Från början möttes Bombays första tunnelbana av applåder och jubelrop från stadens invånare. När den första glädjen lagt sig var det dags att se hur den fungerade. Under första året transporterade den mer än 90 miljoner pendlare. Man räknar med att de 11 kilometerna används av 250 000 passagerare varje dag, vilket gör den till den åttonde mest använda tunnelbanan i världen, före till exempel Manilla och Hong Kong. Det här kunde ha blivit en saga med ett lyckligt slut, men uppföljaren har startat på ett skrämmande sätt.
Uppmuntrade av framgångarna för linje 1 har man nu börjat planera för en tunnelbana helt under jord. Linjen, som ska heta linje 3, har blivit ett kontroversiellt projekt eftersom den hotar miljön. För det första är en tunnelbana helt under jord ute på en ö en inte helt säker lösning. För det andra liknar planerna på markinköp för linjen ett katastrofscenario för stadens sköra ekosystem.
Bygget av ett zoo och en bangård för tunnelbanan, enligt planerna från myndigheternas Municipal Corporation of Greater Mumbai (MCGM) och Mumbai Metropolitan Region Development Authority (MMRDA), innebär att 2 500 träd kommer att fällas. För att kunna bredda anslutningsvägarna till bangården måste ytterligare 1 000 träd fällas.
Kruxet är att linje 3 slutar mitt ute på det grönområde som används av Aarey Milk Colony, det statligt ägda mjölkkooperativet. Området har pekats ut som en ekokänslig zon, och tanken bakom är att det ska gå att producera mjölk till stadens invånare utan att mjölkkorna behövde vistas innanför stadens gränser.
När Bombay växte under 80- och 90-talen knöts området till staden. Området utgör ett hem för många djur- och fågelarter. Det är också ett av de få återstående gröna områdena i en stad som fyllts av betong. Då och då besöker leoparder från den närliggande nationalparken de gröna ängarna. Många medborgargrupper har samlats i protest mot bygget av en tunnelbanebangård på markerna.
Stadens invånare är vana vid korruption och girighet. När det gick som bäst producerade Aarey Milk Colony 110 000 liter mjölk om dagen. Nu är produktionen så låg som 20 000 liter. Ingen blir förvånad över att produktionen sjönk så snabbt samtidigt som området förlorade sin status som grön zon och i stället öppnades för exploatering.
Medborgargrupperna kämpar mot förändringen som genomfördes av stadens styrelse, och som jämnar vägen för den ökända landmaffian. Alla i Bombay vet att de flesta byggföretagen äger en politiker som försvarar företagets intressen. Den 33, 5 km långa Colaba-Bandra-SEEPZ-linjen, till en kostnad av motsvarande runt 3,1 miljarder US dollar, kommer att bli lönsam för många politiker.
Medborgargrupperna har gått samman i en grupp som kallar sig Save Aarey. Kollektivet har delat med sig av kunskap och information, och tagit in människor både från staden och andra delar av landet för att bekämpa det här beslutet. Aktivister och forskare anser att det inte finns några goda skäl att bygga ett zoo. Gruppen Save Aarey Milk Colony har i ett brev uttryckt sitt missnöje över samma zoo. Medlemmarna i gruppen organiserade också en protestdemonstration i februari 2015.
Naturvännen och Bombay-bon Priyali Kapur-Dadlani, 42:
“Bombay behöver inte ett nytt zoo. Tycker inte att det behövs något zoo någonstans. Det är förnedrande för en levande varelse att stängas in i en bur och att folk glor på en som om man var något konstigt”.
Hon skojar: “Hela Bombay är ju ett zoo. Däremot är det meningslöst att bara sitta kvar på sin ända och klaga. Det måste fram konkreta planer på till exempel hur sträckningen av tunnelbanan kan ändras”.
