Det finns mycket positivt att säga om Bhutan, men mindre uppskattat av de flesta besökare (och många bhutaneser för den del också) är det stora antalet lösspringande och mestadels herrelösa hundar som drar omkring i flock på gator och torg i Thimphu och andra städer, stundom biter – med en liten men dock risk för rabies – och ofta stör nattsömnen med återkommande plötsligt högljutt bjäfsande och ylande i relä.
En undersökning från 2015 intervjuade internationella turister. På dagarna tyckte man att de inte var så störande då hundarna mest låg och slöade (och kanske upplevdes som pittoreska liggandes överallt och till och med mitt i trafiken), till skillnad om natten då de drog runt i flock och kunde upplevas som potentiellt aggressiva. Över lag var meningarna dock splittrade mellan negativa och positiva åsikter.
I en avhandling från 2015 uppskattades antalet hundar med ägare till mellan 65 000 och 70 000 (varav dock 40% får springa mer eller mindre fritt) och antalet herrelösa till ungefär 50 000.
Bhutan präglas av den buddhistiska kulturen och respekten för allt levande, och detta utsträcks även till gatuhundarna som man inte gärna vill avliva eller behandla bryskt och ofta ger mat till, trots den sanitära olägenheten.
Att ge mat till djur kan ge god karma. Bhutans mest kända moderna roman, vitt spridd som engelsk läsebok i skolan, handlar om en herrelös hund Dawa och hans liv och gärning mot alla odds. Författaren Kunzang Choden, välkänd kulturpersonlighet, ger en hel del bakgrund till hur det bhutanesiska samhället ser på hundar. I cykeln av återfödslar tror man att hunden ligger närmast till att uppnå människostatus och normalt sett borde hundens nästa liv vara som människa.
Dock, detta till trots ansåg 90% av intervjuat folk i distrikten ansåg att det stora antalet herrelösa hundar var ett samhällsproblem och 70% trodde att de herrelösa hundarna utgjorde ett hälsohot. Med andra ord, problemen finns inte bara i städerna utan även ute i byarna. Hundbett är vanliga, totalt ungefär 7000 per år enligt olika uppskattningar, att jämföra med runt 4-5000 i Sverige med en befolkning tretton gånger större och med sju gånger så många hundar.
Myndigheterna har brottats med detta i årtionden utan att ha lyckats helt komma till rätta med problemet på ett humant sätt och effektivt sätt. En notis i tidningen Kuensel från 1995 förtäljer att ’Mongar distrikt har stämt Bumthang stad för att ha dumpat ungefär 30 herrelösa hundar i Sengor i Mongar, vilka sedan dödat mer än 50 får för bönderna i trakten. Man menar dessutom att detta var tredje gången herrelösa hundar släppts ut i Mongar. I Bumthang nekar man dock till anklagelserna.’ Drygt 20 år senare, 2018, skriver till exempel tidningen Business Bhutan att i Kanglung i östra Bhutan rapporteras 15 fall i månaden av bett från herrelösa hundar. Joggare måste ha påkar med för att freda sig från de stundom aggressiva hundarna, och antalet verkar öka trots regelbundna steriliseringskampanjer.
Flera metoder har prövats med varierande framgång. Till att börja med på 80-talet försökte man avliva hundar i större skala med genom att skjuta eller förgifta dem (med stryknin), framförallt i samband med rabiesutbrott. Förutom att det inte löste problemet med det växande antalet lösa hundar protesterade folk mot så brutala metoder. Därefter försökte man med att förflytta dem bort från städer och byar, sedan med att fånga och låsa in dem. Hundanstalter inrättades i alla tjugo distrikten med anställd hundvårdare för att mata dem. Man försökte också med steriliseringar, dock inte systematiskt. Inga av dessa löste problemen och dessutom var de ohållbara – alldeles för dyra och dessutom tveksamma vad gällde hundarnas välbefinnande. Programmet med hundanstalter avbröts 2009 men modellen med hem för gamla, övergivna och sjuka djur, inte bara hundar, lever vidare, och drivs av flera ideella organisationer.
Istället tog regeringen krafttag med ett mer systematiskt nationellt program. Med hjälp från Humane Society International i USA startades 2009 ett så kallat CNVR (Capture, Neuter, Vaccinate, Release) program för att fånga in, sterilisera, vaccinera och sedan släppa tillbaka hundarna där de infångats. Fram till mitten av 2019 hade drygt 100 000 hundar processats. Med andra ord ett ganska lyckat program som dock inte radikalt verkar ha fått ner antalet herrelösa hundar, i alla fall inte såsom det upplevs. Däremot har det fått ned rabiesförekomsten och man har gott hopp om att få landet helt rabiesfritt till 2030.
En reviderad ’National Dog Population Management Strategy’ från 2019 skall förhoppningsvis minska antalet herrelösa hundar och olägenheterna. Som generaldirektören på jordbruksministeriets avdelning för boskap säger ”Vi måste tänka på varför vi gör detta. Det är ett stort besvär för ett samhälle. Vi har massor av klagomål på att man inte kan sova på natten, vi har barn på väg till skolan som blir bitna av hundar. Naturligtvis har vi ekonomiska utmaningar. Turister klagar alltid. Så vi måste lösa detta.”
Lite i Dawas anda ovan får hundarna i en dokumentärvideo från jordbruksministeriet berätta själva om livet fyllt av ömsom aggression, ömsom omtanke från människorna i deras omgivning.
Förvisso ett hundliv.
Men med tanke på att 30 års kamp inte fått bukt med problemen trots alla ansträngningar lär nog hundarna lugnt kunna slöa vidare på gator och torg i många år till och bita till när de så behagar.
Faktaruta:
Karma Rinzin, Population dynamics and health status of free-roaming dogs in Bhutan, PhD dissertation, Murdoch University, Western Australia, 2015, 244 sidor. Kan laddas ned från nätet.
You Tube Department of Livestock, Through the eyes of Homeless dogs, 2017,
Kunzang Choden, Dawa – The Story of a Stray Dog in Bhutan, Riyang Books, Thimphu, 2004 och 2014, 129 sidor
Välskrivet grattis!