Det har nu gått fyra år sedan talibanerna återtog makten i Afghanistan. Dessa år har varit en lång mardröm för landets kvinnor. ”Vi har känt av det kanske hårdaste kvinnoförtrycket i världen i vår tid”, skriver en anonym kvinnlig afghansk journalist, som utbildats med finskt stöd. Hör hennes vädjan om handling.
För att uppmärksamma att det nu gått fyra år ser vi det som nödvändigt att blicka tillbaka på dessa fyra år och minnas hur allt utvecklades och hur Afghanistans kvinnor hittills har uthärdat denna verklighet.
Den 15 augusti 2021 föll Kabul, Afghanistans huvudstad, i talibanernas händer. Händelsen markerade slutet för den Islamiska republiken Afghanistan, ledd av Mohammad Ashraf Ghani, och återkomsten av ”Islamiska emiratet Afghanistan” under talibanstyre.
Denna politiska förändring inledde ett nytt kapitel av lidande, systematiska förbud och hårda restriktioner – riktade främst mot kvinnor och flickor.
På kort tid införde talibanerna strikta regler som påverkade utbildning, arbete, det offentliga livet och till och med resor. Flickor förbjöds från skolgång, kvinnor tvingades lämna statliga jobb och offentlig sektor, de ålades att bära heltäckande klädsel och fick inte resa utan en manlig förmyndare.
År 2021 blev smärtsamt, kvävande och djupt traumatiskt för Afghanistans kvinnor och flickor. I slutet av augusti var skolorna öppna till årskurs tolv endast i några få provinser – Balkh, Kunduz, Jawzjan, Sar-e Pol, Faryab och Daikundi – där lokala tjänstemän trotsade talibanledarnas order. I de flesta andra provinser stoppades flickor från att gå i skolan.
Talibanernas utbildningsministerium tillkännagav officiellt att endast grundskolan – upp till sjätte årskurs – skulle förbli öppen för flickor. Högre klasser suspenderades ”tills vidare”. De skulle bara få öppna igen om ”islamiska regler följdes, såsom korrekt religiös klädsel.” Fyra år senare står detta så kallade tillfälliga stopp fortfarande fast.
I september 2021 stängde talibanerna kvinnoministeriet och gav dess byggnad till Ministeriet för främjande av dygd och förhindrande av överträdelser – en myndighet ökänd för sitt hårda och förtryckande sätt att behandla kvinnor och flickor.
I december 2021 gjorde talibanerna det obligatoriskt för kvinnor att bära svart heltäckande klädsel där endast ögonen syns – eller burka. På universiteten separerades kvinnliga och manliga klasser helt.
Afghanska kvinnor accepterade inte dessa regler i tystnad. Tvärtom gick de ut på gatorna i Kabul och protesterade kraftfullt, med slagord som: ”Arbete, utbildning, frihet och politiskt deltagande är våra rättigheter.”
Talibanerna svar var väntat: Skoningslöst våld, inklusive skarpa skott mot folkmassor för att skingra dem. Ändå vägrade kvinnorna att ge upp. Protesterna inspirerade liknande aktioner i andra provinser som Herat, Balkh, Badakhshan, Daikundi, Bamyan och Nangarhar.
Trots repressionen höll kvinnorna fast vid hoppet. ”Ljusa dagar kommer,” brukade de säga. Men 2022 hårdnade förbuden åter, först och främst mot utbildning. Det året förbjöds afghanska flickor formellt att gå på universitet och nekades att skriva in sig till de nationella inträdesproven.
Samtidigt skärptes mediecensuren och klädkraven. Kvinnor fick inte synas i tevesändningar eller i film, kvinnliga journalister tvingades täcka hela ansiktet. I maj 2022 blev abaya [från det arabiska ordet abā, för en löst sittande dräkt som bärs av religiösa skäl, red anm] med niqab obligatoriskt; brott mot reglerna straffades med böter, avsked och till och med fängelse.
Kvinnor fick till en början besöka parker, men bara på vissa dagar. I november 2022 förbjöds de sedan att gå till parker, gym och badhus.
Kvinnor förbjöds också att resa mer än 72 kilometer utan manlig förmyndare. Transportbolag och flygbolag beordrades att upprätthålla detta, annars riskerade de att få fordon beslagtagna eller själva fängslas.
I september 2022 avskedades kvinnor i stor skala från statliga jobb. I december var kvinnors arbete i NGO:er, internationella organisationer och FN helt förbjudet – även för tusentals sjuksköterskor och barnmorskor. Detta slog hårt mot ett redan bräckligt hälsosystem i ett krigshärjat land.
Allt fler dekret följde, som snöflingor som singlade ned från skyn, med ökande våld. I provinser som Logar, Kabul, Herat, Faryab, Jawzjan och Ghor fick kvinnor offentlig bestraffning i form av piskrapp och steningar. Kvinnor anklagade för moraliska brott avrättades.
Ändå reste sig modiga kvinnor i Kabul och flera provinser och ropade.
Ändå reste sig modiga kvinnor i Kabul och flera provinser och ropade:
”Bröd, arbete, utbildning – det är vår rätt!”
”Vi kommer inte att ge oss!”
Hoten till trots höjde dessa kvinnor sina röster mer än någonsin och visade en otrolig motståndskraft, i hopp om att deras protester skulle bli en symbol för en civil motståndsrörelse för Afghanistans kvinnor.
”Vi har levt de senaste tre åren som levande döda, tysta, andlösa, endast överlevande, hoppandes varje dag att nästa dekret inte skulle innebära ytterligare förlust.”
Vi var inför 2025 med oss ett bräckligt hopp om att orättvisorna och förtrycket skulle upphöra. Men även detta år har speglat de föregående. Unga flickors röster har ersatts av låsta dörrar, påtvingad tystnad och trötta, uppgivna blickar.
De kvinnor som borde rädda liv hålls nu fängslade i sina egna hem. Skönhetssalonger har stängts, som om kvinnlighet i sig vore ett brott. Lärcentra är tysta, universiteten bortglömda, och drömmar som en gång var djärva och levande har raderats från sinnet.
År 2025 präglas fortsatt av systematiska steg från talibanerna för att gradvis radera kvinnor från det offentliga livet. Afghanistans kvinnor är fortsatt fångna i förtryck, men med en okuvlig ande håller vi fast vid hoppet om en dag då frihet, utbildning och rättvisa återvänder till vårt land.
Detta hopp kan dock bara bli verklighet om det internationella samfundet och inte minst Europeiska Unionen lyssnar till de krav som förs fram av Afghanistans kvinnor och svarar med konkreta, effektiva åtgärder.
Vi ber inte bara om sympati eller fördömanden i ord – vi kräver verkliga handlingar. Vi står fast, och vi kommer inte att ge upp. Nu behöver det internationella samfundet ställa sig vid vår sida.
Text: Kvinnlig afghansk journalist för IPS
Översättning: Redaktionen Sydasien
Läs mer | Temanumret om Afghanistan 2021
