U nder måndagsmorgonen svors Gotabaya Rajapaksa in som Sri Lankas sjunde exekutiva president. I invigningstalet sa Rajapaksa att han är hängiven att implementera sitt ”folkcentrerade manifest”. Den tidigare chefen för försvarsministeriet ”ska prioritera nationell säkerhet”.
Samtidigt som många singaleser i söder firar och känner tillförsikt bävar minoriteter och människorättsförsvarare inför framtiden.
På söndagsförmiddagen klarnade bilden för alla som följde valvakan: Rajapaksa skulle få över 50 procent av rösterna. Den andra av två huvudkandidater, Sajith Premadasa, erkände sig besegrad innan alla röster hade räknats. Då hade supportrar till Rajapaksa redan börjat smälla av fyrverkeripjäser.
Till slut hade Rajapaksa fått 52 procent av rösterna mot 42 för Premadasa. Drygt 13 miljoner, eller 84 procent av öns röstberättigade invånare, hade lagt sina röster på de 35 kandidaterna (alternativt röstat blankt eller lagt en röst som ogiltigförklarats).
Landets minoriteter, tamilerna och de muslimska morerna, gav brett stöd åt Premadasa från liberalkonservativa UNP. De var påminda om erfarenheter från Mahinda Rajapaksas tid vid makten. Åren 2005–2015 gavs den yngre brodern Gotabaya fria händer att slå hårt och hänsynslöst, vilket gett upphov till kritik från FN och människorättsorganisationer. Röster från minoriteterna räckte inte långt när singaleserna i så stor utsträckning valde ”Gota” från det socialdemokratiska och singalesnationalistiska SLPP, en avknoppning från SLFP.
Platsen för tisdagens invigningsceremoni var inte huvudstaden Colombo eller dess förstad Kotte, där parlamentet ligger. Istället föll valet nu på den för den singalesiska majoritetsbefolkningen och öns buddister historiskt viktiga staden, Anuradhapara.
Symboliskt nog svor Gotabaya Rajapaksa presidenteden nära en staty av den singalesiske kungen Dutugemunu, känd för framgångsrika krig mot invaderande tamilska kungariken på 100-talet före vår tideräkning.
Valresultatet var på inga sätt oväntat, även om det inte finns officiella eller objektiva och pålitliga opinionsundersökningar. Spekulationer har däremot inte saknats. Klart är att kampanjen för Rajapaksa har synts och hörts mest. Många anser att Premadasa inte riktigt hann komma igång under de två månader han hade på sig att kampanja.
Folkets förtroende för den sittande UNP-dominerade regeringen har urvattnats i takt med bristen på leverans. Så inträffade bombdåden den 21 april i år. Fem dagar senare klargjorde Gotabaya Rajapaksa att han skulle kandidera.
I söder firas och smälls det på gatorna, i norr och öster är det mer av tyst väntan. Människorättsförsvarare och journalister som vill granska makten kritiskt bävar inför framtiden. Kommer Rajapaksa att återgå till den repressiva ledarstil han hade som chef över försvarsministeriet?
Sirisena lämnar scenen. Samtidigt som Rajapaksa tillträder har Maithripala Sirisena lämnat scenen. Om Sirisena konstaterade någon att att Sirisena var tacksam att skämta om. När presidenten klagade på de cashewnötter det nationella flygbolaget erbjöd hette det att ”The President went nuts”. Och så vidare. I oktober 2018 försatte han landet i en konstitutionell kris. Den kunde till slut avvärjas när landets högsta domstol beslutat att presidentens beslut bröt mot konstitutionen. Under tiden glappade det i landets säkerhetsapparat, som ligger under presidentens ansvar.
President Sirisena, en gång hälsominister, kan ändå kommas ihåg för att han arbetade för och faktiskt lyckades få folk att sluta röka. Han visade prov på hårda nypor när han ville stoppa användningen av narkotika. Som utbildad agronom verkade han för att beskoga delar av ön som avskogats.
Men av löftena inför valet 2015 har inga av de tyngsta infriats. Grunden i kampanjen 2015 var att få bort familjen Rajapaksa, som utpekades som genomkorrupt, maktfullkomlig och auktoritär, att avskaffa det exekutiva presidentskapet inom hundra dagar, samt att införa en ny konstitution. Från och med den 18 november 2019 är Gotabaya Rajapaksa exekutiv president för Sri Lanka, önationen som 1972 blev republik.
