Indien drar till sig utländskt kapital som aldrig förr. Samtidigt har kraven här på företagens hållbarhetsarbete skärpts väsentligt. I fortsättningen tvingas därför svenska företag som vill investera i Indien att förhålla sig till en ny unik CSR-lagstiftning, stärkt tillsyn kring korruption och en ny granskande nationell miljödomstol.
Numera är det sannolikt få internationella bolag som anser sig ha råd att välja bort den indiska marknaden. Landet är snart världens största mätt i antalet invånare och redan under första halvåret 2015 gick Indien om både Kina och USA som det land i världen som attraherar mest utländska investeringar. De utländska direktinvesteringarna i Indien uppgick då till ett värde av 31 miljarder US-dollar, jämfört med 28 miljarder i Kina och 27 miljarder i USA, enligt Financial Times.
Sveriges regering har i sin exportstrategi, en strategi som knappt nämner mänskliga rättigheter, deklarerat att den vill öka närvaron på tillväxtmarknaderna, och Indien hör sedan flera år tillbaka till en av de prioriterade marknaderna. När statsminister Stefan Löfvén besökte Indien och landets premiärminister Narendra Modi hade han följaktligen med sig representanter för 19 svenska företag i släptåg. I dag är 160 svenska företag etablerade i Indien, varav de flesta kom dit under 2000-talet, men intresset för Indien som investeringsland för utländskt kapital lär bara att öka. I princip samma grupp träffades under Modis besök i Sverige 2018.
Samtidigt som denna trend sannolikt kommer att förstärkas under de närmaste har Indien satt upp en ny och ambitiös hållbarhetsagenda för landet, vilken svenska företag som är på plats i Indien måste sätta sig in i och anpassa sig till.
Indien är ett av få länder som valt att lagstadga företagens sociala ansvar (Corporate Social Responsibility, CSR), vilket skedde i april 2014. Den nya så kallade CSR-klausulen i the Companies Bill 2012 berör cirka 800 000 företag i Indien, börsnoterade och multinationella företag. Revisionsfirman Ernst & Young uppskattar att lagen kommer att generera över 2 miljarder US-dollar i CSR-insatser i de lokala samhällena.
Klausulen definierar inte begreppet CSR. Däremot tar lagen upp ett antal fokusområden för företagen. Dessa är vidsträckta miljöproblem som Indien är utsatt för, såsom skogsskövling, illegal djurhandel, förlust av biologisk mångfald, vattenföroreningar och luftföroreningar.
För utländska företag med egna strategier och uppförandekoder för exempelvis leverantörsuppföljningar i Indien kan den nya CSR-klausulen innebära krav på anpassning även till det indiska regelverket.
Ännu ett initiativ i Indiens hållbarhetsagenda är att landet har stärkt tillsynen kring mutor och korruption inom den privata sektorn, något som även omfattar utländska investeringar. Tillsynen har förstärkts med ökade utredningsresurser och så kallade whistleblowing-mekanismer som också kan komma att slå mot utländska bolag. Svenska hänvisningar till ”indisk mutkultur” och liknande kan få förödande konsekvenser om en inte förstår att lagarna kommit till på grund av en folklig rörelse och trötthet.
För att ta itu med landets omfattande miljöproblem skapades år 2010 en nationell miljödomstol i Indien. Världsbanken uppskattar att miljöförstöringen kostar Indien 5,7 procent av landets bruttonationalprodukt varje år – och ansvarar för omkring en fjärdedel av de 1,6 miljoner årliga dödsfall bland barn.
Indien har dessutom som målsättning att granska de 1 000 mest förorenande industrierna. Detta inbegriper även utländska investeringar, vilket Coca-Cola fick erfara när bolagets tappningsanläggningar i mellersta Indien stängdes ner av indiska miljökontrollmyndigheter, främst på grund av en utarmning av grundvattnet i närområdet. Grundvatten i området hade gått från “säkra nivåer” år 1999 då Coca Cola etablerade sig i området Mehdiganj till “kritiska nivåer” år 2014.
I april 2014 tvingades hela kolbrytningssektorn i Meghalaya slå igen på grund av den enorma miljöskadan som tillåtits pågå under flera år. Det är första gången en domstol i världen har stängt en statlig fossil bränsleindustri. Inte heller fick sandgruvindustrin i olika delar av Indien fortsätta sin verksamhet på grund av den skada som åsamkats landets floder och bäckar. I båda fallen har domstolen beordrat företagen till dramatiska miljöförändringar eller så riskerar de en permanent stängning. Just nu är vattenbetungande industrier i luppen, där självfallet svenska företag faller inom kategorin.
Med landets nya tuffa hållbarhetsagenda förändras således villkoren för många utländska företag på den indiska marknaden. Frågan är om svenska bolag i Indien har förstått vad de nya kraven på hållbarhet innebär för deras verksamhet. Vi vet av exemplen att det kan stå dem dyrt.
Har ditt företag koll?
