Det går inte att titta bort

Dödligt våld i Delhi
NDTV listar senaste fakta i en sändning (dödstalet har stigit sedan dess). Artikeln publicerades först av Blankspot. Foto: NDTV.com

Vandaliserade moskéer. Sönderbrända bilar. Bensinbomber som slängs in i muslimska områden. Ödelagda marknader och totalförstörda butiker. Över 200 skadade, däribland flera journalister som bevakat upploppen i jobbet. Författaren och journalisten Julia Wiræus förfasas över det som sker i Delhi.

Minst ett tjugotal döda – varav en högt uppsatt polis. [Dödstalen steg senare, se NDTV.com, reds anm.] Hashtagen #delhiriots2020 exploderar i mitt flöde. Jag ser videoklipp där förbannade hinduer skriker ”Jai Shri Ram” – ”Leve Shri Ram”, en av den hinduiska guden Vishnus avatarer.

Jag ser en lika argsint hinduisk affärsidkare som är rasande över att muslimers affärer totalförstörts: ”Hela marknaden är vår, det spelar ingen roll vad du heter”. Jag ser klipp där stenkastande upploppsmän skriker att de har polisen med sig, men det vet alla redan.
Ordningsmakten tittar aktivt bort när muslimer lynchas.

Jag sitter i Goa och funderar vad som sker i min älskade gamla hemstad Delhi – Dilli meri jaan. Där jag uthärdat 47-gradig värme, luftföroreningar som gjorde mig sjuk och monsunperioder som gett mig denguefeber. Delhi är platsen där lärde jag mig att alla har en självklar plats på denna jord, oavsett hur du ser ut, vem du är eller vad du tror på.

Den muslimske mannen som alltid matade duvorna i korsningen utanför mitt hus, migrantkvinnan som sålde de allra bästa mangofrukterna redan i mars månad och den orangeklädda heliga mannen – sadhun som bad om allmosor i mina kvarter i Shahpur Jat.

Egentligen vet jag redan vad som sker, det här är exakt vad många varit rädda för

Den muslimska dargahn i Nizamuddin blev platsen dit jag gick för att få ro och började samtidigt älska qawwali-musik. Jag har doppat mig i Ganges under Kumbh mela, hinduernas viktigaste vallfärd och har haft så många vattenkrig under färgehögtiden holi att jag tappat räkningen.

Egentligen vet jag redan vad som sker, det här är exakt vad många varit rädda för ända sedan Narendra Modi svors in till premiärminister första gången 2014.

Jag bevakade valet på plats och minns hur de som varnade för det religiösa våldet ofta avfärdades. Hinduismen sågs som en enande kraft i ett splittrat land med hundratals språk, religioner och etniciteter. Det behövdes en stark ledare som vågade agera efter årtionden av korrumperat ledarskap som gick på rundgång hos Nehru-Gandhi-klanen. Skandalerna överlappade varandra och de enda som verkade vara nöjda var den politiska eliten.

Jag såg hur de unga, urbana indierna drömde om att med stolthet få se sitt land bli en av de stora spelarna. Jag pratade med väljare som ville ha en stark ledare som inte var född in i ”rätt familj”. Jag såg också hur den hindunationalistiska rörelsen – Sangh Parivar, fanns i utsatta slumområden. De delade ut mat och tog hand om kor, men hade också kamputbildningar med inslag av våld för medlemmar.

Nu har det snart gått sex år. Narendra Modi har valts till premiärminister en andra gång och med små, små steg närmar vi oss de allra mest pessimistiska kritikernas mardröm. Delstaten Kashmir har inte haft tillgång till ordentligt mobilnät sedan augusti och chefsministrarna Mehbooba Mufti och Omar Abdullah är fortfarande i husarrest.

De omtalade medborgarskapslagarna som nyligen trädde i kraft är helt i linje med den hinduiska nation som fanns på menyn från första början. Där skulle hinduismen stå över andra religioner och den heliga kon dyrkas som Indiens urmoder.

