Katmandu är en mörk huvudstad. När solen gått ned märks det tydligt att gatubelysning saknas nästan överallt. Taxibilens helljus tränger igenom mörkret och bländar ilsket mötande trafik och promenerande människor. I strålkastarskenet tycks den dammiga luften dansa. Vägarna består av mer hål än väg. Stötdämparna i de minimala vita taxibilarna verkar ha passerat sitt bästföredatum med råge. Föraren tvärnitar plötsligt och pekar genom bilrutan mot en upplyst, gyllene kupol. Vi är framme i det tibetanska området Boudha.
Nepal är världens rikaste land. Åtminstone om man får tro grundaren till en av de humanitära organisationer som arbetar för tibetaners sociala rättigheter i Katmandu. Rikedomen speglas dock inte i Nepals ekonomiska situation som i själva verket placerar landet bland de fattigare länderna i världen. Skogarna, bergen, kulturen och religionen är skatten som än så länge finns bevarad runt Himalayas högsta toppar.
Flera av de viktigaste buddhistiska platserna i världen finns i Nepal samtidigt som en stor del av befolkningen är hinduer. Den religiösa samexistensen har varit nödvändig i ett ur politiskt perspektiv högst diversifierat samhälle. Detta är på väg att förändras berättar organisationens grundare som vi kan kalla Tenzin Tsundue. Inte heller organisationens namn får nämnas. Att sprida information om Tibet och Kina offentligt är omöjligt för dem som vill kunna fortsätta med sitt humanitära arbete i Nepal utan inblandning från ordningsmakten.
– Politiskt sett är det viktiga hur vi kan leva i fred. Inte om Tibet är självständigt eller en del av Kina, berättar Tenzin Tsundue och ser sig omkring på kontoret för att återigen försäkra sig om vilka som är närvarande innan hen fortsätter:
Frihet att leva ut den tibetanska kulturen och religionen, respekt för de mänskliga rättigheterna och utrotning av korruptionen är vad som spelar egentlig roll. Sedan måste Kina också få lov att bevara sin kultur och historia, säger Tenzin.
Nepal är ett litet och politiskt svagt land inkilat mellan giganterna Indien och Kina. Kinas inflytande över Nepal är enormt. I utbyte mot bidrag från Kina till bland annat vägbygge sätter den nepalesiska regeringen hård press mot de tibetanska flyktingarna i landet. Den nepalesiska civilbefolkningen kommer tibetanerna överens med. Det är statliga tjänstemän tibetanerna irriterar sig på. Den nepalesiska demokratin är fruktansvärt omogen och Kina utnyttjar situationen till fullo menar Tenzin Tsundue. Att från nepalesisk mark kritisera Kina är svårt. Motståndsrörelsen kontrolleras noga.
I Katmandu har Boudha, med den gyllene stupan i mitten av kvarteret, blivit tibetanernas centrum. Strömmen av folk som tidig morgon och eftermiddag vandrar medsols runt stupan inger känslan av att Boudha befinner sig mitt i ett konstant flöde. Buddhistisk tro om förgänglighet och icke-permanens förkroppsligas.
En äldre man med slitet förkläde går ett par meter längs stupan, stannar och sträcker ut sig på marken så att huvudet nuddar den dammiga stenvägen. En stor fläck i pannan visar att han hunnit lägga sig ett antal gånger. Ju större ansträngning, desto effektivare är bönen. Innan de troende lämnar stupan vänder de sig om och för samman händerna framför ansiktet en sista gång.
I Nepal lever tibetanerna med en ständig rädsla som accentueras vid dagar man traditionellt firar religiösa händelser eller datum där man tidigare år protesterat mot Kinas agerande. Förtrycket märks tydligt när kravallpoliser i mängder samlas i Boudha trots att varken protester pågår eller brott begåtts. Atmosfären är pressad och rädslan att bli arresterad utan grund är utbredd. Bönen störs av polisernas närvaro. Att konstant behöva vara på sin vakt påverkar moralen negativt.
