Den prisade författaren Arundhati Roy har i sina memoarer Mitt skydd och min storm fokuserat på relationen med sin mor. Det är ett minst sagt komplicerat förhållande, konstaterar Henrik Schedin som läst boken, som ger inblickar i Roys författarskap.
Relationen till föräldrar är komplicerad. De sätts på piedestal under barndomen, och under livets gång raseras denna piedestal men föräldern finns kvar i en förhöjd position. Inte alltid så klart, men det går i alla fall inte att komma ifrån att relationen sätter spår i ens liv.
Utan självdistans skulle jag säga att jag har en god relation till mina föräldrar, men jag har många i min närhet som har det mer komplicerat och har sett hur deras föräldrar kryper in under skinnet.
Detta förhållande är universellt, även i ett land som Indien där familj och föräldrar har hög kulturell status. Den prisade författaren Arundhati Roy har nu skrivit memoarerna Mitt skydd och min storm som kretsar kring relationen med sin mor, ett minst sagt komplicerat förhållande.
… det är en tämligen avskyvärd kvinna som beskrivs. Dock en kvinna som författaren beundrar …
Det är inget varmt modersporträtt som målas upp, snarare tvärtom, det är en tämligen avskyvärd kvinna som beskrivs. Dock en kvinna som författaren beundrar och den ensamstående mamman har ett mod och drivkraft som överförts till Arundhati.
Det finns ett avståndstagande i relationen som kommer i uttryck genom att kalla henne Fru Roy, vilket Arundhati även gjorde när de möttes, ett avståndstagande som enligt författaren var ömsesidig.
Det fanns inte mycket ömhet eller kärleksyttringar dem emellan, utan modern var en självcentrerad kvinna vars egna behov kom först. Fru Roy var lynnig och kunde skrikandes kasta ut sina barn från hemmet eller bilen mitt ute på en avlägsen väg.
Fru Roy beskrivs som en stark kvinna som fick mycket gjort. Hon lämnade sin försupna man och försörjde sig själv och sina två barn, bestred arvslagar och grundade en skola som blev framgångsrik och populär i Kerala.
Hennes begravning var välbesökt av lokalpolitiker, före detta elever och personer som hon haft kontakt med enstaka gånger men gjort ett starkt intryck på. Som läsare förfäras jag lika mycket som jag förundras över denna kvinna.
Dottern skriver om sitt liv utifrån relationen till sin mor och hur det har drivit henne bort från barndomshemmet sökandet efter något eget, där hon kunde hitta en fristad från den direkta dömande blicken.
I bakgrunden växer hindunationalismens makt fram
Dock fanns Fru Roy alltid med henne, och Arundhati beskriver sig själv som en extra lunga som andas åt sin astmatiska mor. Hon kommer aldrig ifrån henne, även om många mil skiljer dem åt och de inte har kontakt under långa perioder.
Boken fokuserar på författarens och moderns liv, men genom en lins av Indiens politiska klimat och hur det har påverkat henne och drivit författarskapet framåt.
I bakgrunden växer hindunationalismens makt fram och får ett grepp om landet, politik som färgat av Arundhatis liv och kamp för andras rättigheter. Boken ger också intressanta inblickar i författarskapet och var inspiration och idéer till hennes romaner kommer ifrån.
Översättaren Peter Samuelsson, som också översatte romanen Den yttersta lyckans ministerium, har återigen fångat kvickheten och livligheten i hennes språk. Samma kärleksfulla cynism och ironi som hon beskriver Indien i sina böcker skriver hon också om sin mor.
Alltsammans med den lilla nypa magi som driver livet framåt, varse sig den finns där eller man trånar efter den. Det är kul att vara inne i hennes skarpa värld, och i morse fann jag mig själv vakna upp med mina tankar i hennes språkliga rytm.
Roy skriver personligt utan att det blir kladdigt och sentimentalt. Hon har en nykter syn på starka och svåra känslor och minnen, som hon tycks ha en viss självdistans till. Något som är svårt att ha när man offentligt bearbetar relationen till sina föräldrar.
Det är också det som genomsyrar Roys författarskap, en klar och modig blick på det egna, oavsett om det behandlar nära relationer eller indisk politik.
