Den svenska skönlitteraturen översvämmas inte av initierade Bangladeshskildringar, och Helena Thorfinns roman ”Innan floden tar oss” är ett välkommet tillskott till samtalet om dagens Sydasien. Postkoloniala relationer, hopplös fattigdom och svensk biståndsbyråkrati avhandlas i en levande berättelse från Dhakas sol- och skuggsidor.
I centrum för berättelsen står två familjer. Å ena sidan är det familjen Paulin – Sofia, nyutnämnt biståndsråd vid Sveriges ambassad i Dhaka, och maken Janne, tjänstledig lärare och lätt motvillig hemmaman i diplomatvillan, med de två barnen. Å andra sidan – i alla bemärkelser – är det de två systrarna Bhuia, Nazrin och Mina. Runt dessa två familjekonstellationer, och de otaliga människor som dyker upp i deras liv, kretsar berättelsen.
Alla dessa möten och deras konsekvenser framstår efterhand som bokens huvudärende. Den egna identiteten, och hur den relaterar till andras, står i fokus för flertalet människor i berättelsen. Vad det innebär att vara bengal eller svensk – politiskt, religiöst och personligt – diskuteras eller demonstreras förtjänstfullt, men skildringen går längre än möten mellan nationaliteter. Thorfinn väver en detaljerad struktur kring varje person, där alla de faktorer som påverkar henne eller honom spelar en roll i berättelsen – kön, klass och etnicitet såväl som religion, värderingar och framtidsdrömmar.
För de som är mer eller mindre förtrogna med det samhälle som skildras framstår detta som en träffande behandling av den roll som social tillhörighet kan spela i Bangladesh. Det är svårt att ignorera var man kommer ifrån och var man hör hemma – något som familjerna i “Innan floden tar oss” får erfara flera gånger om.
Samtidigt som romanen är en närmast etnografisk kartläggning av ett konservativt bengaliskt samhälle så illustrerar den på ett tydligt sätt det rörliga och flyktiga i huvudpersonernas sociala bakgrund och identitet. Alla är på väg någonstans. Antingen strävar de efter förändring, eller så tvingas de till det – innan floden tar dem.
För många läsare kan Thorfinns roman fungera som en presentation av åtminstone två främmande världar, med sina egna roller, regler och koder. För det första är det fråga om det bangladeshiska samhället, som det upplevs av dem som inte fötts in i dess mer privilegierade delar. För det andra får vi en presentation av den minst lika distinkta miljö som utgörs av Dhakas expat-kretsar: diplomater, biståndsarbetare, och anställda i alla de internationella företag som strömmat till Bangladesh i jakt på billig arbetskraft.
Ett centralt tema i boken är vilken roll biståndet till Bangladesh egentligen spelar i denna nya värld av famlande diplomater och enorma låglönefabriker. Är det regeringen som ska stöttas, eller bör resurserna användas för att stärka det myllrande bengaliska civilsamhället? Är det möjligt att, tillsammans med andra givare, överföra hundratals miljoner i bistånd till ett land med så svaga institutioner som Bangladesh, och ändå förvänta sig exakt redovisning av varje svensk krona? Ska mänskliga rättigheter eller ekonomisk tillväxt stå i centrum, och finns det en konflikt mellan de två?
Välriktade kängor delas ut till både populistiska biståndsministrar och bromsande ambassadbyråkrater, men Thorfinns främsta budskap – om något sådant ska urskiljas – tycks vara att om ‘utveckling’ ska uppnås så behöver den beröra alla de faktorer som i praktiken påverkar och begränsar människor som lever i fattigdom. Reella utvecklingsprocesser kommer därför att vara betydligt mer komplicerade än de resultatmatriser och politiska utspel de ideligen ska pressas in i.
Dessa resonemang görs till en del av berättelsen på ett enkelt och till synes naturligt sätt. Enstaka dialoger får en lätt undervisande ton, men författaren illustrerar mer än hon föreläser. Det är ett levande Bangladesh som flyter fram över sidorna.
De som vistats i denna speciella miljö bjuds på påtaglig igenkänning av alltifrån stadsmiljön till vardagens alla gränser och roller. Bilden som tecknas av de små västerländska enklaverna i Dhaka är inte smickrande, men beskrivningen är verklighetstrogen ner på detaljnivå.
Berättelsen pendlar mellan Dhakas slumområden och diplomatkvarter, och ett spänningsfält skapas genom att staden blir främmande mark både för de fattiga flickorna från landsorten och för den nyanlända familjen från Södermalm. De behöver alla lära sig att manövrera i sina nya omgivningar, samt att skilja blivande vänner från möjliga fiender.
Det är ingen harmonisk bild Thorfinn skriver fram, varken av biståndsbranschen eller av livet i Bangladesh. Kamp i någon form pågår ständigt: kvinnors frihet i familjen och i staden, (noll)toleransen för korruption i biståndet, balansen mellan arbete och familjeliv, tolkningen av islam och dess roll i samhället – detta är bara några av de konflikter som utspelas boken igenom.
Innan floden tar oss blir en personlig idéroman, som lyckas diskutera komplexa politiska processer och konflikter, med enskilda människors upplevelser av dem som utgångspunkt – utan att förlora det bredare perspektivet på Bangladesh och dess plats i världen.
Det är alltså inte en enda historia som berättas av Thorfinn, utan flera. Myllret av människor och miljöer, av avbrutna scener och oavslutade samtal, blir i sig en illustration av det rörliga och fragmenterade samhälle som skildras.
Bokens titel kan tolkas på flera sätt. Det mest praktiska är givetvis de klimatförändringar och extrema väderförhållanden som hotar att mer eller mindre dränka stora delar av Bangladesh.
Det ekologiska förfallet får sin mänskliga spegelbild i den socioekonomiska polarisering som präglar Bangladesh; det är inte ett hållbart samhälle som skildras. Denna dubbla tragedi – och människors kamp för att övervinna de hinder den sätter upp – genomsyrar berättelsen, och bidrar starkt till den känsla av brådska och angelägenhet som frammanas.
Både Bangladesh och biståndsbyråkratin förblir undflyende och i grunden frustrerande företeelser. Någon klar och entydig lösning serveras inte – historien fortsätter, liksom floden.