För tibetanska organisationer som Tibetan Women Association, som i Indien har aktiva lokalavdelningar över hela landet, är det svårt att organisera sig. De tillåts inte samlas på sina kontor och kan inte röra sig ens i mindre grupper på stan utan att riskera arrestering. Vill de samlas promenerar de ensamma till lokalen nattetid. Inte ens fredliga protester tillåts längre.
Den 14 mars 2008 protesterade tibetanerna i Katmandu. Följden är att ytterligare ett datum i kalendern markerats ut som en dag då polisnärvaro enligt nepalesiska myndigheter krävs i Boudha. Även den 10 mars protesterade man nära den kinesiska ambassadens visumsektion, kring Boudha och ute på Katmandus gator. I solidaritet med de demonstranterna i Tibet hungerstrejkade man, bad böner och tände smörlampor.
Fördelen med hungerstrejk jämfört med självbränning är att den kan pågå under lång tid, konstaterar en tibetansk aktivist cyniskt.
Priset för 2008 års protester blev högt. Kontrollen mot tibetaner skärptes och yttrande- och demonstrationsfriheten ströps ytterligare. Ändå fortsatte man att protestera trots att demonstranter sporadiskt arresterades och släpptes för att sedan arresteras igen.
Att migrera från Nepal är en dröm för många tibetaner idag. Samtidigt tycker några att tibetanerna ska stanna. Annars kommer det tibetanska exilsamhället spädas ut alltmer och det blir än lättare för den nepalesiska ordningsmakten att hålla dem i schack och hindra effektiv organisering. En del knyter sitt hopp till den nya konstitutionen som varit under konstruktion i flera år och nu är kraftigt försenad.
Man hoppas en klausul om flyktingars rättigheter ska finnas med och att denna ska hjälpa till att stärka tibetanernas situation i Nepal. Andra är pessimistiska och tror att oavsett om flyktingar nämns i lagtexten eller inte kommer inte att inverka på händelser i verkliga livet. En djupt gående korruption och beroende av Kina kommer effektivt hindra utvecklingen menar de.
Sedan 1989 delas inga flyktingpapper ut. De flesta unga saknar därför dokumentation och lever som papperslösa i landet de fötts. Statslösa och rättslösa. Att köpa ett nepalesiskt medborgarskap är däremot möjligt om man har nog pengar men det är det få som har. Förfalskade identitetspapper finns också på marknaden men det innebär en stor risk. Straffen är hårda om man avslöjas.
I sin desperation är det dock många som trotsar riskerna och skaffar sig förfalskade papper. Utan Refugee Card går det heller inte att få ett resedokument. För många är den enda identitetsuppgiften att deras namn står antecknat på baksidan av en förälders refugee card. En av tibetanerna jag möter i Katmandu, vi kan kalla henne Jampa Tenzin, är till hälften tibetan och till hälften nepales. Hennes sinne och kropp är av blandat ursprung och hur ska hon då kunna välja identitet frågar hon sig ofta. För henne känns det särskilt viktigt att tibetaner skapar vänskapsband med nepaleserna.
Mycket av kulturen och traditionerna riskerar att glömmas och försvinna. Många flyktingar påpekar att Nepal allt mer liknar Tibet när det kommer till polisiärt förtryck och hindrandet från att fritt utöva kultur och religion. Även när inte poliserna med flit försöker hindra utövandet av religionen orsakar deras okunnighet om traditionerna att de till synes respektlöst bryter mot ett antal sociala koder. De vet inte hur de ska bete sig likt kinesisk militär som stationernas i Tibet. De unga soldaterna som lever på burkmat och fryser i det stränga klimatet blir frustrerade och kanske är det då lätt att överreagera mot mindre protester som dyker upp filosoferar Tenzin Tsundue. Kinas regim och deras politik är problemet, inte det kinesiska folket.
Text och foto: Wilda Nilsson