Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta

Lee Eating House i Tangra. ©Zac O’Yeah
Se Fotogalleri
16 Foton

Lee Eating House i Tangra.
Foto: ©Zac O’Yeah

Ät kinesisk frukost! ©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
Chinese breakfasts of singara chow or wontan 3 piss

Ät kinesisk frukost!

Foto: ©Zac O’Yeah
Kinesiskt Kali tempel. ©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
Chinese Kali Mandir getting its gates painted red ahead of a Chinese festival

Kinesiskt Kali tempel.

Foto: ©Zac O’Yeah
Kinesiskt lotteri. ©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
Chinese lottery

Kinesiskt lotteri.

Foto: ©Zac O’Yeah
Chung Wah på CR Avenue. ©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
Chung Wah in CR Avenue

Chung Wah på CR Avenue.

Foto: ©Zac O’Yeah
Indisk pojke i Tangra säljer kinesiska lampor. ©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
Indian boy in Tangra selling Chinese lanterns

Indisk pojke i Tangra säljer kinesiska lampor.

Foto: ©Zac O’Yeah
John Hing skoaffär på Bentinck Street. ©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
John Hing shoeshop in Bentinck Street

John Hing skoaffär på Bentinck Street.

Foto: ©Zac O’Yeah
Lee Eating House i Tangra. ©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
Lee Eating House in Tangra

Lee Eating House i Tangra.

Foto: ©Zac O’Yeah
Fish Manchurian på Chung Wah. ©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
Pork in Hoisin sauce

Fish Manchurian på Chung Wah.

Foto: ©Zac O’Yeah
Skoshopping på Seow Chang. ©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
Shopping for shoes at Seow Chang

Skoshopping på Seow Chang.

Foto: ©Zac O’Yeah
Det berömda gamla Tung Nam eating house. ©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
The famous old Tung Nam eating house

Det berömda gamla Tung Nam eating house.

Foto: ©Zac O’Yeah
Huvudgatan i Tangra är kantad av kinesiska restauranger. ©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
The main street in Tangra is one row of Chinese restaurants

Huvudgatan i Tangra är kantad av kinesiska restauranger.

Foto: ©Zac O’Yeah
Sing Cheung soja fabriken i Tangra. ©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
The Sing Cheung sauce factory in Tangra

Sing Cheung soja fabriken i Tangra.

Foto: ©Zac O’Yeah
Sing Cheung butiken i centrala Kolkata ©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
The Sing Cheung shop in central Kolkata

Sing Cheung butiken i centrala Kolkata

Foto: ©Zac O’Yeah
Tre kinesiska åldringar skvallrar utanför Sea Ip Church ©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
Three Chinese oldtimers gossiping outside Sea Ip Church

Tre kinesiska åldringar skvallrar utanför Sea Ip Church

Foto: ©Zac O’Yeah
Tongoon Cemetery från 1900 i Tangra.©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
Tongoon Cemetery from 1900 in Tangra

Tongoon Cemetery från 1900 i Tangra.

Foto: ©Zac O’Yeah
Wontan med chilli sauce. ©Zac O’Yeah
Chinatown – på indiska! Eller hur det kinesiska köket hamnade i Calcutta
Wontan with chilli sauce

Wontan med chilli sauce.

Foto: ©Zac O’Yeah

Det var en sådan där morgon då jag inte riktigt visste vad jag borde göra härnäst. Jag hade redan uträttat ärenden på New Market, saluhallarna som trots sitt namn byggdes av engelsmännen på 1800-talet när Kolkata (eller Calcutta som det då hette) var deras asiatiska huvudstad. Sedan fick jag vad som tycktes vara en snilleblixt: Kolkata sägs vara den enda staden i Indien med kineskvarter, ett äkta ”Chinatown”!

Jag hade en vag känsla av att jag visste var det låg. Och jag hade ju inte ätit frukost ännu. Så varför inte något kinesiskt? Och kanske samtidigt införskaffa ett par boots eftersom ryktet gjorde gällande att där fanns utmärkta kinesiska skomakare. Jag hoppade in i en taxi.