Det finns många alternativa platser för bangården, men invånarna vet varför de inte finns med i planerna. Om det till exempel skulle bli en bangård i Dharavi, som till största delen är en slum och ligger längs linje 3, skulle det innebära stora utbetalningar som kompensation till invånarna i slummen. Det skulle dessutom innebära att man förlorar nästa val, eftersom de flesta slumområden avlämnar blockröster. Det är betydligt svårare att förhandla med hövdingarna i slumområdena än att vräka omkull en skog med bulldozrar och strunta i några grupper med folk från medelklassen som protesterar.
Ankur Ratan, 37 år och skådespelare: “Planen har sålts in till oss som en utvecklingsplan. Att ta ner tusentals träd i en stad som redan nu saknar grönområden känns inte särskilt klokt. Vad de styrande än säger så finns det ingen väg tillbaka när skadan väl är skedd.”
Ankur flyttade till Bombay från Delhi 2004 och har sedan gjort staden till sitt hem. Han tillägger:
“MMRDA:s utredning om biologisk mångfald inför anläggningsplanen slår fast att området saknar tät skog, vilket helt enkelt inte är sant. Det är tät skog med vilda djur och växter. Eftersom stadens styrelse är så angelägen om att ändå få dit bangården misstänker jag att det finns stora egenintressen som styr.
När jag flyttade hit från Delhi 2004 och började som skådespelare var jag tvungen att hitta ett ställe att bo på. Jag slog mig ner i Malad West i de västra förorterna. På den tiden ansågs den delen av staden vara rena utkanten. Ganska snart upptäckte jag att nära där jag bodde låg Goregaon East, som är nästa station, och som var ett vackert, tätvuxet grönområde som hette Aareys mjölkkoloni. I själva verket sammanföll mitt första besök där med en filminspelning. Jag gillade skarpt att vara mitt inne i ett så vackert grönområde”.
“Nu har det gått tolv år och jag har gift mig. Vi har flyttat till Malad East. Min partner Shilpa är född och uppväxt i Bombay. Hennes mor älskar att vandra och har gått alla tänkbara vandringsleder i Indien, och flera kända leder utanför Indien också. Det var genom henne jag fick höra hur kända skådespelare kom hit för att filma. Aarey har varit ett viktigt ställe för att hitta vackra inspelningsplatser för den indiska filmindustrin, samtidigt som det fungerat som stadens lungor. Vi ska vara tacksamma för den här platsen”. En av de tidiga filmerna som spelats in här är Bimal Roys Madhumati från 1958.
Vijaya Pais, 30, sa upp sig från jobbet som flygvärdinna på ett flygbolag baserat i gulfstaterna för att förverkliga en dröm som fotograf. Hon älskar att vandra, och det finns många naturfoton i hennes portfolio. Vijaya gick också med i Save Aarey. “Ett av skälen att jag inte klarade av att bo i städer som Dubai var att det knappt fanns någon naturlig grönska. Det lilla som fanns var helt konstgjort. Man kan ju inte klaga på det eftersom det är mitt i öknen, men vi får skylla oss själva om vi låter våra grönområden förvandlas till öknar. Det är bra att det finns en motståndsrörelse mot planerna på att förstöra skogstäcket och till att det byggs ett nytt zoo. Jag är helt och hållet emot zoon”.
För ett ögonblick förbjöd National Green Tribunal, en avdelning av ministeriet för miljö, skog och klimatförändringar, byggarbete i området Aarey Milk Colony. Invånarna i den andra ändan av linjen, som ligger i det historiska området Kalbadevi, känt för bomullshandeln, har också motsatt sig att flyttas från sina hem. Projektet försenades, men byggnationen av linje 3 påbörjades i mitten av oktober i år, och det multinationella konglomeratet Larsen & Toubro har fått de första kontrakten. Statliga myndigheter har sagt sig vilja köra tunnelbanetåg, nu är det upp till medborgarna att rädda träd.
Översättning; Svante Nilsson
