Amitav Ghoshs senaste roman utspelar sig i Calcutta i slutet av 1960-talet och i Kolkata nutid. Den inrymmer dramatik och tankar om såväl reinkarnation som verkliga klimatkatastrofer. Romanen gavs ut i Indien i vintras, i Europa i våras och kommer i svensk översättning i september. Författaren slår framför allt ett slag för fiktionens kraft, konstaterar Sydasiens recensent.
I Amitav Ghoshs senaste roman, Ghost-Eye, som gavs ut i Indien i vintras och som sedan i våras funnits tillgänglig i Europa, blir fascinationen över fiktionens kraft tydlig. Här finns kopplingar på global skala, vi rör oss mellan Sundarban, New York, Calcutta och Burma i nutid och historien. Allt hör ihop hos Ghosh.
Ghoshs föregeånde bok, Wild Fictions, rymmer en samling texter från början av 00-talet fram till idag om klimatet, historia och resor. I sina texter har Amitav Ghosh sin globala blick på samhället, men han utvecklar också sin syn på hur fiktiva narrativ formar vår uppfattning av omvärlden.
Han menar i essän som givit samlingen dess namn att det enbart är fiktionen som kan skapa en överblick nog att förstå vad som faktiskt händer omkring oss. Detta till skillnad från vetenskapen och journalistiken som allt som oftast måste zooma in på ett specifikt område.
Handlingen i Ghost-Eye utspelas i Bengalen under 1960-talets slut, såväl som i nutid. Psykiatrikern Dr Shoma Bose blir kontaktad för att utreda en bekants treåriga dotter, Varsha, som helt plötsligt har börjat be om att få äta fisk i det annars strikt vegetariska hushållet. Dottern vägrar äta det som serveras, men familjens karma skulle bli befläckad om fisk togs in i huset. De förtvivlade och förvirrade föräldrarna vill få ett slut på beteendet och få flickan att börja äta igen.
Shoma har, tillsammans med en amerikansk kollega, studerat psykiatriska följder av personer som är medvetna om sin reinkarnation. Varsha berättar detaljerat om en bengalisk by och Shoma vill nu undersöka om det är minnen från ett tidigare liv. Olika omständigheter och prövningar för dem till Sundarban och en liten by som skyddats av en gudom i form av en orm.
Drygt 40 år senare hanterar Shomas systerson Dinu sin åldrande faster från New York och får nys om berättelsen om Varsha. Berättelsen om Varsha kan nu eventuellt stoppa ett kolkraftverk som ska byggas i Sundarban, och jakten på henne tar fart.
Pandemin bryter ut och han fastnar i en nedstängd stad, och eftersökningarna begränsas till mejl och videosamtal. Den burmesiska man som är familjen Boses chaufför visar sig vara synsk och blir en ytterligare hjälp via en buddhistisk präst.
Supercyklonen Amphan in över Bengalen och gör även klimatförändringarna konkreta.
Pandemin ger katastrofen ett munskyddsskylt ansikte, och samtidigt sveper supercyklonen Amphan in över Bengalen och gör även klimatförändringarna konkreta.
Ghosh fångar en effektiv symbol för klimatförändringarnas påverkan på generationer genom reinkarnationen. Kopplingen till vad våra morföräldrars generation gjorde får konsekvenser för min och mina barns generationer. Sundarban och New York hör också ihop, det är ett komplext nät av sammanhang som Ghosh fångar i en fin metafor.
Däremot finns det kopplingar som inte riktigt nästlas ut i Ghost-Eye. Det är en fascinerande kedja av händelser, men de är lite väl tillrättalagda för att passa narrativet. Det finns inget direkt motstånd eller någon konflikt i narrativet som skapar en spänning, eller något som skaver.
Den magiska realismen får flyta på, vilket är härligt på sitt sätt. Däremot blir konflikten åsidosatt och något vag, trots att det finns en tydlig antagonist i det företag som vill upprätta kolkraftverket i den sköra mangroveskogen.
Planerna på kolkraftverket presenteras sent i berättelsen och förblir anonym. Kanske är det en symbol för den tysta och grå eminensen som rör sig motståndslöst i maktens korridorer, men det kunde ha gjorts bättre.
”I boken kan vi sväva över allting och se bortom det självklara”
Nu blir det lite slappt skrivet av en annars skicklig berättare. Därtill blir avslutet framhastat, speciellt när själva uppbyggnaden av premissen är lång och detaljerad.
Även om jag kan tycka att det finns brister i berättartekniken, öppnar Ghoshs magiska realism upp för en ny möjlighet att se på kopplingarna i världen. Att det finns konsekvenser för oss och naturen från tidigare generationers handlingar samt konsekvenser för kommande generationer av våra handlingar, det vet vi.
I Ghost-Eye finns däremot ett perspektiv som skapar en ytterligare en nivå att tänka kring dessa kopplingar och konsekvenser, i boken kan vi sväva över allting och se bortom det självklara.
Läs mer | Amitav Ghosh omskriven i Sydasien