Huvudgatan i Tangra är kantad av kinesiska restauranger. ©Zac O’Yeah
Huvudgatan Christopher Road i Tangra är kantad av kinesiska restauranger.

En halvtimme senare kliver jag ut på Christopher Road, huvudgatan i Tangra. Inte mycket till gata om sanningen ska fram, mer av en slingrig gränd kantad av garverier och kinesiska matställen. De flesta är fortfarande stängda så tidigt på dagen och det visar sig – vilket senare bekräftas av några studenter som jag snackar med – att restaurangerna är främst kända som snorbilliga barer och mestadels öppna nattetid (mellan klockan 18 och 22). Vissa har scenframträdanden, men man ska inte förvänta sig jazz i Shanghaistilen utan det rör sig mest om karaokehits från Bollywood. Fram till kring 1950 var området dessutom ökänt för sina opiumhålor. Efter självständigheten förbjöds de.

Medan jag flanerar runt upptäcker jag en kinesisk kyrkogård som invigdes år 1900, ett Formosa Inn för dem som vill övernatta och till och med ett kinesiskt Kalitempel vars grindar blir rödmålade inför det stundande kinesiska nyårsfirandet. I närheten av templet som tillägnats den hinduiska gudinna som Kolkata döpts efter, hittar jag ett av områdets få morgonpigga matställen – Sunshine heter det. Frukostmenyn består av wonton och jag får en tallrik med köttfyllda pastaknyten, het chilisås och en skål med ångande äggbuljong.

Tongoon Cemetery från 1900 i Tangra.©Zac O’Yeah
Tongoon Cemetery från 1900 i Tangra.

Proppmätt fortsätter jag min utforskning av Tangra och hittar en försäljare av röda kinesiska papperslyktor – men han är inte kines utan en ung bengalisk pojke – och sedan en sojasåsfabrik grundad år 1954, uppenbarligen den äldsta i Indien. Här används fortfarande traditionella långsamma jäsningsmetoder för att göra såserna, men de har ingen fabriksbutik. Enligt min GPS ska det också finnas ett Lao-tzu-tempel i en av de vindlande gränderna, men jag hittar inte dit. Man kan köpa storförpackningar med natriumglutamat i varje hörnbutik, vilket verkar vara en essentiell ingrediens i kinesisk matlagning, men inget mer exotiskt än så och tyvärr ser jag inte en enda skoaffär.

Under glansdagarna hade Kolkata en såpass stor kinesisk befolkning att här till och med publicerades en kinesisk dagstidning. Nu snackar jag med en snubbe som uppskattar att det finns 200 familjer kvar. Många har utvandrat till Kanada och jag stöter bara på ett dussintal ålderstigna kineser under min promenad. Två tanter som ser ut att kunna vara uppåt hundra år gamla klär sig i blommiga sidenpyjamas av det slag man kan föreställa sig var på modet i Kina före revolutionen 1949.

När jag blir småhungrig igen bestämmer jag mig för att äta lunch på ett ställe som helt enkelt kallas för Chung (47 South Tangra Road), för genom glasdörren ser jag tre kinesiska damer som håller på och rensar krabbklor. Jag försöker beställa in en tallrik, men får höra att krabborna är avsedda för en familjefest. I stället erbjuds jag en gigantisk portion nudlar med räkor för motsvarande 17 kronor. En knastrande radio spelar kinesisk popmusik.

Medan jag äter kommer en hel kinesisk klan för att festa, de fyller två runda bankettbord som dignar under specialtillagade delikatesser som just krabbklor. Några av dem tycks vara på besök från Kanada och har med sig dyra presenter – flera kartonger med iPhone-telefoner åker fram. De kanadensiska barnen hjular runt på golvet och uppdaterar sina Facebooksidor medan deras indiska kusiner storögt ser på i tyst förundran.

