COP26, FN:s klimatkonferens, är inledd och pågår till 12 november. För de värst drabbade blir effekterna av det ändrade klimatet allt värre. Anpassning krävs för att hjälpa extremfattiga att resa sig och förhindra att fler rasar ner. Enligt BRAC är det möjligt – med systematisk handling baserad på vetenskap.
För de flesta är det klart att åtgärder för att bromsa klimatförändringarna blir allt mer brådskande. I och med FN:s stora klimatmöte, COP26, som inleddes på söndagen i Glasgow i Skottland sätts fingret nu på hur det står till med uppvärmningen och vad som kan göras åt alla problem världen står inför.
Kvinnor i länder i den globala södern är de mest utsatta och sårbara, inte minst genom de allt allvarligare och ofta förekommande extrema väderhändelser som slår hårt.
Mer än hälften av de människor som fördrivits på grund av klimatförändringar är kvinnor och flickor. Klimatrelaterade katastrofer sänker också kvinnors förväntade livslängd mer än mäns i genomsnitt.
Risken för fattigdom ökar kvinnors sårbarhet ytterligare och risken är större för kvinnor i jämförelse med män att drabbas av extrem fattigdom. Kvinnor i extrem fattigdom saknar ofta resurser och verktyg att studsa tillbaka från ekonomiska effekter av klimatförändringar och riskerar att falla genom alla sociala skyddsnät.
Klimatförändringarna väntas förvärra dessa ojämlikheter och kan till 2030 har drivit upp till 132 miljoner människor in i extrem fattigdom på grund av stigande matpriser, hälsokriser och naturkatastrofer.
Dessa naturkatastrofer är inte ”naturliga”
Dessa naturkatastrofer är inte ”naturliga”. Klimatförändringarna är skapade av människor [reds anm enligt en näst intill helt enig forskarvärld]. Mänskligheten som ett internationellt samhälle kan också vidta de åtgärder som behövs för att stödja beredskap, begränsning, anpassning och återhämtning.
Länder kan förhindra de värsta effekterna av klimatförändringar på de mest utsatta grupperna genom ökad finansiering och fokus på att bygga klimatmotståndskraft för dem som ligger längst efter i vårt nuvarande system, inklusive kvinnor i extrem fattigdom.
Men hur kan vi göra politik och program för klimattålighet mer inkluderande och effektiva? Genom erfarenhet av rådgivning om interventioner i skärningspunkten mellan extrem fattigdom, ojämlikhet mellan könen och klimatförändringar vid BRAC Ultra-Poor Graduation Initiative (UPGI), har vi identifierat tre viktiga lärdomar.
För det första måste policyer och program aktivt söka identifiera de mest marginaliserade hushållen för att säkerställa att de ingår. För att göra det möjligt för kvinnor i extrem fattigdom att bygga klimattålighet måste utvecklingsaktörer först nå dem.
Den här delen av befolkningen är ofta utesluten från befintliga sociala skyddsprogram – så många som 79 procent av löntagarna med allra lägst inkomst i låginkomstländer får inte några som helst bidrag från samhället.
Genom att specifikt rikta in sig på människor och främst kvinnor i extrem fattigdom med en process i flera steg som är skräddarsydd för lokala data, behov och kapacitet, kan program för anpassning till klimatet bidra till att grupper får del av statliga skyddsnät.
För att ge marginaliserade hushåll möjlighet att bygga motståndskraft specifikt för klimatrelaterade katastrofer, bör insatser ta hänsyn till en analys av vilka hushåll som drabbas hårdast när klimatet förändras.
Kunskapen kan användas till att kombinera detta med andra metoder inklusive en analys av den befintliga och förändrade miljön, inklusive befintlig infrastruktur, program, policyer och sociala normer.
Detta är bara ett exempel på vad aktörer inom utvecklingssektorn kommer att behöva för att medvetet rikta in sig på utestängda delar av befolkningar på grundval av både klimat och socioekonomiska sårbarhet när klimatpåverkan blir allt större och får allt allvarligare konsekvenser för människor. För det andra måste insatserna anpassas till lokala behov.
För att insatser för klimatanpassningar ska få effekt på kvinnor i extrem fattigdom måste dessa ta hänsyn till lokala sammanhang, marknader och utmaningar.
Julie Kedroske /IPS
Läs mer | Om BRAC och FN:s mål att utradera fattigdom
BRAC (Building Resources Across Communities) är en NGO (icke-statlig organisation) inriktad på ”globala södern”, med huvudkontor i Dhaka, Bangladesh. Uppdraget och visionen är att stärka människor och samhällen och minska fattigdom, analfabetism, sjukdomar och sociala orättvisor. Idén med BRAC Ultra Poor Graduation Initiative, UPGI, bygger på att stärka människor för att de på egen hand ska kunna ”ta sig ur fattigdom och uppnå sin potential”.
BRAC grundades i samband med självständigheten för Bangladesh, 1972. Organisationen finns i samtliga 64 distrikt i Bangladesh och dessutom i ytterligare elva länder i Asien, Afrika och Sydamerika. Av de 90 000 anställda är drygt 70 procent kvinnor.
Internationella dagen för att utradera fattigdom uppmärksammas 17 oktober av FN. I ett särskilt budskap från FN:s generalsekreterare António Guterres på denna dag 2021 belystes det faktum att covid-19 förvärrat problemet och knuffat än fler ner i fattigdom. Och Unicef pekar på att en stor del av de allra fattigaste i världen är barn.
/Sydasien
