Sydasiens årsbok som skildrar pandemiåret 2020 trycks nu i dagarna och når prenumeranter i nästa vecka. Som ett smakprov följer här Henrik Schedins inledande text i årsboken.
Jag hade i början av 2020 ynnesten att ännu en gång få besöka Nepal, men återvände till Sverige i början av mars, som tur var någon vecka innan pandemin utropades. Under mitt månadslånga besök i Nepal upplevde jag en gryende oro för ett virus som verkade skoningslöst. När jag reste dit hade jag läst om viruset som härjade i Kina, men kunde då inte förstå hur illa det skulle bli.
Norra Italien blev hårt drabbat, men jag hade fullt upp med lokala nyheter för att till fullo ta in farsoten som spred sig över Europa. Nepaleserna oroade sig över avsaknaden av de kinesiska turisterna, och en grupp nepalesiska studenter evakuerades från kinesiska Wuhan och sattes i karantän.
Sista veckan började det ryktas om att internationella flygningar skulle stoppas. Min oro började växa. Jag tycker mycket om Nepal, men jag ville trots allt hem till min sambo. Väl på svensk mark har jag följt utvecklingen och hört om den fara, oro och leda som växte sig starkare runt om i världen.
Vi fick möta den tysta mördaren som fick namnet covid-19. Vi skulle skydda oss mot något som inte syntes, genom att hålla avstånd och tvätta händerna.
De flesta länderna i Sydasien, och flera andra delar av världen, stängdes ner. I de tätbefolkade länderna i Sydasien verkade det omöjligt att hålla avstånd, och en majoritet av befolkningen i regionen har inte en säker tillgång till rent vatten.
Man är sällan ensam i Nepal, och nepaleser pratar om ensamhet som det värsta som finns.
I Sverige har det pratats om att hålla två meters avstånd. Jag har suttit i tempos, Nepals i motsvarighet till tuk-tuks, som är kortare än två meter tillsammans med åtta till tio passagerare. Man är sällan ensam i Nepal, och nepaleser pratar om ensamhet som det värsta som finns.
Jag har svårt att se ett nedstängt Nepal utan myllrande gator och stora samlingar vid grannskapets chowk, eller testånd. Av egoistiska skäl är jag givetvis glad att jag fick uppleva pandemin i ett land med mildare restriktioner. Inte bara för att jag slapp bli instängd i mitt eget hem, utan också för att jag slapp uppleva ett spöklikt och folktomt Katmandu. Jag har sett bilder och jag känner inte igen mig.
Ett Nepal och Katmandu utan folkmassor känns inte rätt. Snarare är det gemenskap och vänskap jag förknippar med Nepal, och resten av regionen. Jag har läst i en känd guidebok något i stil med att ”du reser till Nepal för bergens skull, du återvänder på grund av människorna”.
Det är bland det mest mänskliga att söka gemenskap, och när både gemenskap och närhet nu har blivit farligt längtar vi. Vi människor behöver varandra och därför har vi byggt städer och samhällen. Vi behöver varandra för att utbyta tjänster och kunskap, men också för att känna närhet, gemenskap och driv.
Gemenskapen, samlingarna och utbytet är också det som demokratin bygger på. Demonstrationer och diskussioner är kanske sinnebilden av vad demokrati handlar om, att öppet få uttrycka sin åsikt och påverka makthavare och beslut. Och vad passar inte bättre än en hederlig, god demonstration gata upp och gata ner.
För ett år sedan, i början av 2020, pågick demonstrationer och protesttåg i hela Indien. Landets medborgarrättslagar skrevs om vilket nu drabbade den muslimska minoriteten hårt. Demonstrationer och motdemonstrationer arrangerades.
Demokratin levde, trots att protesterna uppstod på grund av att de i mina ögon högst odemokratiska lagarna skrevs. Folk reagerade och var demokratiska varelser. Även detta tog stopp på grund av det elaka viruset. Pandemin har däremot inte lamslagit regionen helt.
Protester har blossat upp på sina håll. I Nepal protesterade ungdomar i somras mot hur myndigheter hanterade coronakrisen, och i Indien pågår för tillfället demonstrationer mot ett lagförslag som drabbar småbönder. Så även om miljoner människor dör runt om i världen, har inte demokratin eller viljan att uttrycka sin åsikt dött.
Det talas om hur samhället kommer vara annorlunda i post-corona-tider. Hur arbetslivet kommer att digitaliseras ytterligare, hur vi måste förbereda vården bättre, och hur den globala ekonomin kommer att vara sargad.
I Sydasien har samhällsklyftorna redan grävts ännu lite djupare under året, och på sina håll har nödvändig samhällsutveckling fått ta några steg tillbaka. Regionen har varit med om mycket elände och dess invånare har en förmåga att kämpa på ändå. Kanske på grund av den starka gemenskapen och samhörigheten?
Om pandemin kommer få ett slut under 2021 tänker jag inte spekulera i, det ligger långt bortom min expertis. Vissa dagar vågar jag hoppas på det, andra gör jag inte det. Visst måste vi tänka om. Men jag tror inte det kommer stoppa oss från att mötas. Vårt behov av gemenskap och närhet kommer alltid finnas där.
Henrik Schedin,
som har ytterligare en fördjupande
text om Nepal i Sydasiens årsbok
Fakta Prenumerera och stöd Sydasien!
Alla som betalt prenumeration / medlemskap 2020 får årsboken. Nya prenumeranter 2021 kan teckna prenumeration nu och få #1 2021 (årsboken) i nästa vecka. Prenumeration: 200 kr: swisha till 123 211 2068 (skriv adress) eller betala in på plusgiro 795496-9 och mejla din adress till info@sydasien.se. Enbart årsboken kostar 120 kr inkl frakt.