Av de drygt fyrtio restaurangerna i Tangra kan man också prova Kimfa (9 South Tangra Road), en enkel matsal som är populär bland lokalbefolkningen för robusta kinesiska måltider, och Beijing, (77/1 Christopher Road), en elegantare krog som är inne bland Kolkata-bor (till exempel har den bästsäljande författaren Amitav Ghosh vars senaste romantrilogi behandlade 1800-talets indiska relationer med Kina synts här). Bortsett från ett ovanligt omfattande vegetariskt menyurval som säkert tilltalar indiska matgäster, erbjuds en mycket indiskfierad version av Pekinganka för 90 kronor: ”köttbitar kokade i mellanstark sås” säger servitören och vilket är väldigt långt från det som serveras i Kina. Matheswartala Road, en ännu smalare och slingrigare sidogata, kantas av fler namnkunniga matställen som Shun Li och Sin Fa.

Efter ett par öl ter sig Tangra, med sina stinkande svarta öppna kloaker där garveriutsläpp bubblar, avgjort trevligare och jag vågar knacka på grindarna till ett fästningsliknande garveri där djurhudar fortfarande bereds på gammaldags vis i kemikaliefyllda osande gropar. En artig dam som visar mig runt avslöjar att här tillverkas inga skor. ”Åk till Pen Ching Street. Alla skobutiker ligger där.”

Det låter som om hon menar att jag borde fara till självaste Kina, så jag får be henne att ta om namnet ett par gånger: ”Bentinck Street.” Jaha! Det känner jag igen, för det är en välkänd gata öster om Dalhousie Square (BBD Bagh) i centrala Kolkata. En parallellgata till Bentinck Street heter rentav Old China Bazaar Street och basargatans historia sträcker sig ända tillbaka till 1757 – vilket gör den till en av stadens äldsta basarer, från den tiden då kinesiskt porslin började säljas i Indien.

Det visar sig att det var däromkring som de kinesiska invandrarna ursprungligen bosatte sig i mitten av 1800-talet, i samband med att de kom till Indien bokstavligen i kölvattnet på den brittiska handelsflottan som bedrev affärer med kinesiska hamnstaden Kanton – vilket också återspeglas i det faktum att mycket av maten här i Kolkata är skenbart kantonesisk (ibland förkortat på menyer till ”Can” vilket jag inledningsvis missförstod i tron att ingredienserna kom ur en konservburk) eller så kallad hakka (vilket är namnet på en sydkinesisk folkgrupp).

Lite nervös för att jag inte ska hitta några skor där heller, hoppar jag ur taxin utanför Chung Wah på 13A BCR Avenue, bara runt hörnet från Bentinck Street. Några gourmetvänner hade tipsat mig om den här restaurangen. Den totalröda inredningen med många små privata bås (jag observerar att det inte finns något bås nummer 13) är populär bland unga par som försöker att hemlighålla sina kärleksrelationer och här diskuterar de giftermål över glas med Old Monk-rom. Ur ett bås stiger en kvinnoröst, hon skäller så det ryker, och emellanåt hör jag en man mumla något försynt. Hela krogen känns väldigt ”retro” och ska ha grundats av en Mister Wah för 140 år sedan, får jag veta av bartendern som är lite vag (och berusad).

Numera ägs den inte längre av någon kines och krogen har sjangserat, mannen vid bordet intill tar inte ens av sig sin motorcykelhjälm medan han sänker sju nubbar. Menyn, en datorutskrift på A4-papper instoppad i plastfickor i fall ens Daredevil-öl råkar spillas ut på den, innehåller diverse fascinerande indisk-kinesiska fusionsrätter som färskostkuber i chilisås, tandoorikyckling i chilisås, Chungs speciella fiskmasala och så kallad fish Manchurian.

Wontan med chilli sauce. ©Zac O’Yeah
Wontan med chilli sauce.

Den manchuriska matlagningsstilen som man inte träffar på någonstans i Kina innehåller mycket chili och vitlök, och sägs ha uppfunnits i självaste Kolkata för att tillfredsställa just indiska smaklökar. Ibland tillskrivs grundreceptet Nelson Wang, den indiske stjärnkocken som föddes av kinesiska föräldrar här år 1950 och som sedan 1980-talet varit involverad i flera topprestauranger i Mumbai.

