Göteborgs filmfestival ur Sydasiens perspektiv

Filmen QISSA
Scen ur den indiska filmen QISSA. Foto: Pressbild, GFF
Beräknad lästid 4 minuter

Göteborgs 37:e internationella filmfestival (GIFF) hölls 24 januari till 3 februari 2014. Det var som vanligt en härlig fest för cineaster: Mer än 500 filmer från totalt 87 länder visades i 23 biosalonger runtom i Göteborg.

Sydasiens Lars Eklund var som vanligt där och tittade på de intressanta indiska filmer som ingick i programmet, men också en lång rad andra fascinerande spelfilmer och dokumentärer från exempelvis Iran, Georgien, Ryssland, Slovakien, Frankrike och Italien. Det kompletta filmutbudet kan ses i festivalkatalogen (se goteborgfilmfestival.se).

Dessvärre representerades i år övrig sydasiatisk filmproduktion vid sidan om den indiska endast av en film, en samproduktion mellan Nepal och USA, den experimentella dokumentären ”Manakamana, regisserad av Stephanie Spray och Pacho Velez. Filmen skildrar hur en grupp hårdrocksentusiaster beger sig till Manakana-templet i Kathmandu.

Förutom en dokumentärfilm gjord av bengaliske filmskaparen Ranu Ghosh, ”Quarter no. 4/11”, som handlar om folkliga protester i en stadsdel i Kolkata mot att tvingas bort från sina hus för att ge plats åt ett nytt shopping-center, fanns sex indiska spelfilmer med i festivalprogrammet.

Emellertid kom den på förhand mest omtalade filmen, ”Satyagraha” (The Protest) av Prakash Jha och med superstjärnan Amitabh Bachchan i huvudrollen, att ställas in på grund av att ingen filmkopia nådde festivalen i tid.

Istället kom höjdpunkten bland årets indiska filmer att bli QISSA, en indisk-tysk samproduktion från 2013 med manus och regi av Anup Singh. Filmen utspelas i det postkoloniala Indien och berättar om hur Umber Singh, en punjabi sikh, tvingas fly med sin familj från sin by i västra Punjab till följd av etnisk resning i samband med Indiens delning 1947. Beslutsamt bygger Umber upp en ny existens för sig och sin familj i det självständiga Indien, men han saknar en son och arvinge.

Det får honom att, när hans hustru för fjärde gången föder en dotter, lurar i hela omgivningen, inklusive den egna familjen, att det är son med namnet Kanwar, och uppfostrar honom som en pojke. Men när Umber gifter bort Kanwar med Neeli, en flicka av låg kast, uppstår naturligtvis problem. Sanningen om hans identitet blir allt svårare att dölja, men kärlek uppstår trots allt mellan de nygifta. Något som i sin tur leder till ödesdigra konsekvenser när de båda försöker trotsa gängse konventioner i en kamp mot ödet.

Tyvärr upphör plötsligt i slutet av filmen all realism, och handlingen övergår i övernaturliga skeenden där den döde fadern återuppstår och tar boning i sonens kropp. Ett märkligt sätt att totalt fördärva filmen, åtminstone i mina ögon.

En annan ytterst intressant film som visades i Göteborg var Janaki Vishwanathans Hindi-film ”Yeh Hai Bakrapur” (The Goat Vote), en social-politisk satir utspelad i en by i södra Indien. Handlingen kretsar kring en muslimsk familj och deras mest älskade getabock Shahrukh. Men familjen råkar i ekonomisk kris och beslutar sälja geten för att kunna betala sina skulder.

Nioårige sonen Zulfi är dock så förtjust i geten att han konspirerar med sin storasysters pojkvän Jaffar för att stoppa försäljningen. Deras plan går ut på att måla dit en religiös symbol på geten, och denna plan får spektakulära följder. Inte bara så att geten blir kvar i familjens ägo utan den tillerkänns gudomlig status i byn. Familjens ekonomi får en skjuts när man börjar ta betalt för att folk får ta del av getens välsignelse, och alla känner sig nöjda.

Avundsjuka uppstår emellertid och det bråk om vems geten egentligen är, och detta leder till en sekteristisk konflikt mellan hinduer och muslimer i byn. Resten av filmen skildrar detta drama som får en ytterst brutal upplösning.

Regissören Janaki Vishwanathan var själv närvarande i Göteborg och berättade om bakgrunden till filmen. Hon sade att den bygger på verkliga händelser. Det är inget ovanligt i Indien att helt ordinära ting och vanliga platser plötsligt förklaras vara laddade med andligt innehåll, och detta i sin tur leder till religiösa motsättningar.

Filmskapare Nagraj Manjule som gör film på marathi representerades på festivalen av sin synnerligen känslomättade film Fandry. Det är en film som alltför väl beskriver den olagliga kastdiskriminering som en dalitfamilj bosatt i en by i Maharashtra utsätts för.

Berättelsen fokuserar på en ung dalitpojke full av ambitioner och romantiskt förälskad i en flicka av högre kast i byn, en kärlek som är omöjlig att förverkliga till följd av rådande kaststruktur. I slutet av filmen förödmjukas och hånas dalitfamiljen å det grövsta när de tvingas att jaga bort byns koloni av grisar (”fandry”) medan hela byn skrattande tittar på – även hjältens föremål för uppvaktning. Men pojken tar en gruvlig hämnd.

Filmen tilldelades juryns stora pris vid Mumbais internationella filmfestival 2013, och väntas få biopremiär i Indien nu i februari 2014.

De återstående två indiska spelfilmerna på Göteborgs-festivalen utgjordes av Fahad Mustafas och Deepti Kakkars ”Katiyabaaz” (Powerless) – en film som handlar om bristen på elektricitet i nordindiska industristaden Kanpur – och Batul Mukhtiars film ”Kaphal” (Wild Berries) om ett ungt brödrapar som lever under kärva villkor i en by uppe i Himalaya och vars far återvänder efter att i fem års tid ha varit gästarbetare i en storstad långt från hembyn i bergen.

Lars Eklund

Lars Eklund var redaktör för Sydasien 1982–2007. Åren 2001–2016 var han biträdande föreståndare för SASNET, det akademiska nätverket i Lund som har fokus på Sydasien, därefter redaktör för Nordiskt Sydasiennätverk. Med Staffan Lindberg publicerade han 2018 boken ”Miraklet Indien och dess baksida” (kan beställas av Lars, sydasien@sydasien.se).