Det innebär att icke-muslimer som kommit till Indien från Pakistan, Bangladesh eller Afghanistan före 2015 garanteras medborgarskap på religiösa grunder, medan muslimer inte är välkomna. Över 80 procent av befolkningen är hinduer och omkring 15 procent är muslimer och makteliten vill helst att de blir färre.

Under flera år har argsinta kobeskyddare gett sig på muslimer som misstänkts ha hanterat nötkött och köttmarknader har stängt, samtidigt som exporten av det heliga köttet fortsatte vara en av de största i världen.

Mina muslimska vänner reagerar olika; Lubna som har en syster i Göteborg och aldrig sett sig som muslim ”trots att hon är det på pappret” är förtvivlad och vill flytta utomlands; affärsmannen Arif som bor i Kashmir fick lämna sin delstat för att internet, telefoner och mobilnät låg nere i månader.

Jag ser bilder på blodiga människor, moskéer som vandaliseras och våldsamma upplopp

Nu är 2G:n tillbaka på vissa håll, men inget är som förr. Hanif som är en framgångsrik konstnär har döpt sin nyfödda son till det hinduiska namnet Brahma och menar att medborgarskapslagarna egentligen inte handlar om att ge sig på muslimer som grupp, utan om att skicka hem illegala immigranter som kommit hit från Bangladesh.

Några skulle säkert kalla analysen för ett Stockholmssyndrom, då han anammat hindunationalisternas argument. Men det är onekligen svårt att navigera i det rådande politiska landskapet, inte minst för journalister.

Allt fler artiklar jag läser skrivs utan journalisternas namn. Reportrar som bevakat upploppen har beskjutits och deras fordon har bränts upp. En journalist från tv-kanalen NDTV beskrev hur männen velat måla en röd prick – tilak i pannan på journalisten ”för att han hursomhelst ju var hindu”. Därefter hotade männen med att dra av byxorna på journalisten för att ”kontrollera vilken religion han tillhörde”.

Jag ser bilder på blodiga människor, moskéer som vandaliseras och våldsamma upplopp som pågår samtidigt som USA:s president Donald Trump landade i Delhi.
Trump och Modi skakar hand, samtidigt som den mardröm många var rädda för, blivit verklighet.

(Texten publicerades först på Blankspot.se. Sydasien återpublicerar den och rekommenderar våra läsare att ta del av Blankspots goda journalistik från vita fläckar i världen, inklusive Sverige.)

Julia Wiraeus
Julia Wiraeus

Julia Wiræus är radioproducent, författare och Indienkännare. Sedan 2011 är hon delvis baserad i Delhi och hennes texter har publicerats i flera av Nordens ledande medier. Hon skriver ofta om social förändring och hur det speglas i synen på kvinnors rättigheter, kön och politik. År 2017 gav hon ut reportageboken "De kallade henne Delhi Braveheart" på Leopard Förlag.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.

Kategorier:

Tidskriften Sydasien rapporterar om Indien, Pakistan, Sri Lanka, Bangladesh, Afghanistan, Nepal, Bhutan och Maldiverna. Sedan 1977 följer Sydasiens nätverk av skribenter och fotografer det som sker i regionen. Vårt gemensamma mål är att erbjuda kryddstarkt innehåll och bidra till fördjupade kunskaper.

FÖLJ OSS

Arkiv
Translate: العربية العربية বাংলা বাংলা 简体中文 简体中文 English English Français Français Deutsch Deutsch हिन्दी हिन्दी Italiano Italiano 日本語 日本語 ဗမာစာ ဗမာစာ नेपाली नेपाली پښتو پښتو Português Português ਪੰਜਾਬੀ ਪੰਜਾਬੀ Русский Русский සිංහල සිංහල Español Español Svenska Svenska தமிழ் தமிழ் اردو اردو