter. Enligt flera jurister som arbetar med mänskliga rättigheter finns det en allvarlig brist på specialdomstolar och specialåklagare. Nästan alla mål som rör grymheter mot daliter tas upp i vanliga, lägre domstolar, som redan är överbelastade.
Dessutom har myndigheternas reaktioner varit svaga när det gäller grymheter och andra kränkningar av daliternas mänskliga rättigheter. Tillgången till rättslig prövning nekas vidare genom polisövergrepp. Enbart i staten Punjab har fler än femtio daliter dödats i polisarrest under de senaste tio åren och hundratals olagligt häktade har torterats av polisen för lindriga brott.
På grund av att offren tillhör en fattig klass går förbrytaren fri.