Efter att ha styrkt mig med ytterligare ett par öl och en portion med manchurisk fisk vandrar jag uppför gatan från KC Das konfektbutik och upptäcker till min oförställda glädje att Bentinck Street faktiskt har ett dussintal kinesiska skoaffärer. Vissa drivs av försynta gråhåriga kinesiska herrar och efter att ha gått runt och provat hittar jag ett par snygga boots – och priset är dessutom riktigt förmånligt: 160 kronor. Det ligger ett skrädderi som heter Shanghai på en tvärgata och jag funderar på att låta sy upp en kinesisk kostym. Många skoaffärer senare kommer jag till Tiretta Bazaar och tar till höger på Sun Yat Sen Street, en gata uppkallad efter den kinesiske landsfadern, och där hittar jag ännu mer kinesisk mat.

Till att börja med visar det sig att Tangras sojasåsfabrik Sing Cheung har en butik på parallellgatan P-12 New CIT Road som också är känd under ett kinesiskt namn som Lu Shun Sarani efter Kinas mest berömde författare, Lu Xun. Hemligheten med kinesisk matlagning sägs vara rätt sås. Här är urvalet magnifikt med wok- och momosåser men även kryddstarka Sichuansåser i allt från 210ml-flaskor (13 kronor) till 2,5-kilosdunkar. Jag tokshoppar och fyller en påse med ostronsås, wasabisenap och torkad shiitakesvamp.

Tre kinesiska åldringar skvallrar utanför Sea Ip Church ©Zac O’Yeah
Tre kinesiska åldringar skvallrar utanför Sea Ip Church

Runt hörnet ligger en av kineskvarterens äldsta kyrkor, Sea Ip från 1905 som sägs vara ensam i sitt slag i staden. Kyrkan är väldigt pittoresk med sitt gröna tak i traditionell kinesisk stil, röda balkongräcken och papperslyktor samt kinesiska kalligrafiska tecken som pryder fasaden. På bottenvåningen finns en sorts samlingssal där ett par herrar halvdåsar med dagstidningar utspridda på bordet framför sig. En trappa upp i kyrkan hittar jag ett litet buddhistiskt kapell där några kineser tänder rökelsepinnar. Utanför står tre ålderstigna kineser och skvallrar.

Slutligen avrundar jag dagen på Tung Nam (24 Chattawala Gully), en enkel kantin med åtta bord av vilka de flesta är upptagna av kinesiska matgäster och menyn känns tämligen autentisk. Det påminner om sådana enkla matställen i Kina där lokalinvånarna gärna äter, med små pallar att sitta på så att ett stort gäng kan klämma sig in kring ett bord – att äta är ju en gruppaktivitet i Kina. Vid ingången står även den obligatoriska skärmen som avvärjer onda andar. Fläsk i hameisås kostar 20 kronor.

Andra närbelägna matställen värda att prova på är D’Lay, Pou Hing och Eau Chew – den sistnämnda grundades på 1920-talet vilket gör den till den äldsta kinesiskägda familjerestaurangen i Indien. Gatorna härikring är även kända för att man får kinesisk frukost om man är morgonpigg och kommer hit runt klockan 6 eller så, och man kan tydligen äta för under 4 kronor från provisoriska stånd som stänger strax efter att solen gått upp.

Nästa gång, tänker jag när jag letar mig fram till tunnelbanestationen Central för att åka tillbaka till mitt hotell, glad åt att ha upptäckt att Kolkata inte bara har en utan två Chinatowns!

Zac O'Yeah
Zac O'Yeah

Zac O’Yeah är en romanförfattare och litteraturkritiker. Hans senaste roman är Operation Sandalwood (Ordfront 2013), som är utgiven under titeln Mr Majestic! i Indien där han bor. Läs mer på www.zacoyeah.com

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.