Tystnaden och skammen som omger frågan om homosexualitet är så stor i de sydasiatiska länderna och rädslan att bli isolerad och diskriminerad så utbredd att många av dem som fångas av polisen föredrar att betala polisen heller än att slå tillbaka och hävda sina mänskliga rättigheter.
Nästan inga fall kommer inför domstol eftersom personen släpps när han har betalat polistjänstemannen.
Kränkningar av mänskliga rättigheter legitimeras faktiskt genom lagar som behandlar homosexuella som konstiga, kriminella och så vidare. Bristen på stöd för dem från utbildnings- och rättssystemet förvärrar deras sociala utanförskap.
Regeringarnas attityder i länder som Indien, Pakistan och Bangladesh mot homosexualitet överensstämmer tyvärr med dess hållning när det gäller sexualitet, aids och sexualundervisning i sig, så åsikterna är inte särskilt förvånande.
Grundlagsenligheten i paragraf 377, en strafflag nedärvd från det viktorianska kolonialförtrycket, kolonialtiden i dessa tre länder, talar om homosexuella förbindelser som onaturligt sex.
Länderna har ständiga påtryckningar från organisationer i det civila samhället och många anmärkningar riktas mot domstolarna. Samtidigt som regeringarnas velande är förståelig som en taktik att tappa bort ännu en problematisk domstolsprocess i djungeln av ungefär en halv miljon mål som belamrar de bara indiska domstolarna så belyser substansen i dess svar den kulturella tvångströjan.
Den indiska regeringens absurda svar på civilsamhällskritiken är: ”Faktum är att syftet med paragraf 377 i IPC är att erbjuda en hälsosam miljö i samhället genom att kriminalisera onaturliga sexuella aktiviteter som är mot naturens ordning. Om denna bestämmelse tas ut ur lagboken skulle en allmän skyltning av sådana böjelser på sin höjd medföra anklagelser om sedlighetssårande uppträdande, vilket straffas med ett mindre fängelsestraff än dagens livstidsfängelse eller 10 års fängelse och böter. Även om regeringen inte kan övervaka människors moral måste straffrätten i ett civiliserat samhälle uttrycka och spegla den allmänna moralen och frågor om skada för samhället i stort. Om detta inte görs skulle den lilla respekt för lagen som finns kvar försvinna, då lagen skulle ha förlorat sin legitimitet.”
Regeringen tycks med andra ord påstå att om ”onaturligt” sex inte förbjuds skulle den normala sociala ordningen bryta samman, liksom att frågor som rör sexuella minoriteter inte är en indisk fråga, utan mer något som händer i västvärlden.”
Att Euro-Pride i Stockholm första gången fick ett Pride tåg med South Asian Pride Parade är stort. Tågets dansanta aktivister, där jag själv också ingick, skickade melodier och rörelser till Indien, Bangladesh, Pakistan, Sri Lanka och Burma, melodier som säger håll ut en stund till, förändringarnas vindar är på väg!
